Du är värdelös!

av Claes Andersson

Är viljan att skada och plåga andra genetiskt betingad? Bär vi inom oss anlag till grymhet gentemot andra levande varelser? Njuter vi av att se andra mänskor skadas, dödas, torteras och utsättas för våld i olika former? Eller är vår våldsbenägenhet och lusten att se våld enbart kulturellt betingad?

Små pojkar rycker vingarna av flugor och tänder eld på dem – låter det bekant?

Små barn älskar de grymma och våldsamma sagorna och tecknade filmerna, Drummelpetter, Max och Moritz, Tarzanfilmerna, Tom och Jerry – visst var de härliga att titta på, inte sant? Var det inte spännande att skjuta råttor och småfåglar med luftgevär, då i pojkåldern?

Finns det något som är lika lukrativt att exploatera och saluföra som våld i olika former? Ett tvärsnitt av det nattliga utbudet i televisionens himmelskanaler tycks bekräfta att ingenting är så publikdragande och räntabelt som att visa hur mänskor torterar, stympar, spränger, dränker, skjuter och skär ihjäl varandra, till ackompanjemang av suggestiv musik och frodig maskulin humor. Wow!

I USA och Kanada lär det finnas ungefär lika många skjutvapen, men i USA dödas tio gånger fler mänskor med dessa skjutvapen. Då måste väl våldet åtminstone delvis vara kulturellt betingat, inte sant? Men handlar inte också den bästa litteraturen, den bästa dramatiken och de bästa filmerna i hög grad om våld, intriger, hämnd och ond bråd död? Inte var Shakespeare nån pacifist precis? Huvuden rullar, blodet strittar och vi njuter och applåderar, visst är det ståtligt! Och Verdis härliga operor där hjältarna på olika sätt tas av daga i sista akten tills ariorna till slut tystnar och vi sitter där upplyfta, med gråten i halsen och stirrar in i massgraven, visst gör vi det?

 

Vi är troligen ganska eniga om att det synliga, fysiska våldet är motbjudande (fastän stimulerande?) och bör motarbetas med alla till buds stående medel (utom då vi hetsas upp av det i biosalongen, teaterrummet eller hemma i tv-soffan på betalkanalerna?) Men än då det osynliga våldet, den psykiska terrorn? Den som ofta föregår det synliga våldet, morden, självmorden, terrordåden. Det osynliga våldet måste rimligtvis vara nära släkt med det fysiska våldet? Hur annars förklara varför så många av oss blir stressade, ångestfyllda, desperata och olyckliga i våra mänskokontakter, i våra parförhållanden, i äktenskapet eller i det dagliga umgänget med våra arbetskamrater.

Stress, burn-out, depressioner, psykosomatiska besvär, livsleda och vantrivsel – vem av oss har inte i något skede av våra liv upplevt detta? Forskningen visar att 3-4 procent av alla finländare som förvärvsarbetar (ca 2,5 miljoner) lider av medelsvår eller svår arbetsbetingad stress, vilket i sin tur ofta leder till arbetsoförmåga och förtidspensionering. Det handlar om en folksjukdom. Vad kan ligga bakom ett så utbrett illamående? Nånting måste vara på tok i själva arbetslivet, på arbetsplatsen, i arbetets organisation och i ledarskapet.

Den senaste tidens interiörer från innovativa teknologiska företag, fackliga organisationer, skolor, sjukhus och åldringshem berättar att mobbning, utfrysning och brist på empati och hänsyn verkar vara mera regel än undantag. Olika former och grader av psykiskt våld och mental diskriminering spelar ofta en direkt avgörande roll när vi förlorar vår livsglädje och entusiasm, vårt självförtroende och vår självrespekt.

 

Ett sakligt, vänligt och neutralt bemötande leder vanligen till att det gensvar vi får också blir neutralt och vänligt. Om vi skulle behandla och bemöta varandra på det sätt vi själv vill bli bemötta och behandlade, skulle vantrivseln och frustrationerna snabbt avta. Inom arbetslivet handlar det om att blir bemött som individ och subjekt, inte enbart som ”arbetskraft”. I arbetsteamet behövs positiv feedback och hjälpsamhet mer än kritik och klander. ”Varje kritisk anmärkning kräver minst fem tillfällen av beröm och uppmuntran”, läser jag i en bok om arbetshälsa. Att känna sig som en jämställd del av arbetsgruppen och att ges tillfälle både till kritik och förbättringsförslag är avgörande för hur vi trivs med vårt arbete och därmed också för kvaliteten på vår arbetsinsats.

Känslan av att bli rättvist bemött och att ingen i arbetsgruppen favoriseras på någon annans bekostnad, ”rent spel”, är en av grundförutsättningarna för att atmosfären och andan på jobbet skall upplevas som positiv och stimulerande.

Men dessvärre förfogar vi över ett stort antal metoder för att skada och såra våra medmänskor, ofta med tragiska konsekvenser för dem vi kanske aningslöst  väljer till mål och offer för vårt agressiva och ogina beteende.

All kommunikation som styrs av maktanspråk, manipulation och krav på underkastelse kan vara skadlig och ge upphov till lidande och psykiskt illamående, depressioner och psykosomatiska besvär. När mänskans självkänsla skadas, skadas hela mänskan, och också mänskorna i hennes närhet. Gregory Bateson myntade begreppet ”dubbelbindande kommunikation”, med vilket han avsåg sådan kommunikation som skapar förvirring, osäkerhet och ambivalens.

Utsagor av typen ”när slutade du upp att slå din fru?”, kan tjäna som exempel. Vad svarar man på en sådan fråga?

 

Den amerikanska schizofreniforskaren och psykoanalytikern Harold Searles har beskrivit olika tekniker att bryta ner en mänskas psyke, genom att utsätta henne för olika motsägelsefulla budskap som leder till starka och starkt motstridiga känslor och impulser (ambivalens) hos mottagaren (”offret”). En långvarig och olöst ambivalens kan leda till att mänskan bryts ner psykiskt.

Andra psykiska våldsmetoder går ut på att skada motpartens självförtroende genom nedsättande utsagor (”du är värdelös”, ”du tycks inte klara av nånting överhuvudtaget”, ”dej blir det ingenting av”) och behandla den andra nedsättande, till exempel som om den andra inte existerade eller inte hade några åsikter eller känslor. Att inte basvara en hälsning på arbetsplatsen, inte svara när den andra frågar nånting eller att tala om den andre i tredje person fastän hon befinner sig i rummet, är exempel på mobbning eller psykisk terror. Dylikt beteende leder till att den andre känner sig oönskad, oälskad, utomstående och värdelös.

 

Också humorn, så livsviktig i alla mänskliga sammanhang, kan användas i mobbningens och förtryckets tjänst. Alla har inte förmågan att skratta åt sig själv och sina egna svagheter, och kan därför uppleva humorn som nedsättande eller sårande. Jag har varit med i Riksdagens kafé där agrara riksdagsmän dragit sina frodiga, erotiskt anspelande eller rått pornografiska vitsar, som av endel yngre akademiskt utbildade damer upplevdes som grovt anstötliga och osedliga.

Man kan också utöva makt och härska över sina närmaste genom att underkasta sig, ”förtrycka genom att låta sig förtryckas”. Den som axlar den förfördelades, offrets och martyrens roll behärskar och förtrycker sin omgivning som drabbas av skuldkänslor och hjälplöshet gentemot den som underkastar och uppoffrar sig. Alla Jesus läror är inte mentalt hälsobringande.

Också en depression eller annan psykisk ohälsa kan fungera som ett maktmedel för att behärska och förtrycka de närstående mänskorna, som hjälplösa och skuldmedvetna upplever sin egen otillräcklighet och vanmakt och oförmåga att trösta och hjälpa.

Claes Andersson
är författare
Illustration: Christian Aarnio

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.