Vissa vill göra gällande att redan den gamla greken Daidalos, som byggde den berömda labyrinten och konstruerade Ikaros vingar, var den första galna vetenskapsmannen i fiktionen. Klart är i varje fall att den här karaktären har fascinerat oss omåttligt ända sedan Mary Shelley år 1818 lät sin välmenande medicine student bygga en människa i sitt laboratorium, inte minst inom skräckfilmen från mitten av 1900-talet.

Det är också den erans arketypiska galna vetenskapsman (eller vetenskapskvinna i det här fallet) som Helsingforsbaserade Teater Hekate väcker till liv i sin andra pjäs, Re:evolution. Vetenskapskvinnan, spelad av Hanna Nordeswan, hälsar publiken välkommen till sitt nya experiment genom att berätta vad som gick fel förra gången. Det börjar med en storvulen monolog om jordens antågande undergång, universums fysik och livets mening. Svaret på våra våndor är evolutionens nästa steg, den uppdaterade versionen av homo sapiens, eller som 40-talsfilmerna skulle ha uttryckt det: ”a new age of atomic supermen”.

Pjäsens motpol, spelad av en ställvis mycket övertygande Frida Wickholm, är den unga kvinna som trodde att hon var en av de utvalda, bara för att se sin bästa vän upphöjas till skyarna som världens frälsare, medan hon själv sjunker allt djupare i sin desperation och depression, för att till slut revoltera mot det system som ska rädda världen.

Pjäsen bär tydliga spår av de gamla klassiska dystopierna, inte minst Huxleys Brave New World, men ännu tydligare kommer inspirationen från filmens värld. Både ljus, musik och scenbilder påminner om episka stunder från mina favoritfilmer. Den galna vetenskapskvinnans laboratorium med ett benrangel och sladdar är en klassiker, de dramatiska motljusbilderna med monoton musik påminner mig om Fight Club.

Teatergruppen räds inte stora ord och teman. På knappt en och en halv timme hinner vi avhandla jordens undergång, teknoskepsisen, det ojämlika samhället, revolutionsidén och människans grundläggande benägenheter. Replikerna levereras för det mesta som dramatiska monologer och det finns inte mycket utrymme för mer subtil dialog. Wickholms sårbarhet och känslosamma spel hämtar ändå ett mänskligt och rörande element till historien och under de bästa stunderna går det rysningar genom kroppen då pjäsens emotioner hittar rätt.

Behandlingen av det breda fält av temata som pjäsen tar upp kan inte göras rättvisa i en kort recension, men låt oss säga att föreställningen tacknämligt undviker att ge färdigtuggade svar, utan svänger saker och ting på ända flera gånger. Som skribent hade jag kanske viljat tona ner några av de mer svulstiga monologerna, det blir ganska mycket deklamerande. Och senast då man finner sig med tre stycken slutmonologer på rakan, lönar det sig att ta fram röda pennan. Föreställningen ges i Johanneskyrkans krypta, vilket bara i sig ger det hela en kuslig atmosfär. Publiken förflyttas runt i utrymmet, det ger rent en fysisk känsla av att man färdas allt närmare en dramatisk slutpunkt, längre ner i människans mörka sinne. Ljus- och ljudarbetet är välgjort och stämningsfullt och hjälper till att skapa olika känslotillstånd. Användningen av en livlös docka som en representant för den nya superrasen är ett genialt drag som ger ytterligare en dimension till berättelsen. Trots vissa brister i textbehandlingen, är det en tankeväckande och kreativ pjäs.

Janne Wass

Teater Hekate: Re:evolution. Regi: Fabian Nyberg. Arbetsgruppen: Fabian Nyberg, Frida Wickholm, Hanna Nordenswan, My Ström, Minerva Peijari, Miira Holländer, Markus von Knorring, Annika Saloranta. Spelas i Johanneskyrkans krypta till den 3.6.

1 kommentar

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.