I sin utopistiska essä målar signaturen Olaf Macamo upp ett framtidsscenario om  ett ekonomiskt välmående och demokratiskt Moçambique. 

– Hur var det vovô Olaf? Berätta igen, hur gjorde vi det?

Med en blandning av nyfikenhet, stolthet och ett barns genuina lust att höra en berättelse med ett lyckligt slut, fortsätter mitt barnbarn att ställa samma fråga varje gång vi träffas.

Idag kan de som reser runt i Moçambique i bekväma bussar med luftkonditionering på säkra och väl underhållna vägar ha svårt att tro att allt det här för inte så länge sedan var helt annorlunda. Nu känner jag mig som mina far- och morföräldrar då de talar om hur hårt deras liv var under inbördeskrigen, det sista slutade 1992, men det är en annan historia.

Jag föddes en kall junimorgon. Min mor berättade för mig att hon valde ut datumet, men jag tror att det var jag som gjorde det. Trots att den 25 juni 2012 bara var ännu en vanlig dag för den svenske volontärläkare som arbetade för min bys posto de saude (hälsostation) är det för oss det datum då vi firar vår självständighet från kolonialmakten.

Det är rätt svårt att exakt säga vilka de främsta orsakerna till Moçambiques framgångssaga är. Många vetenskapliga och akademiska texter har visserligen skrivits om den ”mocambikanska modellen”, men för att vara ärlig tror jag två faktorer var särskilt viktiga för framgången. För det första var det en dramatisk förändring i vårt sätt att se på och relatera till varandra. För det andra, den aningen mindre poetiska orsaken, var att vi hittade stora mängder naturresurser, närmare bestämt kol och naturgas.

***

År 2012 kunde få ana vad framtiden hade i beredskap för Moçambique. Tjugo år hade gått sen krigets slut. Moçambique var inte längre världens fattigaste land, men vi låg bland de fem sämsta länderna på HDI-indexet, vilket illustrerar vilka svåra förhållanden de flesta av oss levde under. Efter många år av stora mängder utvecklingshjälp från rikare länder höll landet på att förlora sin ”donatorsälsklingsaura” och trots en ekonomisk tillväxt som beskrevs som ”robust” hade fattigdomen inte minskat.

Stora företag opererade redan i utvinningssektorn. Trots det här och trots de avsevärda investeringar man gjort skapade företagen få arbeten. De importerade i samma takt som de exporterade och drog nytta av kontrakt som lät dem slippa betala skatt i flera år. Trots stora löften och mycket social ansvarsretorik höll de bokstavligt talat på att bulldoza många lokala bybors rättigheter.

Moçambique led just då av ”naturresursfeber”. Nästan varje vecka rapporterade företag om nya värdefulla fynd, och tanken på att beskatta inkomsterna från dem och upptäcka nya former av investering hade trängt in i moçambikanernas drömmar. Men företagen som redan etablerat sig varnade alltid regeringen för de negativa konsekvenserna av att skriva om kontrakten.

Det här vara bara början av naturresursboomen. Våra kolreservers jättelika storlek i kombination med gasreserver som gjorde Moçambique till Afrikas näst största naturgasland gjorde många rädda för den så kallade ”naturresursförbannelsen”. Jag kommer ihåg min mors kommentar efter att hon för första gången hört talas om ämnet:

– Det låter som en stor sak, jag kan inte ens föreställa mig hur mycket sång, dans och offer som kommer att krävas för att blidka en så stor förbannelse.

Jag tvivlade aldrig på min moders tro, inte ens nu, då jag söker efter ett mer sofistikerat svar, tvivlar jag på henne.

***

Besöken från världens mest respekterade experter blev allt vanligare. De gav en massa exempel på bra och dåliga scenarier och varnade för de risker som resursfynd av det här slaget förde med sig. Våra stackars holländska kamrater nämndes i 9 av 10 rapporter om naturresurser, och kom att associeras med en viss sorts åkomma som ansågs vara särskilt lömsk för oss.

Samtidigt blev de stora multinationella företagens besök hos oss också vanligare och vanligare. De hade bråttom och tävlade frenetiskt om flera licenser för att prospektera efter nya resurser. De krävde ökad reglering för att garantera sin äganderätt, samt kontroll över produktionen och utvecklingen av den infrastruktur som krävdes. Å andra sidan krävde de också färre regler gällande arbetsmarknaden och kapitalflödet. De ville bli ”rättvist” kompenserade för risken i att investera under de rådande förhållandena, men samtidigt minimera skatten de tvingades betala. På deras sida av bordet satt de bästa konsulterna och advokaterna som kunde köpas.

I ett sådant scenario, där de utländska investerarna satt inne med betydligt mer kunskap och möjligheter än mocambikanerna, var det inte lätt att föreställa sig en utveckling som skulle gynna alla mocambikanska medborgare. Skulle de nya resurserna bara fördjupa våra korruptionsproblem? Skulle tillgångarna bara transporteras ut ur landet och lämna samhälleliga och miljömässiga problem efter sig? Skulle vår elit bara sätta pengarna i egen ficka? Jag tror inte vi har svaret klart för oss ens nu.

Sextio år senare är allt jag kan säga att vi började på rätt väg. Det må låta fel, men vårt första smarta drag var … att inte göra det. Jag tror det började med ett enkelt ”Vänta lite…” För en sekund bländades vi inte av guldkrukan. Vi började ställa frågor, vi började lyssna på varandra.

***

Vi visste att vi behövde naturtillgångarna. Vi visste att de kunde förändra vår historia. Men strax förstod vi att det inte var garanterat att de skulle leda till en hållbar utveckling, och att kravet på reform existerade före fynden gjordes. I stället för att rusa igenom lagarna som krävdes för nya licenser, nya hamnar och nya miljöbestämmelser i den takt som storföretagen krävde, stannade vi upp.

För första gången sen självständighetskampen tänkte vi inte bara på ”i dag”. Som min mor sade: det var som i berättelserna hon hört från frihetskriget, folk var beredda att offra sina liv för nästa generation. Den här gången behövde de inte slåss och dö för den, men de visste att svåra beslut måste fattas. För första gången tog vi tanken på ”långsiktig” hållbar planering på allvar.

Varför var detta förfarande annorlunda än alla europeiska modeller för hållbar utveckling? Svaret är enkelt: eftersom vi inte bara lade till ”miljöfrågan” till vår redan existerande gamla modell. Den fanns redan där, från allra första början på varje steg. Inte för sakens skull, utan för att Moçambique kanske var det första landet där vi kollektivt insåg att oändlig ekonomisk tillväxt inte existerar.

För första gången var hela Moçambique med i debatten; den privata och allmänna sektorn, skolor och företag, fackförbund och föreningar, barn och vuxna. Processen var genomskinlig och informationen tillgänglig för alla parter. Vi förstärkte vår demokrati på ett aldrig förut skådat sätt. Den nådde verkligen såväl till gatunivå som in i de privata företagen.

För mig var det största tecknet på förändring att det som tidigare setts som ”normala utmaningar för ett utvecklingsland” helt enkelt inte längre godkändes. Saker som att folk varje dag transporterades som boskap till jobbet, att skolbarn hade sina lektioner sittande på golvet eller under träd, enkla men samtidigt viktiga saker förändrades. Tro det eller ej, men på den tiden var nedskräpning fortfarande ett stort problem i Moçambique. Jag vet att det är svårt att tro i dag, men de stora städerna var väldigt, väldigt smutsiga.

Inte för att det inte skulle ha funnits konflikter, men under den tiden hade vi en period av aldrig tidigare skådat samhälleligt engagemang och debatt. Alla mocambikaner var helt enkelt beslutna att göra bättre ifrån sig, och krävde mer information och utrymme för deltagande i den politiska processen. Det tog inte länge för storföretagen att inse den potentiella nyttan med en sådan rörelse. Genom att dela med sig av sin kunskap och investera i uppbyggnaden av landets kapacitet blev de stora företagen en av de viktigaste grundpelarna i vår modell.

***

En annan subtil men viktig aspekt av vår modell var förhållandet vi formellt etablerade till våra traditioner. Till exempel möttes min mors traditionella kreditgivargrupp, Xitique, aldrig av något motstånd. I stället för att söka efter antagen ineffektivitet i investeringarna började våra ekonomer koncentrera sig mer på det sociala inflytande som metoden hade. Traditionen och ”nymodigheterna” slutade konkurrera och vi började i stället respektera och lära oss av varandra.

All denna förändring, som började med att vi bara tog kontroll över hur snabbt saker och ting skedde, hjälpte oss inte bara att komma på hur vi skulle utnyttja våra naturresurser utan också hur vi skulle sköta vårt samhälle. Vi bestämde oss för att definitivt ta plats i förarsätet, och i stället för att vara ”lösningen på alla våra problem” blev naturresurserna en del i en bredare utvecklingsstrategi.

Vi började diskutera: Hur snabbt borde resurserna utvinnas och utnyttjas? Vad kunde göras för att mildra den negativa inverkan som utvinningen hade på miljön och andra aspekter av livet? Hur skulle vi foga dem till vår industriella utvecklingsstrategi? Samtidigt diskuterade vi hur vi skulle garantera att investeringarna involverade lokala förmågor och hjälpte till att höja det lokala välståndet.

Vi lyckades konstruera vårt ”sociala skatteavtal”, det vill säga ett som inte bara hjälpte oss att öka inkomsterna från våra naturresurser utan också från andra sektorer i vår ekonomi. Det hjälpte oss också att stärka vår skatteadministration och, även det viktigt, höja vars och ens ansvar för samhället. Jag är också stolt över att säga att Moçambique blev ett av Afrikas starkaste röster då det kom till att fördöma skatteparadisens negativa effekt på utvecklingsländerna.

Ja, det var en vacker resa. Mocambikanerna är stolta över sin modell. Men det är aldrig fel att upprepa för den unga pojken att många saker kunde ha gått fel. Tillit är det som är svårast att förtjäna och lättast att förlora. Det finns fortfarande mycket att göra, och vi måste kämpa varje dag för att upprätthålla den sociala modell som vi arbetat så hårt för att konstruera.

Olaf Macamo

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.