Som kulturskribent och kritiker sedan snart trettio år följer jag förstås intresserat kulturjournalistikens förändringar i Svenskfinland. En av dem vill jag ta upp här, och det gäller de nya, unga skribenternas språkliga färdigheter. De är inte alltid bristfälliga – ibland dyker det upp nya skribenter som det är en glädje att läsa. Men ofta finns mycket att anmärka. Att jag skriver om detta just i Ny Tid beror på att tidningen sedan decennier spelar en ovärderlig roll som forum för nya, unga skribenter. Att få fram bättre texter bör alltså vara av stort intresse för den. Problemet i sig gäller naturligtvis inte bara Ny Tid-skribenterna utan en stor del av de unga finlandssvenska journalisterna. Speciellt tydligt kan det iakttas under tidningarnas sommarvikarietid.
Problem finns på alla nivåer. En gundläggande är de direkta språkfelen, ofta beroende på inflytande från finska och engelska eller otillräckligt ordförråd hos skribenterna. Grammatik- och syntaxfel som förvränger meningen. Bristfällig stilkänsla som skapar svävningar i texten. Oförmåga att medvetet nyttja språket som uttrycksmedel. Det sistnämnda är katastrofalt just för kulturskribenter. En essä, i bästa fall också en kulturartikel eller recension, får mycket av sitt sitt läsvärde genom att vara ett språkkonstverk i egen rätt.
Kulturjournalistik utan språkkonst kan inte existera. I längden gäller det också annan journalistik. Något borde alltså göras för att förbättra situationen. Givetvis ligger en stor del av ansvaret hos de unga skribenterna själva. De borde uppenbarligen läsa mycket mera på svenska är de gör, texter av alla olika slag och framför allt skönlitteratur, eftersom den representerar den mest kvalificerade språkanvändning som finns. Men därutöver föreställer jag mig att detta är en fråga för pedagogerna – framför allt dem som utbildar humanister, samhällsvetare och journalister – och för de redakaktörer som godtar texter för publicering. Och då talar vi givetvis om resurser och finansiärer. Jag kan svårligen tänka mig ett mera angeläget område för de finlandssvenska fonderna än utbildning av finlandssvenska språkbrukare i att använda sitt språk. Det bästa vore om representanter för dessa tre aktörer – pedagoger, journalister och finansiärer – kunde komma samman för att fundera på vad som bör göras.
Michel Ekman
Redaktionen svarar
På Ny Tids redaktion vinnlägger vi oss om ett gott språk och försöker också i mån av möjlighet att rätta eventuella fel i våra skribenters artiklar. Då och då söker sig ändå misstag in i tidningen, vilket alltid är beklagligt. Som Michel Ekmans insändare intill visar, är det inte heller bara unga sommarredaktörer som ibland i brådskan slår knut på orden.
Ny Tid tar sitt ansvar som språngbräda för unga kulturskribenter på fullaste allvar och sagda skribenter är också livsviktiga för tidningens överlevnad. Konstruktiv kritik är alltid välkommen, dessutom är den viktig både för tidningen och redaktörerna. Frågan om den språkliga kvaliteten på medieinnehåll är tyvärr en som aktualiseras allt oftare. Speciellt inom dagspressen och internet- samt etermedia kan den säkert delvis förklaras med medieklimatet; snabbhet värderas ofta högre än kvalitet. Med strama resurser och brist på tid är det naturligt att språket lider. Det samma gäller tyvärr också medieutbildningen i dessa dagar då tidspressen på de studerande att bli färdiga snabbt är hård. Ny Tid välkomnar diskussionen, inte bara om unga kulturskribenters språk, utan om den språkliga standarden i media i allmänhet.
Janne Wass
T.f. chefredaktör
