Med anledning av den pågående skolnätsreformen i Helsingfors beklagade en berörd lärare att hon och hennes kollega känt det som om de satt och pratade om sina sjuka mormödrar när de försökte förklara sina synpunkter för en involverad beslutsfattare, som betraktade det hela ur sitt helikopterperspektiv. Några dagar efter att läraren beskrivit sin erfarenhet hörde jag en slovensk historiker mynta det utmärkta uttrycket ”the Realitätsverlust of neo-liberalism”. Här finns ett uppenbart samband.
Det är ingen slump att den slovenska historikern tog till tyska för att sätta tummen på den typ av verklighetsförlust hon ville beskriva. I bakgrunden finns Edmund Husserls och Martin Heideggers analyser av hur den matematiska kalkylen sedan 1600-talets vetenskapliga revolution kommit att skymma andra former av tänkande och andra sätt att gestalta verkligheten. Det är ingalunda bara nyliberalismen som bygger på kalkylens verklighetsuppfattning, också till exempel Sovjetunionens famösa femårsplaner styrdes av detta tankesätt, men i dagsläget utgör den ekonomiska nyliberalismen kalkylens slutgiltiga triumf.
Ur ett politiskt perspektiv är det svårt att kritiskt bemöta kalkylens verklighetsuppfattning eftersom denna uppfattning i sig ingalunda är osann eller felaktig. Siffrorna är reella och om man räknar rätt så blir slutresultatet sant. Problemet är att siffrorna, i och med förlusten av andra verklighetsperspektiv, blivit den enda verklighet vi har verktyg att greppa. Kalkylerna är objektiva medan till exempel en enskild lärares erfarenhet ter sig som en rent subjektiv upplevelse, utan entydig verklighetsförankring.
Man behöver inte vara illvillig eller dum för att som beslutsfattare fastna i kalkylens helikopterperspektiv. Snarare tvärtom. Den vetenskapliga revolutionen har inte varit enbart av ondo, utan kalkylen har också skapat en viss förutsägbarhet, en möjlighet att räkna ut vad som kommer att hända i framtiden. När man som beslutsfattare måste ta politiskt ansvar känns det tryggare att fatta sådana beslut som baserar sig på möjligast tydliga siffror och prognoser.
I samband med skolnätsreformen är det framförallt timresursen som är mätbar. De som förespråkar större högstadie- och gymnasieenheter motiverar sin ståndpunkt med det i sig korrekta argumentet att en större enhet möjliggör flera fasta lärartjänster och ett större kursutbud. Pedagogiken reduceras till den resurs som är mätbar.
Kalkylens genomslagskraft har också präglat kritikernas argument. Många har krävt detaljerade konsekvensanalyser, som man hoppas skulle göra det möjligt att mäta alla för- och nackdelar på samma skala. En sådan analys förutsätter att alla aspekter kvantifieras. Och när jag i utbildningsnämndens svenska sektion argumenterade för att ärendet borde återremitteras hänvisade jag allra först till oklarheter i beräkningarna. Det är lättast att ta till siffror.
Seriösa konsekvensanalyser fyller en klar funktion och visst måste man kräva att tjänstemännen åtminstone räknar rätt. Men samtidigt bör man notera att kritiken, så länge den rör sig på den här nivån, accepterar och kanske till och med förstärker verklighetsförlusten. För att komma åt den måste vi fokusera på mormödrarna, också i sådana situationer då de vid första åsyn ter sig irrelevanta.
Vi kan utveckla våra skolor på ett genuint kvalitativt, ickekvantifierbart plan bara om vi förmår utgå ifrån den verklighet som gestaltas av lärarnas och elevernas upplevelse och erfarenhet. Det kräver förmåga att lyssna och tänka. Dessutom måste man ibland våga fatta politiska beslut utan den förutsägbarhetens trygghet som kalkylen erbjuder.
Martina Reuter
