Slumturen tar turister till områden få skulle besöka på egen hand. Foto: Lotta Staffans

Det är inte det mest uppenbara turistmålet, men i Kampala, Ugandas huvudstad, kan man gå på guidad slumsafari. Enligt sociologen Torun Elsrud hänger fenomenet bland annat ihop med västerländska resenärers äventyrsideal.

Efter 10 000 kilometer i buss genom Östafrika har man hunnit äta tiotals friterade degklumpar till lunch och suttit inklämd i många svettiga famnar med en och annan höna under bänken. Beroende på ens egen inställning till resande kan det här låta antingen frånstötande, eller oemotståndligt lockande. Inte så att de svettiga famnarna i sig är särskilt lockande, utan allt annat den här typen av resande för med sig. Spännande äventyr, nya erfarenheter, möten med människor från en annan verklighet än den man själv kommer från.

På sätt och vis är det också just obekvämligheten i sig som är lockande. Det anser i alla fall sociologen Torun Elsrud som forskat i självständigt resande eller backpacking, och det som hon kallar äventyrsidealet.

– Ju svårare det är att ta sig fram, desto häftigare är resan. För äventyrliga backpackers ska det vara lite tufft och kämpigt för att vara äkta.

Historierna från backpackerresor idag har en hel del likheter med koloniala berättelser om hur man till exempel var den första vita människan i byn eller hur man blev mottagen som en kung, menar Elsrud. Även om äventyrsidealet i sig är gammalt har det självständiga resandet sedan 2000-talet ökat i omfattning. Det har också skett en viss demokratisering av resandet i och med att det inte längre är förbehållet endast den rikaste eliten (även om det främst är människor i det globala nord som har den här möjligheten).

Som en av dem

Numera behöver man inte heller orientera sig enligt solen eller vindarna, det räcker med Lonely Planet. Oberoende av om du befinner dig i öknen i norra Kenya eller i de ugandiska bergen kan guideboken tala om för dig var du hittar den godaste lokala ölen. Lonely Planet vet också att varna för vilka ställen som bör undvikas för att där finns för många turister.

Trots att man själv är turist ska man enligt äventyrsidealet helst hålla sig till lokalbefolkningen.
Elsrud säger att det självständiga resandet för många handlar om en flykt från det västerländska samhället, en protest mot överdriven konsumtion och stress. I väntan på att den dagliga bussen ska åka förbi byn i norra Rwanda kan man endast leva i nuet.

Ett konkret problem som många resenärer stöter på är att lokalbefolkningen ser västerlänningar som en möjlighet att tjäna en extra slant. Enligt Elsrud är det typiskt för den självständiga resenären att man inte vill betala mer för sin bussresa eller sin matportion än lokalbefolkningen, eftersom man vill vara som en av dem, inte bli lurad som andra turister.

Samtidigt som backpackers i sin längtan efter ”genuina möten” med lokalbefolkningen oftast är välmenande, finns det också en risk för att man idealiserar den fattiga landsbygden. Det lokala och äkta reduceras till fattigdom och primitivism, allt annat är västerländskt inflytande.

Ett av de nyaste fenomenen som är sammankopplat till västerländska turisters intresse för ”autentiska” upplevelser är så kallade slumturer eller slumsafarier. I så gott som alla östafrikanska storstäder finns det någon (oftast unga män) som hittat på att erbjuda turister möjlighet att besöka slummen för en liten summan pengar.

På safari i slummen

”Se en klinik för hiv-smittade. Besök en workshop för prostituerade.” Bland annat så marknadsför organisationen AFFCAD sin slumtur i utkanten av Ugandas huvudstad Kampala. Stadsdelen Bwaise har uppskattningsvis några hundratusen invånare. Här finns också skolor, butiker och barer. Ett fyra gånger fyra meter stort mörklagt rum med tv fungerar som biograf. Det kostar 200 shilling att se en film, cirka 6 cent. Men Bwaise är också en av de äldsta slummerna i Kampala. Inte något att vara stolt över, menar Nyombi Jaffar, 25, som växt upp där.

– Det kan vara svårt då man träffar nya människor och de frågar varifrån man kommer. Man vill ju inte skrämma iväg dem genom att erkänna att man vuxit upp här i slummen.

Jaffar är en av fyra unga killar som grundat organisationen Action For Fundamental Change and Development, AFFCAD. Organisationens målsättning är att motarbeta hiv/aids och stöda sårbara grupper i slummen. Projekten rör allt från mikrolån för unga kvinnor till utdelning av kondomer.

– Alla som växer upp i slummen tar första chansen de får att flytta härifrån. Det gjorde också vi, men sen insåg vi att livet här aldrig kommer att förändras om ingen stannar kvar och ser till att det sker en utveckling mot det bättre. Vi vill skapa den förändringen.

NGO-språk

Killarna bakom AFFCAD har alla en bakgrund som volontärer i internationella organisationer som YMCA. Och det märks att de varit med förr. Med lite stöd från bekanta grundade de sin egen organisation för bara två år sedan, endast 23 år gamla. De talar ett språk som skvallrar om att de redan är insatta i jargongen i NGO-världen. Sårbara grupper, empowerment och hållbarhet är bara några av nyckelorden som kommer upp om och om igen. Det är en språkkunnighet som är guld värd för den som söker finansiering inom biståndsbranschen.

Jag undrar om de inte tycker det är lite skumt, att göra fattigdomen till en sevärdhet?

– Nja, först kändes tanken nog lite främmande. Men rundturen har visat sig vara ett bra sätt för oss att få människor hit. Sen kan vi erbjuda dem andra möjligheter att stöda våra projekt.

De här driftiga unga killarna har med andra ord hittat på ett fiffigt sätt att förtjäna pengar. De öppnar dörren till nya insikter för många som annars aldrig skulle ha möjlighet att besöka en slum. Men samtidigt riskerar turen också att stärka fördomar, kanske mest för att värdarna verkar anta att vi vill höra vissa historier, till exempel om hur ett mikrolån räddade Marta från prostitution. Marta tittar ner i marken och jag kan inte låta bli att känna mig som en inkräktare.

Elsrud påpekar att äventyrsresande har många sidor och hon vill inte skuldbelägga den som reser. Men man ska resa medvetet och inte tro att det är någon oskyldig liten fritidssyssla.

– Turism är en inkomstbringande industri, men också en källa till orättvisor, som i värsta fall kan bidra till att stärka de här strukturerna, särskilt ifall samhällenas attraktion som turistmål hänger ihop med deras fattigdom. Försvinner fattigdomen försvinner också turisterna.

Vi backpackers måste alltså acceptera att många i Kampala, såväl turister som lokalinvånare, väljer att hänga i shoppingcentret och smutta cappuccino.

text&foto Lotta Staffans

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.