Om jag förstår Ulf Modins svar till mig i Ny Tid nr 16/2012 rätt, så anser han att vänstern behöver en hängiven kärna, mänskor som är redo att uppehålla humana värderingar, som är redo att engagera sig också när det inte är på modet (vilket det kanske har blivit nu igen) och som orkar fördjupa sig i svåra ekonomiska frågor för att förstå det som sker i samhället bortom de allra mest publikvänliga tolkningarna. Bara med hjälp av en sådan kärna kan vänsterrörelsen matcha kapitalets ständiga angrepp på det humana samhället.
Jag håller naturligtvis med Modin i det. Men sen är frågan hur stor ytspänning vänstern kan ha om den vill växa sig större: riskerar en samlande vision att bli en tröskel för dem som alldeles nyss har börjat visa intresse för kritik av den kapitalistiska ekonomin, och som gärna vill sätta ord på missnöjet med att välfärden börjar falna, utan att inordna sig i någon enad rörelse?
Själv tror jag att en vänster med lägsta möjliga ytspänning kan tränga längre in i samhällets väv, snabbare.
Men visionärerna stöter också på ett större problem, nämligen frågan om hur en vision som säger någonting konkret om framtiden kunde se ut i dagens läge, när man måste ta i beaktande de alltmer påträngande prognoser som visar att vi inte kan upprätthålla dagens västerländska materiella levnadsstandard om vi vill bromsa till exempel massutrotningen och klimatförändringen.
Kan man då utlova ut en jämn fördelning av guld och gröna skogar när skogen de facto redan är avverkad (om inte för annat så för att ge vika för odling av ”biobränsle”) – och samtidigt riskera att förlora all trovärdighet med tiden? Eller ska man istället projicera en mer realistisk bild av de bistrare tider som kommer men förhoppningsvis med möjligast rättvisa fördelning av knappheten – hur politiskt pragmatiskt och lockande är det?
Jag skrev i mitt tidigare svar till Modin att jag tror mer på tusentals ettriga hammare än på en murbräcka, vilket också kunde beskrivas som tusentals skrivmaskiner istället för en tryckpress. Om däcket börjar luta för brant bär man ju hellre en skrivmaskin med sig än en tryckpress.
Jan Rundt
