Det är vanligt att 12-åringar kommer till biblioteket och efterfrågar Stephenie Meyers vampyrböcker i Twilight–serien eller Mikael Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens samtida fantasyromaner Cirkeln och Eld. Det är ovanligare att en tolvåring efterfrågar poesi. Men när det väl händer är det ”the real thing” som gäller. När Lisa, 12 år, en dag får syn på bibliotekets poesihylla och frågar efter en bok med bra dikter säger hon följaktligen nej till antologierna för ungdomsbruk som Ring mig innan världen exploderar och samlingarna med ungdomars egna dikter, som jag först rekommenderar. Inte heller antologierna med klassisk svensk poesi faller på läppen. Lisa går direkt på enskilda diktsamlingar med modern ”vuxenpoesi” och när jag säger att det tog mig tio år att förstå Arne Johnssons poesi, men att jag nu älskar den blir det svårfjällade ett skäl för Lisa att låna Johnssons vackra volym Del av detta och avskild som alla med vackra diktrader som ”mörka under hinnan av isopropanol / tensider och damm det är så / stilla en hunger utan mättnad”. Nästa dag kommer Lisa tillbaka och lånar en diktsamling av Jörgen Gassilewski – som snabbt åker upp på låneddisken – sedan jag meddelat att poeten brukar bli anklagad för att skriva obegriplig poesi. Uppenbarligen har Johnssons bok gett mersmak på dikt som inte ställer sig in hos läsaren.
Lisa säger att hon använder diktrader ur böckerna när hon gör sina egna låtar, för att sångerna skall bli bra. Jag tänker på när jag i 14-årsåldern läste Ola Hanssons samlade dikter ut min mormors bokhylla och tonsatte hans dikt Till min moder, som börjar: ”Jag driver utan mål och med / i kvällens tätnande dimma. / Butikens ljus genom rutan blankt / på vattenpölarna glimma”. Men jag tänker att Lisas idé nog är ändå bättre än att bara sjunga poesin rakt av: att sno lite av varje ur poesiskatten och blanda det med egna bilder och tankar.
Jag tänker att det är bra att poesihyllan står nära biblioteksdisken, för vår första diskussion om poesin pågår i närmare en timme och det kräver att jag samtidigt emellanåt gör annat biblioteksjobb. Mycket handlar det om att Lisa drar fram samling efter samling ur hyllan och frågar mig vem poeten är och vad han/hon skriver för sorts poesi. Det hon börjar bläddra i är som framgått ofta sådant jag beskriver som ”svår” poesi. En bok jag presenterade som lättläst började Lisa ändå titta i och valde till slut också att låna hem. Det handlar om Göran Greiders Katterna kommer in från mörkret. Kanske min presentation av Greider som en samhällsdebattör vars poetiska metod består i att skriva långa sjok av text som han sedan klipper ut dikter ur – rakt av, lockade henne. Men troligare är det Greiders egna dikter som tilltalar henne. Rader som: ”De tror nog att jag är samtida, / att jag letar efter det ”politiska” // Så är det naturligtvis inte: / Den här smärtan är flera tusen år gammal. / Och poesin är bara ett nät av stigar / kastat över det likgiltiga”.
Att poesin är allt annat än likgiltig och fyller ett behov är helt klart när Lisa varje dag nu återkommer till poesihyllan och drar ut nya böcker att titta på. Det är förstås inte varje dag poesihyllan frekventeras av ungdomar – men när den används är det faktiskt med större intensitet och iver än någon annan hylla på biblioteket.
Peter Björkman
är bibliotekarie, poet och journalist
