Rockfotografen Kenneth Lehtinen berömmer standarden på Finlands konsertfotografi. Men den dalande uppskattningen för proffsfotografer har också fått honom att söka jobb utanför branschen.

Det svenska hårdrockbandet Backyard Babies kör en svettig spelning på tältscenen på festivalen Rockperry i Vasa. Plötsligt får gitarristen Dregen för sig att stega ut på en subwoofer som står framför scenen och spela ett gitarrsolo. Att en av fotograferna i fotografdiket har placerat sin kameraväska, fylld med objektiv och annan dyr utrustning, ovanpå högtalarskåpet är inget problem. En präktig svensk fotbollsspark bara, så seglar väskan iväg i en lång båge ut till sidan av festivaltältet. Fotografens blick går förskräckt i samma båge, men han återgår i nästa sekund till att plåta bilder på rockstjärnan. Väskan får vänta.

Det här var sommaren 2009 och det är mitt första minne av fotografen Kenneth Lehtinen. I dag är han aktuell med Kamoon, en handbok i konsertfotografering, och utställningen Live N’ Loud, där han tillsammans med sex andra personer ställer ut sina bästa konsertfotografier.

– Jag är född 1979 och musik har alltid hört till mina käraste intressen. På 80-talet var artisterna uppträdare på ett helt annat sätt än i dag och jag lyssnade på Hanoi Rocks, Guns N’ Roses, KISS och Alice Cooper, som alla var otroligt visuella och energiska band. Med det här i bagaget var det egentligen bara en tidsfråga innan jag skulle kombinera min två passioner, musik och fotografi.

Helt solklart var valet av bransch ändå inte. Den i dag 33-åriga Helsingforsbon utbildade sig först till psykolog och det var inte förrän under slutet av studietiden som han på allvar gav sig in i fotografin men tog med tiden också en examen i det ämnet. 2008 fotograferade han sin första konsert.

Kollar man på Lehtinens produktion hittar man mycket glam- och hårdrock och expressiva artister, som Michael Monroe, The Sounds, Negative, PMMP, Arch Enemy, med flera.

– Det är svårt att hitta unga artister i dag som på samma sätt ger allt på scenen och uppträder till hundra procent, som de gamla 80-talsartisterna. Tyvärr är det så att Michael Monroe, till exempel, trots sin ålder är betydligt mer energisk än någon av de nya finländska musikerna.

Lehtinens bilder karaktäriseras också av en elektrisk energi, explosiva ögonblick fångade precis i rätt millisekund. I ett enda fotografi lyckas han ofta fånga hela atmosfären av en konsert – musiken, publiken, svettlukten, rörelsen och extasen.

– Det är alltid artisten som definierar vilken typ av bild det blir.
Ibland då det är fråga om ett för mig okänt band, kan jag tillbringa den första stunden med att bara iaktta och se hur medlemmarna beter sig. Men ofta har jag sett gruppen förut och med tiden vet man ungefär hur de fungerar på scenen. Sedan brukar jag koncentrera mig på att försöka få den där ena specifika situationen att fastna på bild. Och då jagar jag den tills jag får den. Ibland lyckas det inte, men för det mesta får jag bilden till sist.

Samhörighet

Boken Kamoon är Lehtinens tredje. Den är sammanställd tillsammans med en annan av Finlands toppfotografer, Petri Wilén, och Lehtinen beskriver den som en blandning av klassisk fotografibok och handbok. Och den kan vara till nytta också för dem som inte tänker ge sig ut bland långhåriga rockare i moshpiten.

– Den riktar sig egentligen till alla som är intresserade av någon form av evenemangsfotografering. Och om man inte vill använda den som handbok, kan man också se den bara som en bok med mina och Petris bästa rockfotografier.

Några specifika favoritminnen har Lehtinen inte från festivaler eller konserter han bevakat.

– Det är nog främst gemenskapen med de andra fotograferna som snurrar runt på festivalfältet jag minns. Då man den ena stunden står frusen i regnet på någon festival och förbannar sitt liv, och stunden därefter igen är eld och lågor då nästa band börjar spela … Den grej som ju förstås har stannat i minnet är den ödesdigra Sonisphere-upplevelsen.

Lehtinen syftar på Sonisphere-festivalen i Björneborg 2010, då den kraftiga stormen Sylvi rev ner en av scenkonstruktionerna och ledde till att 40 personer skadades och en miste livet.

– Vi, våra idioter, sökte skydd undan stormen under scenen. Plötsligt hörde vi ett kraftigt brak ovanför oss, och sprang för allt vad tygen höll då vi insåg vad som höll på att hända. Senare hörde vi ju att en person dog där …

Låg status

Trots tre fotografiböcker, en uppmärksammad utställning och flera ansedda uppdragsgivare, valde Lehtinen efter fyra år som professionell fotograf att låta fotografin bli en bisyssla. I dag  får han sitt levebröd som förman i en matvaruaffär.

– Det är för svårt att livnära sig som fotograf i dag. I något skede blev jag trött på att räkningarna samlades på hög och gick till indrivning, och dessutom har jag en liten son hemma nuförtiden, så det skulle vara jobbigt med ett arbete där jag är tvungen att resa runt i Finland hela tiden.

I dag då alla har en kamera, uppskattas inte fotografens arbete längre på samma sätt, menar Lehtinen. Inom rockfotografin finns många hobbyfotografer som säljer sina bilder för en tia för att komma in på konserter eller få plåta artistporträtt.

– Inom pressfotografin är det ju också fruktansvärt vad man har hört av kolleger om policyn på ”ett av de stora mediehusen” (Helsingin Sanomat, red.anm.), som vill att fotograferna tar allt ansvar för bilderna, men sedan kräver att de lämnar över alla rättigheter till tidningen. Eller ta Metro som exempel, som inte använder några fotografer, utan bara tar emot mobilkamerabilder från läsarna i utbyte mot biobiljetter. Inte har de något intresse för bilder, de vill bara spara pengar.

På utställningen Live N’ Loud ställer en grupp på sju rockfotografer ut några av sina bästa konsertbilder. Förutom Lehtinen och Wilén medverkar Jussi Eerola, Henri Käck, Markus Lehto, Aku-Axel Muukka och Mikko Pylkkö. Öppningen skedde förra veckan på klubben Gloria i Helsingfors, och i juni ger den sig ut på turné. In i de fina salongerna tar sig rockfotografi ändå inte.

– Nog är det en marginell genre i Finland. Det är naturfotografi som är den stora grejen här.

Därför, menar Lehtinen, är det intressant att det finns så många duktiga rockfotografer i landet. Han säger att det finns 20 – 30 verkligt högklassiga konsertfotografer, och många av dem är liksom han halvprofessionella.

– Det är intressant också därför att rockscenen i Finland är så oglamourös. De aktiva fotograferna svetsas samman och det har uppstått en känsla av samhörighet. Vi känner inte att vi konkurrerar med varandra, utan de flesta är i stället redo att och stöda och hjälpa andra. Och trots att det kommersiellt ofta är olönsamt, är den konstnärliga standarden i Finland väldigt hög.

Janne Wass

Utställningen Live N’ Loud kan ses på kulturcentret Gloria i Helsingfors t.o.m. den 16 juni, varefter den turnerar i Finland.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.