Nobepristagaren Mario Vargas Llosa har skrivit en omfattande martyrberättelse om den irländska frihetshjälten Sir Roger Casement.
Mario Vargas Llosa skriver i Keltens dröm om irländska Roger Casement (1864-1916), en av de första européerna som rapporterade om kolonialismens grymheter till Europa. När Casement först kom till Afrika ville han tro att koloniseringen utfördes i gott syfte, de svarta skulle civiliseras – tills han såg hur de utnyttjades, torterades och mördades. Under sin tid som brittisk konsul i Kongo reste han landet runt och dokumenterade övergreppen på ursprungsbefolkningen under kung Leopold II:s jakt på naturgummi. Rapporterna var en bidragande orsak till att Leopold II slutligen var tvungen att ge ifrån sig sin besittning i Kongo, men gjorde före det Casement så impopulär bland kolonialisterna, att han tvingades fly hem till Irland. Under sitt besök i Irland väcktes hans motstånd också mot den brittiska kolonialismen på hemmaplan, men innan han tog sig an den, reste han till Amazonas. Där skrev han en berömd rapport om behandlingen av indianerna på gummiplantagerna.
Casement adlades för sina förtjänster i Kongo, men vände kungadömet ryggen och blev i stället irländsk frihetskämpe som uppmuntrade till uppror mot Storbritannien. Han blev till sist gripen då han försökte smuggla vapen till Irland under det misslyckade Påskupproret 1916 och dömdes till döden för förräderi. För att ytterligare svartmåla Casement, fördömde det brittiska styret också honom på grund av hans påstådda homosexualitet. De Svarta dagböckerna, som Casement antas ha skrivit, orsakade stora skandaler, eftersom de skildrar homosexualitet riktad mot framförallt yngre män – pojkar. Vargas Llosa låter läsaren själv bilda sin uppfattning om dagböckerna, men visst ger han ändå en fingervisning, då han i romanen låter Casement säga: ”Jag har förstås gjort många misstag. Men jag har inget att skämmas för.”
Författaren skildrar kolonialismens grymhet genom Casements ögon, med vartannat kapitel från dödscellen och vartannat ur Casements förflutna. Han beskriver flera av de vita kolonialisternas grymmaste medel för att få ursprungsbefolkningen att lyda, till exempel flodhästpiskan: ”… ett senigt rep som kunde framkalla mer sveda, blod, ärr och smärta än någon annan piska”. Det hänsynslösa utnyttjandet som beskrivs i detalj vittnar om ursprungsbefolkningens usla belägenhet under kolonialismen:
”… sopa, diska, laga mat, tvätta och skura toaletter, och bli förolämpade, slagna och ibland våldtagna av sina arbetsgivare eller deras söner. Samma gamla historia. Den ändlösa historien.”
Trots allt detta känns romanen aningen utdragen. Personerna och namnen är många, lidandet är stort och beskrivs i detalj efter detalj. Läsaren berörs visserligen av grymheterna, men berättelsen känns ändå ibland avlägsen och opersonlig. Peter Landenius översättning för lätt läsaren framåt och man dras in i den historiska berättelsen om en man som blev berörd och ville ha en förändring till varje pris.
Nobelpriset i litteratur 2010 tilldelades Mario Vargas Llosa ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag.” Keltens dröm är en berättelse om individers motstånd och nederlag, om de svagas lidande. Romanen kan kännas lång på grund av den stora mängd historia, politik och personer som boken präglas av, men slutligen kommer vi vår hjälte lite närmare. Frågan blir: vad var Roger Casement? Hjälte, förrädare, frihetskämpe, de mänskliga rättigheternas försvarare?
Casement är inte bara en hjälte utan något annat också, han har drömmar som inte har med politiken och krigen att göra, hjälten är människa: ”Faktum är att jag är rädd. Mycket rädd.” säger han mot slutet av boken. Mario Vargas Llosa har skrivit en värdig minnesskrift över Sir Roger Casement. En martyrberättelse som sträcker sig från Kongos och Amazonas mörka djungler till fängelsecellen i London.
Daniel Lindblom
Mario Vargas Llosa: Keltens dröm. Norstedts, 2011. Översättning: Peter Landelius.
