Efter apartheid når Sydafrikas demokrati myndig ålder 2012. Nu har ANC suttit vid makten i 18 år. Författaren Jonny Steinberg skildrar ett splittrat land med stora sociala och kriminella problem.
År 1992 visste de män och kvinnor som representerade den Afrikanska Nationalkongressen ANC att de var med och skapade historia. Bannlysningen av ANC hade då nyligen blivit upphävd. Den anda och tillförsikt som strålade ur partimedlemmarna är det som författaren Jonny Steinberg minns allra bäst från den tiden. Han hade själv som ung studerande lyckats få deltidsjobb som mötesantecknare på de så kallade CODESA-mötena då riktlinjerna för övergången från apartheidregimen till demokrati tecknades ner.
Strax efter det här åkte han som Rhodes-stipendiat till Oxford, och när han några år senare kom tillbaka till Sydafrika hade atmosfären redan förändrats. ANC hade stigit till makten, men fått erfara att det inte var en så värst enkel sak att ta kontroll över Sydafrikas framtida öde. Arbetslösheten, som under apartheidåren varit under 10 procent, hade 1995 stigit till 17,7 procent och var 2003 uppe i 27,1 procent. ANC var oförmöget att locka utländska investerare till landet, och stod handfallet inför den brottsvåg som drog över Sydafrika. Det är i den här atmosfären Steinberg inleder sitt författarskap, först som kolumnist för tidningen Business Day och sedan med den prisbelönta boken Midlands.
Midlands handlar på ett plan om mordet på en ung vit jordbrukare, som våren 1999 blev skjuten på vägen mellan sitt hem och de av hans far ägda jordbruksmarkerna. Steinberg reser till platsen och intervjuar dels jordbrukarna och markägarna, dels de mörkhyade säsongsarbetarna och märker att mordet tilldelas väldigt olika motiv och betydelse beroende på vem han pratar med.
Kriminell fascination
Steinbergs försök att förstå ett lokalt våldsdåd blir till en oändligt komplicerad berättelse om och beskrivning av nationen Sydafrika i förändring. Hudfärg framstår som en skiljelinje som är så gott som omöjlig att överbrygga. De vita landägarna ser politiska motiv bakom mordet och anser att dådet var ett i raden av aktioner vars syfte är att jaga bort jordägarna från deras ägor. De svarta arbetarna däremot pekar på en rad konflikter mellan den unga mannens far och invånarna i byarna kring hans ägor och anser att mordet var en hämndaktion som bottnade i den rasistiska och förtryckande behandling som jordbrukarfamiljen utsatte byborna för.
Även Steinbergs följande bok, The Number, berör brottslighet. I en telefonintervju berättar Steinberg varför.
– Då jag efter några år i Oxford flyttade tillbaka till Sydafrika slogs jag av hur lamslaget hela landet var på grund av brottsligheten. En sorts skräckslagen fascination över kriminaliteten hade drabbat medelklassen. Samtidigt som tillvaron antagligen blev något tryggare för de allra fattigaste efter apartheidregimens avgång, drabbades medelklassen av en riktig epidemi av bilkapningar och beväpnade rån och annan brottslighet. Jag ville skriva om det här, och gradvis utvecklades mitt skrivande mot att beskriva fenomen genom de personliga kontakter jag skapade under researcharbetet.
Steinbergs författarskap präglas av just de personliga kontakter han får med huvudpersonerna. Det är en sorts deltagande journalistik, där Steinberg tar sig an de ämnen han vill utforska genom att försöka komma nära inpå människor via vilka han eventuellt kan lära sig mera om de stora frågorna. I The Number träffar Steinberg den 43-årige fången Magadiel Wentzel i det notoriska Pollsmoor-fängelset i Kapstaden. Wentzel, en svart man som hela sitt vuxna liv åkt in och ut från fängelset, sitter i boken av den sista tiden av ett straff och förbereder sig på att bli frigiven. Intervjuerna med Steinberg blir för Wentzel ett försök att begripa sig på sig själv och sitt eget förflutna, samt ett försök att skaka sig loss från fängelsegängen och den barlast som hans bakgrund innebär i försöken att återförena sig med sin familj och sina barn.
Både Midlands och The Number blev prisbelönta i hemlandet, men Steinbergs riktiga internationella genombrott kom i och med boken Three Letter Plague år 2008 (boken går även under namnet Sizwe’s Test). Washington Post utsåg boken till årets bästa bok, och nobelpristagaren J.M. Coetzee prisade boken som empatisk, rörande, och djupt intelligent.
Fantastiska
personporträtt
I boken möter Steinberg och läsaren Sizwe, en ung man som ser Aids-
epidemin runt sig i hembyn i rurala Transkei och försöker fatta beslut om han själv skall våga gå och låta sig testas för HIV. Sizwe är både intelligent och analytisk. Han vet att HIV leder till Aids, och han har sett sin bästa vän dö i sjukdomen. Han har själv varit sexuellt aktiv och haft oskyddat sex när viruset härjat som värst och skördat flest offer. Ändå är det inte bara rädsla som gör beslutet att låta sig testas svårt. Steinberg upptäcker att Sizwes beslut har mycket vidare implikationer än bara ett eventuellt positivt eller negativt svar. Inte minst handlar beslutsvåndan om kulturkrockar och identitet och om förödmjukelsen i att mörkhyade överger sina egna traditionella behandlingsmetoder och ställer sig i kö till de vita doktorernas kliniker.
Parallellt med berättelsen om Sizwe beskriver Steinberg hur doktor Herman Reuter försöker introducera sitt testningsprogram i området. Reuter anser att patienterna kommer till klinikerna om vården finns nära till hands och testningen inte betyder att de måste skämmas för behandlingen eller köandet. Programmets resultat är imponerande, men precis som Sizwes exempel visar, är frågan inte fullt så enkel.
Steinberg har som journalist en god näsa för bra berättelser och intressanta personer, men han är även en väldigt god skribent och beskriver fantastiskt väl de personer han möter. Hur bra han lyckas komma huvudpersonernas tänkande på spåren är naturligtvis svårt att bedöma. Ibland uppstår i hans böcker också en konflikt mellan honom och huvudpersonen, en konflikt som ofta verkar bottna i den distans som finns mellan den vita akademikern Steinberg och huvudpersonen i vars liv han klampar in.
– Med tanke på berättelsen är spänningen som ofta uppstår bra, för den klargör den relation jag har med människorna i mina böcker. I boken om Sizwe blir konflikten särskilt tydlig då Sizwe läst igenom ett utkast till boken och märker att jag beskrivit staketet utanför en hans släktings hem som knähögt. Han blir då arg och anser att jag förlöjligar både honom och släktingen, att jag ser ner på hans liv. Själv säger han att staket är ett ordentligt staket som når brösthöjd. Att ilskan inte handlar om staketet utan mera om att han tycker att jag ställer mig ovanför honom känns uppenbart för mig eftersom jag också vid ett nytt besök till gården tyckte staketet var knähögt.
Den vilda
svarta mannen
Steinbergs senaste bok, Little Liberia, har ingenting med Sydafrika att göra eftersom Steinberg ”kände att det hade blivit för mycket Sydafrika” just då. Istället öppnar boken, via berättelsen om två exilliberianer och deras konflikt i den nya hemstaden New York, upp historien om Liberias grymma inbördeskrig samt den svåra vägen till försoning. Just nu jobbar Steinberg parallellt med två böcker, varav den ena handlar om en man från Mali och hans resa genom den afrikanska kontinenten. I den andra boken återvänder Steinberg till Sydafrika igen och skriver om rädsla.
I en artikel i The Guardian har Steinberg skrivit om rädslan för den vilda och farliga svarta mannen som får för mycket makt, en rädsla som han säger att vita sydafrikaner alltid gått och burit på. Julius Malema, som Johannes Myburgh skrivit om i artikeln på föregående sida, har på senare år fått personifiera den här okontrollerbara svarta mannen.
– Jag ser på Sydafrika på 1960-talet och ser en likhet med de rädslor Sydafrika går och bär på idag. Trots kritiken mot ANC så har ju partiet på något vis lyckats fånga vad det är att vara mörkhyad i Sydafrika idag. ANC vinner vartenda val överlägset, och Julius Malema är definitivt en del av det som gör ANC framgångsrikt. Att vara svart är att sträva efter något, och många vita är väldigt rädda för den här strävan som upplevs som ett hot.
Markus Varjonen
Förutom ovan nämnda böcker har Steinberg även skrivit om Sydafrikas polisväsende i boken Thin Blue, samt gett ut en kolumnsamling som heter Notes from a Fractured Country. Böckerna finns inte utgivna på svenska, men en översättning av Three Letter Plague har varit på gång.
