1,3K

Kenyas unga är desillusionerade beträffande landets partier och politiker. Ändå har de en nyckelroll då landets framtid skall formas, skriver Nyambura Mutanyi.

På grund av en rad orsaker, främst stamlojalitet och -allianser, har Kenya aldrig haft en verkligt ideologisk politik. I stället har fokus legat på personlighet, och väljarna har bytt parti beroende på vilka politiker som ställer upp på deras listor. Kanske detta beror på att demokratin i Kenya fortfarande är relativt ung; i år är det exakt tjugo år sedan det första flerpartivalet hölls.

Den kenyanska demokratin sätter dock en viss grupp i en unik position, nämligen Kenyas unga. Då det inom kort blir val igen är det en stor del av dem som får rösta för första gången och samtidigt tillhör  de den första generation som levt hela sitt liv i ett demokratiskt flerpartisystem.

Demografin i Kenya visar på en ungdomsbubbla av avsevärda proportioner. Personer i åldern sexton till trettio utgör majoriteten av befolkningen. Samtidigt är ungdomsarbetslösheten extremt hög och chanserna att avancera i samhället ytterst små för många unga. Som den arabiska våren så tydligt visat är detta en krutdurk för revolution.

Våldet 2007

För mindre än fem år sedan var det kaos i Kenya på grund av våldsamheter efter de allmänna valen 2007. Trots att våldet utmålades som en enskild företeelse och ett avbrott från landets stabila vardag var det inte första gången som våld i samband med val drabbade Kenya. Det som utmärkte 2007 var det höga antalet civila dödsoffer och det stora antal människor som tvingades fly från sina hem.

Väljarna i valet 2007 var tydligt delade. Medelklassen hade blivit större sedan senaste val och ekonomin hade vuxit med i genomsnitt 5,5 procent per år, vilket gjorde Kenya till ett modelland för utveckling. Ungdomarna hade däremot hamnat på efterkälken och kände sig missgynnade av samhällsutvecklingen.

Fortfarande känner många unga att Kenya, nu liksom då, är uppdelat i två stammar; de som har och de som inte har, och att de själva närmast befinner sig i den senare kategorin.

Många ungdomar blev dessutom desillusionerade av det som hände 2007. Då våldet avtog, var de flesta  överens om att de aldrig mer skulle rösta. Eftersom ungdomarna utgör den största väljargruppen kan detta beslut ha stora effekter på det kommande valet.

Politik SOM affärer

Nu ligger ett nytt val i horisonten men ungdomsarbetslösheten är fortfarande hög. Till och med högutbildade har svårt att hitta arbete i landet där majoriteten av de unga aldrig gått på universitet, och situationen kan beskrivas som allvarlig. Den här gången förstärks effekten av landets höga inflation. De flesta familjer har nätt och jämnt råd med tre ordentliga mål mat om dagen och halva befolkningen överlever på mindre än två dollar om dagen.

Affärsverksamhet: det är vad politiken i Kenya är. Eftersom många unga känner sig marginaliserade i det politiska beslutsfattandet lockar politikerna dem med gåvor och löften om jobb. Ibland används reda pengar för att få unga att besöka politiska möten. En ungdom som frivilligt skulle arbeta för en sak eller ett parti är en raritet.

Men trots sin skepticism är många kenyanska ungdomar väl medvetna om politikens makt över deras liv och inser sambandet mellan politik och landets ekonomi. Många unga led också direkt av den ekonomiska skada som kravallerna 2007 orsakade i form av plundring och minskad turism. En konsekvens är att en del unga söker politiskt inflytande utanför partisystemet på grund av sin misstro mot den politiska klassen.

55-åriga unga

Den politiskt aktiva ungdomen i Kenya är speciell i och med att den saknas i kampanjerna. Enligt grundlagen från 2010 är det nu möjligt för fristående kandidater att ställa upp i val. Detta kunde te sig som en perfekt möjlighet för unga att öppna nya vägar i det politiska landskapet men få har dragit nytta av möjligheten. Den ojämna spelplanen är nedslående.

Äldre politiker har lite ideologi men mycket pengar, medan ungdomarna är ideologiska men fattiga.  Och för att motstå politikernas mutor måste väljarna ha nått en viss grad av sofistikering och ekonomisk självständighet – dit har Kenya ännu inte nått.

Etablerade politiker har försökt dra nytta av situationen genom att ompaketera sig som ungdomens kandidater. Det skulle vara komiskt om det inte vore så bedrövligt att ”ungdom” definierats som under 55 år. I ett land med så kort förväntad livslängd förvandlar det alla utom en ytterst liten minoritet till unga.

Personligheternas politik tycks ha nått ett crescendo under det gånga året, då fyra högt uppsatta statsanställda anklagades av den Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag. Trots att de står åtalade för grova brott som mord, våldtäkt och brott mot mänskligheten har två av dem, William Ruto och Uhuru Kenyatta, ändå mobiliserat stora finansiella resurser för att ställa upp i presidentvalet.

Det är hyckleri som detta som får kenyanska unga att söka efter politiska alternativ. Då man talar med unga i olika åldrar från olika delar av Kenya får man känslan av ett allmänt förkastande av dagens politik och politiker till förmån för en strävan efter nya sätt att uttrycka personliga och politiska aspirationer.

Rätten till mark

En fråga som väcker intresse är markfrågan. Markpolitik är ett känsligt ämne i hela Kenya och landreformen var en av kärnfrågorna i konstitutionen från 2010.

Ian är en 25-årig affärsman i Kitengela, ett område som sett mycket inflyttning under de senaste åren. För honom är garanterade markrättigheter en integrerad del av hans politiska val och attityder. Han bor hemma hos sina föräldrar och marken de äger behöver beskydd.

– Jag blandar mig inte i politiken. Jag har aldrig varit medlem i ett politiskt parti eller deltagit i någon form av politisk aktivitet. Jag röstade inte år 2007 och planerar inte att göra det nu heller, berättar han.

I omröstningen om konstitutionen 2010 deltog han däremot. Den nya grundlagen tryggar rätten till mark bättre än den förra och det tilltalar också ungdomen.

En ny kraft på den politiska scenen är MRC, Mombasa Republican Council, som agiterar för att kustremsan kring Mombasa ska träda ut ur den kenyanska republiken. För medlemmarna i denna organisation, främst unga män, handlar nyckelfrågorna också om mark och arbetsplatser. I princip vill organisationen frånta människor från inlandet rätten att äga mark och jobba vid kusten. Att MRC blivit olagligförklarat av regeringen har det inte minskat dess popularitet.

MRC vidhåller att befolkningen vid den kenyanska kusten ska ha rätt att dra nytta av sina naturresurser. Eftersom området är Kenyas enda länk till havet inkluderar dessa resurser hamnen och annan viktig infrastruktur. MRC:s krav centreras dock kring markfrågan och folkets marginalisering från den. Den kenyanska kusten är ovanlig eftersom nästan alla som bor vid den är ockupanter som inte äger marken de bor på. Många av dem bor på mark som deras familj arbetat på i generationer men, på grund av bestämmelser från kolonialtiden och den politik regeringen fört under självständigheten, lever många med konstant risk att bli vräkta och MRC:s popularitet ser ut att hålla i sig.

Politisk transparens

Regeringens misslyckande med att inkludera ungdomen i sin vision för Kenyas framtid beror inte på att man inte försökt. År 2006 startade regeringen en ungdomsfond för att ge unga startkapital för att grunda egna företag. Idén bakom fonden var att främja den kenyanska ungdomens entreprenörsanda för att utveckla landet. Några ungdomar och ungdomsgrupper hann dra nytta av pengarna, men det dröjde inte länge förrän man lade märke till brister i utdelningen. Stora summor har försvunnit och en mängd dubiösa transaktioner uppdagades efter en inre utredning.

Olika ungdomsgrupper, bland annat en som agiterar för att kenyanerna ska tänka på sig själva som wenye nchi (landets ägare), i stället för wananchi, (direkt översatt ”landets barn”), har höjt rösterna för att bidrag ur ungdomsfonden ska delas ut på ett rättvist och transparent sätt. Grupperna förstår vilken roll ekonomin spelar i ungdomens politiska engagemang. Korruption och ogenomskinliga institutioner är en stor fråga i kenyansk politik och genom att agitera för transparens gör de sitt för att ändra landets politiska läge. Sådana grupper har bevisligen varit ett viktigt sätt att uttrycka sig utanför etablerade organisationer.

Medborgarutbildning

Behovet av fred är något som ofta upprepas i konversationer med medlemmar i olika ungdomsfora. De unga ser sitt fredsarbete som en självständig form av politiskt deltagande, oberoende av val. Diskussionerna om fred verkar vara besläktade med medborgerlig utbildning, vilket inte är helt oproblematiskt i Kenya. Det finns en oro beträffande olika utländska organisationers roll i denna process.

Gabriel Dolan, präst i den katolska kyrkan och förespråkare för medborgerliga och mänskliga rättigheter, har till exempel nyligen sagt att medborgerliga utbildningsprogram bara är ett sätt för lokala NGO:s att få pengar i valtider. De flesta politiskt aktiva unga tycker att organisationernas utbildningsprogram om val och politik är viktiga, men den stora inblandningen av donationssponsrade NGO:s väcker frågor angående programmens nytta efter de politiska valen. Oron som Fader Dolan och andra har uttryckt i media är inte obefogad, då en rad utbildningsprogram påbörjas och avbryts i takt med valcykeln. Detta har skapat en situation i Kenya där medborgerlig utbildning blandas med väljarutbildning.

Ungdomen verkar lyckligtvis vara intresserad av medborgerlig utbildning också efter de allmänna valen och verkar vilja upprätthålla sin aktivitet för att skapa en informerad väljarkår.

Angeline, en 24-årig studerande vid Nairobis Universitet, uttryckte oro för utvecklingen då jag träffade henne på campus.

– Jag har ingenting emot väljarutbildning men ibland har donatorerna som understöder den en helt egen agenda som inte har något att göra med våra mål som ungdomar, säger hon.

Konst och
entreprenörskap

Många unga är medvetna om det faktum att våldet som utbröt under senaste val hade mycket att göra med deras låga ekonomiska status. Därför har de börjat arbeta på att förbättra sin ekonomi för att inte falla offer för politikernas intriger i form av betalningar i utbyte mot våldsdåd.

Mukta, en 24-årig ungdomsledare i Nairobi hör till ”Wajukuu”, en slumgrupp som påbörjat ett konst- och hönsuppfödningsprojekt i stadens Lunga Lunga-slum.

– Om du inte har någonting att göra går du vart helst där du hört att folk får betalt. Om någon lovar dig 500 shillings (ca 6 dollar) för att orsaka trubbel, så då gör du det.

Mukta minns våldet som många av hans jämnåriga gjorde sig skyldiga till år 2007.

– Många av människorna som satte eld på andras egendom förra gången hade inga problem med att göra det eftersom de inte ägde någonting själva. De som söker hämnd på dem kommer inte att hitta något att bränna.

På vägen till Wakajukuus ”bas” visade Mukta oss många väggmålningar med fredstema längs väggar och gränder. Intressant nog innebär ökad polisnärvaro utanför slummen att sådant konstnärligt fredsarbete endast är möjligt inom slummen och låginkomstområden. Solo7, medlem i konstnärskollektivet Maasai Mbili, var en pionjär då det kom till att använda väggmålningar för att uppmuntra till fred. Han är själv ung och under kaoset och förvirringen 2007 använde han sina målfärger i fredsarbetet.

Offentlig konst har ingen lång historia i Kenya och de flesta verk som hittas på allmänna platser är beställda av privata intressen. Den form som Wakajujuu ägnar sig åt är därför fräsch och annorlunda. Dess medlemmar avsvär sig all anknytning till politiska partier men erkänner att målet är att fånga folkets fantasi och influera den politiska processen.

En annan grupp graffitiartister leds av en lokal fotojournalist, Boniface Mwangi, som har skapat stora målningar som kommenterar Kenyas politiska situation. Konstnärerna arbetar på natten och Nairobis befolkning vaknar på morgnarna för att finna stora väggytor övermålade. Artisterna kallar politikerna för ”gamar” och uppmanar väljarna att fokusera på ärenden som arbete, hälsa och utbildning då de gör sina val. Mwangi är gruppens talesperson och använder plattformar som Twitter (@bonifacemwangi) för att hålla upp intresset för gruppens arbete och budskap.

Sociala medier

Boniface Mwangi’s användning av sociala media för att debattera gruppens målningar fick även folk att fästa uppmärksamhet vid ett nytt fenomen. Kenyas ungdom använder internet i allt högre grad för att via bloggar och sociala medier engagera sig politiskt utan inblandning från partiska gamla medier.

Traditionella medier är i Kenya, precis som den politiska sfären, mestadels under den etablerade härskande klassens kontroll. Sociala medier som Facebook och Twitter har därför blivit sätt för unga att kommunicera med varandra utan att modereras och kontrolleras av andra. Då mobiltelefoner med internetanslutning blir billigare används de allt oftare för att föra diskussioner om politik.

Vissa kvicktänkta politiker har nappat på trenden och försökt ta kontakt med unga via internet, men på den spelplanen är det de unga som leder och kontrollerar diskussionen. Det är nästan som om internet skulle vara det enda stället där Kenyas ungdom verkligen känner sig fria att uttrycka sina åsikter för världen och varandra.

Social status

Ungdomsdemografin i Kenya är varierad och unga har en myriad olika sätt att se på politiken. Hur mycket och på vilket sätt de är involverade har dessutom att göra med social status. Som sagt är genomsnittskenyanen fattig och medelklassen utgör fortfarande bara en bråkdel av befolkningen. Eftersom de är mer intresserade av collegeutbildning och underhållning är majoriteten av medelklassunga inte särskilt engagerade i ungdomspolitik.

Den fattiga ungdomen är däremot aktivt involverad i politiken som undervisare i medborgarfärdigheter, partianställda, kampanj-
arbetare och ibland bara som hyrda bråkmakare och våldsmän för den politiska klassen. Diskussionen om ungas deltagande i politiken kräver alltså fokus på dem som verkligen är inblandade, med andra ord inte de medelklassunga.

Några unga jag talat med säger att deras tveksamhet till att gå med i politiken beror på att det är ett smutsigt spel som inte har något att erbjuda dem. En berättade att han har ”bättre saker för sig”, det vill säga skola och arbetssökande. Några sade att de inte ser politiken som ett sätt att främja sina egna livsmål, en attityd särskilt vanlig bland medel- och överklassen. Vilken klass de unga än tillhör höll dock alla med om att det politiska landskapet måste ändras för att vi ska bli av med korruptionen. Många unga längtar efter en tid då Kenyas politik baserar sig på ideologi, inte personligheter.

Ungdomen är den potentiellt mest kritiska faktorn i det kommande valet. Politiker har hakat på den med opportunistisk iver trots att de vet att ungdomen ser dem och den politiska processen desillusionerat och utan entusiasm. Trots detta visar många unga hopp för landets och sin egen framtid. Det faktum att politiskt engagemang är ett sätt att positivt påverka denna framtid har inte undgått dem och trots risken för våld i samband med valet väljer många unga att engagera sig politiskt med varandra i sina grannskap för landets bästa.

text&foto Nyambura Mutanyi

studerar antropologi i Kenyas
huvudstad Nairobi.

Översättning Otto Ekman