999

I Moçambique, som i så många andra länder, drar huvudstaden till sig begåvade och ambitiösa ungdomar från resten av landet. Som nästan färdig läkare vet 28-åriga Nelson Tchamo att han inom kort kommer att skickas tillbaka till landsbygden.

Nelson Tchamo växte upp i Chimoio i mellersta Moçambique, cirka tusen kilometer från Maputo. Hans pappa var statlig tjänsteman inom jordbrukssektorn, medan mamman jobbade som sömmerska och senare som småbrukare. Han har sju syskon. Då jag träffar honom på ett litet café bredvid centralsjukhuset har han nyss inlett sin sista praktikperiod innan han utexamineras som doktor.

– Det är som en sorts samhällstjänst, jag jobbar som yngre doktor i ett år varav två månader kommer att vara ute på landsbygden. Efter det är jag färdig läkare, men eftersom jag har studerat vid ett offentligt universitet så betyder det att jag är tvungen att jobba i minst fyra år för staten. Antagligen skickas jag ut till landsbygden där det är brist på läkare.

Även om han verkar ha försonat sig med tanken på att flytta, erkänner han att arbetet ute på landsbygden är något han oroar sig för. Dels kommer han att jobba ensam, dels saknas det utrustning. Han kanske inte kommer att kunna språket. Universitetssjukhuset där han studerat är det bästa som finns i Moçambique, både då det gäller utrustning och expertis. Många av professorerna och doktorerna är kubaner, och det finns många östeuropeiska och kinesiska läkare i landet.

Tchamo berättar att många av hans studiekompisar vill åka utomlands.

– Dels vill de åka av ekonomiska orsaker, men visst spelar det även in att arbetsförhållandena är så svåra ute på landsbygden. De flesta stannar ändå här, och många börjar jobba för utländska NGO:s som är verksamma i landet. Lönen i organisationerna är ofta högre än de statliga lönerna.

Svårt att bilda familj

Själv vill Tchamo helst specialisera sig på tropiska sjukdomar.

– Man talar mycket om hiv, och det är förstås ett stort problem, men faktum är att malaria fortfarande är den vanligaste dödsorsaken.

För en specialisering måste han åka utomlands och är möjligt först efter att han jobbat de obligatoriska fyra åren för staten. Om han under en period jobbar ute på landsbygden innebär det även att han hela tiden måste vara anträffbar eftersom han antagligen är den enda läkaren i sitt område. Att under de förutsättningarna skapa en familj är svårt.

– Visst är läkaryrket krävande, men det är något jag alltid drömt om och jag kommer att bli den första läkaren i min släkt. Dessutom kommer jag inte att behöva oroa mig för arbetslöshet. Min professor sade ändå redan på första föreläsningen att vi måste hitta flickvänner som är medicinstuderande eftersom vi inte kommer att ha tid att träffa någon annan, säger han med ett brett leende.

Nelson Tchamo kommer från en relativt trygg ekonomisk bakgrund. Han har också jobbat en del vid sidan av studierna, bland annat som assistent vid universitetet. Studierna vid universitetet har kostat honom ungefär 1 500 meticais per år, vilket motsvarar ungefär 40 euro. Dyrare än själva avgifterna är böcker, transport, boende och andra liknande utgifter. Maputo är ingen billig stad och vill man bo bekvämt så kostar det. Själv hyr han en lägenhet tillsammans med en annan medicinstuderande.

Korruption

Trots att Moçambique rankats på plats 184, det vill säga fjärde lägst, i FN:s human development index, tycker Tchamo att det är ett bra land att växa upp i.

– Det här är ett kulturellt mångskiftande land och här är dessutom väldigt vackert.

Enligt Tchamo blir den offentliga läkarvården i landet hela tiden bättre. Medicinerna kostar en del och tillgängligheten kan ibland variera, men på det stora hela ska det vara gratis att gå till doktorn.

Ett problem som däremot fortfarande förekommer är korruption. På grund av att det inte finns tillräckligt med läkare kan köerna vara så långa att risken ökar för att patienterna med hjälp av pengar eller gåvor försöker få snabbare vård. Det samma gäller ifall de rätta medicinerna är svåra att få tag på. Tchamo är ändå hoppfull över vad som skett inom hälsovården under de senaste åren. Nya medicinska fakulteter har grundats, och vaccinerings- och immuniseringsprogram utvecklas hela tiden.

Markus Varjonen

Trots ihärdiga studier är Tchamo aktiv i flera olika ungdoms- och sociala rörelser. Han jobbar sju dagar i veckan, men hinner även umgås en del med sina vänner. Då han har tid över skriver han dikter och noveller. Ny Tid har härmed glädjen att publicera en av Tchamos dikter. Översättning från portugisiska/engelska av Fredrik Sonck.

 

 

Just nu

 

Just nu är jag redo

att vandra, att vandra, aldrig anlända

Eller anlända i helig svett

söta tårar offrade

för att chefen önskar så

 

Jag är redo

att hämnas min tro på denna kamp

som varar. Den sista som aldrig tar slut

Låt oss gå, jag är redo

att bygga, förstöra, återbygga

med fogade hander för att chefen önskar så.

 

Vi vandrar, av fri vilja eller inte

Jag är redo, chefen!

Att krypa, att blöda, att bli stenkolstjära

Svart har jag alltid varit

Inte för ingenting

För att chefen önskar så

Jag är redo.