Befolkningen i Afrika är med god marginal världens yngsta. Den typiska afrikanen är tjugo år gammal. Asiater och latinamerikaner är knappa trettio, nordamerikaner och européer kring fyrtio. Medianåldern i Finland är fyrtiotvå år, i Uganda är den femton.
Som femton-, tjugoåring har man (som vi ser saken på våra breddgrader) livet framför sig med allt vad det innebär av studier, arbete och familjebildning. Vi vill gärna tänka att möjligheterna är många och generellt sett är unga människor också rörligare än äldre, både rent geografiskt och vad gäller att byta arbete, studieinriktning och åsikter. Också politiskt är de unga lättare att mobilisera, vilket revolutionerna i Nordafrika så tydligt visat.
Tanken med detta temanummer är att undersöka vilka möjligheter och risker den unga befolkningen innebär för den afrikanska kontinenten. I någon mån utgörs fonden av FN:s millenniemål som ju i praktiken i hög grad handlar om Afrika – det är här den extrema fattigdomen, hungern, barndödligheten och hiv-epidemin är som värst. Den fjärde april i år var det jämt 1 000 dagar tills målen ska vara uppfyllda. Man kan lugnt säga att det återstår en del arbete.
Millenniemål nummer ett handlar om att utrota den extrema fattigdomen och hungern. Rent konkret går det arbetet ut på att se till att det finns en fungerande lokal livsmedelsförsörjning och dessa frågor behandlas bland annat i FN-rapporten Africa Human Development Report 2012. Towards a Food Secure Future som publicerades nu i juni. Rapporten fokuserar på Afrika söder om Sahara och konstaterar att då regelrätta svältkatastrofer ofta skördar stora rubriker och triggar biståndsorganisationer att agera, får den kroniska undernäringen i regionen långt mindre uppmärksamhet – trots att drygt 25 procent av områdets 856 miljoner invånare inte har tillräckligt på tallriken. Samtidigt är det ett något paradoxalt faktum att många länder söder om Sahara haft god tillväxt de senaste åren, men att de ekonomiska framstegen inte gjort just livsmedelsförsörjningen mycket bättre eller tryggare.
Rapporten är ändå hoppfull: ”Afrikaner är inte ödesbestämda att svälta – förutsatt att regeringar mer beslutsamt genomför lämpliga åtgärder och stödmekanismer”, skriver Tegegnework Gettu vid UNDP i sitt förord. Det handlar om att åstadkomma en ökad men ändå miljömässigt hållbar agrar produktion genom infrastruktursatsningar för landsbygden, fokus på småbrukare, jämställdhetsarbete, utbildning inom kosthållning, sociala skyddsmekanismer och demokratiskt deltagande. Utmaningen förstärks av att en ung och fertil befolkning väntas bidra till att munnarna som ska mättas blir fler, många fler. I dag har exempelvis Nigeria 160 miljoner invånare som om bara 18 år förväntas blir 100 miljoner fler. Det är naturligtvis en kolossal utmaning. I Afrika söder om Sahara väntas befolkningen överstiga två miljarder runt 2050.
Men även om utmaningen ter sig gigantisk finns det också positiva exempel. Ghana uppnådde genom politiskt fokus på kakaosektorn millenniemålet om att halvera hungern (tyvärr inte utan viss negativ miljöpåverkan). Och Malawi lyckades på bara två år vända ett livsmedelsunderskott till ett präktigt överskott genom att subventionera utsäde och växtnäringsämnen.
Att (som europé) skriva om Afrika är för övrigt nästan alltid att också skriva om Europa. Med tanke på historien finns det gott om fallgropar och minor på den vida skalan mellan postkolonial masochism och nykolonial sadism. Dessutom är det lätt att göra olyckliga generaliseringar. Det jag ändå vill ta med mig över sommaren, nu då Ny Tid tar en paus i utgivningen, är den framtidstro och det hopp som de unga afrikanerna trots allt ger uttryck för i detta nummer.
Trevlig sommar!
Fredrik Sonck
