I sin bok Mahti kukkarossa granskar Matti Ylönen IMF och dess underliggande nyliberala ideologi. Resultatet är en bredsida av kritik mot världens ekonomer och Friedman-anhängare.

Det är paradoxalt att en av nyckelspelarna då Bretton Woods-systemet grundades 1945 var den moderna vänsterns ekonomihusgud nummer ett, John Maynard Keynes. I Bretton Woods skapades Internationella valutafonden IMF och Världsbanken. För IMF:s del var den viktigaste uppgiften att kontrollera det internationella valutasystemet, i och med att alla världens valutor mer eller mindre var bundna till dollarn. Världsbanken skulle hjälpa till med återuppbyggnaden av den europeiska ekonomin efter andra världskriget.

Två av initiativtagarna var den brittiska ekonomen Keynes och den amerikanska dito Harry Dexter White. De båda var överens om att det behövdes ett stabilt system för styra den globala ekonomin och undvika den typen av kollaps som skedde till exempel i Tyskland efter första världskriget. I den ursprungliga skissen målade Keynes upp ett system där pengarna skulle kunna röra sig öppet mellan länder, men de skulle styras av tullar och tariffer och framför allt skulle kapitalet förbli nationellt bundet och marknaden skulle regleras av nationell politik. Han förespråkade också en total insyn i de internationella kapitalströmmarna. Om marknaden övertogs av multinationella, spekulativa krafter, förutspådde han att resultatet skulle bli ohållbara marknadsbubblor och katastrofala finanskriser. Med tanke på att det här var 1945, känns ekonomernas påståenden om att ingen hade kunnat förutspå de senaste årens globala finanskris rätt ihåliga.

På grund av att USA med tänder och klor försvarade sina ekonomiska stormaktsintressen och på grund av bankernas lobbning, urvattnades ändå Keynes ursprungsidé och resultatet blev att kraven på politisk styrning av marknaden och insyn i kapitalflödet slopades. Hur Bretton Woods-institutionerna utvecklades från detta möte till att bli den stora kvarnstenen runt den internationella ekonomins nacke beskriver forskaren och journalisten Matti Ylönen i sin bok Mahti kukkarossa: Johdatus Maailmanpankkiin ja IMF:ään (Makten i plånboken: En introdukution till Världsbanken och IMF).

Liberalistiska
misslyckanden

IMF som vi känner det i dag började formas i sekelskiftet mellan 60- och 70-talet, då det internationella dollarbundna valutasystemet kraschade, och IMF istället började bevilja lån till länder i knipa. Det var i början av 80-talet, i och med att Margaret Thatcher och Ronald Reagan kom till makten, som de sista spåren av Keynes sopades bort från IMF. Både Storbritanniens och USA:s ledning dyrkade den stora ekonomigurun Milton Friedman, vars nyliberalistiska ekonomiska idéer har kommit att genomsyra den globala ekonomin fram till denna dag. Under 80-talet började organisationen ställa hårda villkor för sina lån, i form av stränga strukturomvandlingsprogram som låntagarna tvingades att genomföra.

Ylönen granskar i boken hur dessa nyliberalistiska strukturomvandlingsprogram, som senare döptes om till utvecklingsprogram, har fungerat. Hans dom är krossande. Det finns historiskt sett inga belägg för att en nyliberalistisk finanspolitik bättre skulle hjälpa krisländer att ta sig ur ekonomiska svårigheter än något annat system. Tvärtom har den liberalistiska politiken ofta drivit länderna ner i en ännu djupare depression, medan flera länder som har tagit en mer protektionistisk och socialistik approach har kommit mycket snabbare och lättare på fötter.

Enligt Ylönen ligger det grundläggande problemet i att det finns väldigt lite empirisk forskning som stöder en den liberalistiska ekonomiska idén. IMF har, utgående från Friedmans teorier, utgått från fyra huvudteser. Den första är att ekonomisk tillväxt per definition skapar välstånd. Den andra är att ett stort statligt ägande och kraftig statlig kontroll över marknaden hämmar den ekonomiska tillväxten, och vidare alltså hindrar uppkomsten av välstånd. Den tredje är att statens utgifter måste minimeras för att ge möjlighet till låga skatter och avskaffad statsskuld. Den fjärde är att inflation per definition leder till ekonomiska problem. Dessa teser är enligt Ylönen inte grundade i historiska fakta, utan baserar sig på makroekonomiska teorier, som den stora majoriteten av världens ekonomister följer utan att ifrågasätta deras äkthet.

Som argument för teserna lyfter ekonomer ofta upp de sydostasiatiska länderna, Kina och Europa, som enligt dem kommit på grön kvist genom att tillåta fri handel, öppnat dörrarna för utländska företag och minskat det statliga ägandet. Det som nyliberalismens lovsångare glömmer bort är att grunden för dessa länders välstånd ingalunda ligger i en liberalistisk politik. Tvärtom har förutsättningarna för välståndet byggts upp med hjälp av stora statliga satsningar på inhemsk industri och infrastruktur, en protektionistisk marknadspolitik och en rigid styrning av finansmarknaden. Som exempel behöver man bara ta Finland, där en stor del av de företag som senare har nått internationell framgång till en början var helt eller delvis statsägda. Först när landets egen produktion legat på en något så när stabil grund, har man långsamt och framför allt kontrollerat öppnat gränserna för utländskt kapital.

Mot strömmen

Sedan 80-talet har alltså IMF ställt rigida krav på de länder som beviljas krislån. I praktiken har man krävt att staterna implementerar strikta sparkurer bland annat genom uppsägningar, nedskärningar i infrastruktur- och socialkostnader och högre konsumtionsskatter. Det har i sin tur lett till att statens satsningar på industri och produktion har minimerats, arbetslösheten och fattigdomen har stigit, socialskyddet har försämrats, konsumtionen minskat och i många fall att den ekonomiska tillväxten på så sätt har stannat av. I och med avregleringen av de statliga styrmekanismerna har multinationella företag i många utvecklingsländer mer eller mindre sluppit betala skatt, och både råvaror och pengar har försvunnit ur produktionsländerna via syster- eller dotterbolag i skatteparadis. Utförsäljningen av statsägda bolag har i många fall medfört försämrad service och skyhöga priser på till exempel energi och samhälleliga tjänster, samt kapitalflykt från landet. Och Ylönen gör listan betydligt längre.

Under finanskrisen i Asien började flera länder gå tvärtemot IMF:s råd, satsade på stora staliga investeringar, lät inflationen stiga och tog ett hårt grepp om finansmarknaden. Det visade sig att de länderna över lag klarade sig bättre än de som anammade IMF:s svångremspolitik. IMF insåg att allt inte stod rätt till och långsamt började en tanke om förändring gro inom organisationen.

I praktiken påverkade det här ändå nästan inte alls lånevillkoren. Kraven bakades istället in bakvägen i avtalen, trots att de i viss mån blev lindrigare. Men lindrigare krav hjälper inte om utgångspunkten är uppåt väggarna, menar Ylönen. Den liberalistiska ideologin har gett upphov till de förödande finanskriserna som skapats av spekulativa riskinvesterare och en oreglerad bankverksamhet. Att ytterligare förstärka de mekanismer som skapat problemen är ingen lösning. Ett av de stora problemen, menar han, är att IMF styrs av ekonomer, och de flesta ekonomerna i dag tenderar av någon outgrundlig orsak att förlita sig på Milton Friedmans illa underbyggda och historiskt sett felaktiga teorier.

Förändring

Matti Ylönen lyfter däremot på hatten för Dominique Strauss-Kahn, som övertog ledarskapet i IMF år 2007. Strauss-Kahn tvingades som känt att avgå förra året av orsaker helt orelaterade till IMF, men under hans tid vid rodret började organisationen ärligt medge sina tidigare misstag. Själv sträckte han sig så långt som att säga att han inte motsätter sig statlig kontroll av marknaden. Under en kort tid 2008 – 2009 såg det på allvar ut som om IMF i begynnelsen av den europeiska krisen skulle närma sig John Maynard Keynes grundidéer, åtminstone inom IMF:s forskningsavdelning har man i dag på allvar börjat ifrågasätta de nyliberalistiska doktrinerna. Samma anda har också förts vidare av Strauss-Kahns efterträdare Christine Lagarde.

Problemet nu är att IMF allt mer sitter på utbytarbänken då det gäller hanteringen av den pågående europeiska krisen. Och de europeiska maktspelarna har inga tankar på att frångå de friedmanska lärorna, tvärtom är villkoren för den europeiska stabiliseringsmekanismens krislån på vissa punkter ännu striktare än dem som IMF har hållit sig med. Till den grad, till och med, att IMF med Christine Lagarde i spetsen har vädjat till euroländerna och EU att lätta på kraven för lånen. Å andra sidan har IMF under det gångna året fortatt precis på samma sätt som förut vad det gäller lån till länder i den så kallade tredje världen.

Ylönen konkluderar att det just nu är en intressant tid för IMF, och det är oklart vart organisationen är på väg. Å ena sidan har man inte sett någon större förändring i IMF:s faktiska verksamhet. Å andra sidan, skriver han, är det möjligt att det är ett paradigmskifte på gång mot ett mer keynesianskt synsätt framför allt inom dess forskningsavdelning, något som också stöds av flera ledande personers uttalanden under de senaste åren. Angående den europeiska krisen är hans råd allt annat är säkra, men i en situation där allt annat verkar dömt att misslyckas, är en skuldsanering, med andra ord en konkurs, ofta det bästa alternativet. Se på Argentina.

 

Janne Wass

Matti Ylönen: Mahti Kukkarossa. Johdatus Maailmanpankkiin ja IMF:ään. Into. 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.