”Det är en kall sommar vi har”, säger Ronja huttrande en morgon till Birk. De har rymt hemifrån tillsammans och levt nästan-vuxenliv ett par månader i Björngrottan. Man drar lite på munnen när man läser stycket, men en vag ångest tinnituspiper i läsarens bakhuvud. Vi vet ju att sommaren egentligen är slut och oroas över hur de två ungdomarna skall klara av att överleva en vinter i grottan. Det är så uppenbart att de ännu lever i förnekelse.

Samma oro kände jag när jag såg Sean Penns film Into the Wild om den 23-årige studenten Christoffer McCandless som besatt av idén om den rena naturen tar avstånd från det amerikanska samhället och flyttar ut till vildmarken i Alaska. Innan det skänker han bort sina besparingar på 24 000 dollar och bränner sina sista sedlar. Det går på skit, det kan man nästan förstå. Det sorgliga är att filmen (och romanen av Jon Krakauer) är baserade på en alldeles sann historia, på de dagboksanteckningar som efteråt hittades tillsammans med den döda kroppen. Chris var fast besluten att leva utan vänskap och kärlek, men hans sista lästa bok ute i vildmarken, jag tror det var Tolstojs Anna Karenina, är fullklottrad med understrykningar och anteckningar om att lyckan bara kan upplevas då den delas med någon annan människa. På det sättet har Ronja och Birk ett bättre utgångsläge, de är i alla fall två och så klarar de också av att i tid återvända till civilisationen och överleva. Man tänker sällan på att talesättet: ”Det som inte dödar, det stärker” faktiskt innefattar två olika scenarion.

Föreställningen om den goda naturen är förvånansvärt spridd också bland upplysta människor. Naturen är inte god, inte är den ond heller, den är skoningslös eller den bara är – skoningslöst. Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins menar att naturen styrs av ”den själviska genen”, ett begrepp som han myntade på 1970-talet. Enligt hans sätt att se på det är alla levande varelser endast bärare av en viss uppsättning gener som är intresserade av att sprida sig i tuff konkurrens med andra gener. Jag håller inte helt med, människan skiljer sig från de andra djuren. Åtminstone skulle jag vilja vara något mer än bara en container för mina gener. Bevisligen finns godhet, skönhet och mening i alla fall som begrepp.

Jag erkänner direkt: Det är sensommarens existentiella vemod som har gett upphov också till denna krönika. Det där suget från avgrunden som jag känner ”När sommaren vänder sig kring sin axel” (Merete Mazzarella), när det i bästa fall är hälften kvar av sommaren, av livet. Nu när det är dags att återvända till stadslivet, till arbetslivet är det en klen tröst att gulmåran, getporsen, ådungarna och de solvarma klipporna i alla fall inte är goda…

Fast hur är det med kantarellerna, blåbären och hjortronen på mossen?!

Katarina Gäddnäs

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.