Medan andra diktatorer kom och gick satt Francisco Franco kvar, räddad av det kalla kriget. Roger Älmebergs nya bok om den spanska diktatorn fyller en lucka i svenskspråkig nutidshistoria.
I medlet av juli 1936 – för ganska precis 76 år sedan – försökte sig ett antal spanska militärbefälhavare och generaler på en militärkupp, ett planlagt uppror mot den spanska republiken och dess regering. En av generalerna hette Francisco Pauline Hermenegildo Teódulo Franco y Bahamonde. Kuppförsöket misslyckades men ledde till ett fyra år långt blodigt inbördeskrig, efter vilket den andra spanska republiken var krossad. Francisco Franco blev enväldig diktator i en kombinerad roll som både stats- och regeringschef – en ställning han behöll ända till sin död 1975.
Förhållandevis litet har skrivits på svenska (och finska) om det spanska inbördeskriget och om Spanien under Franco. 2006 utkom Antony Beevors bok Spanska inbördeskriget i svensk översättning (övers. Kjell Waltman). Kerstin Ekström gav 2010 ut boken Överlevarna. Vittnesmål från spanska inbördeskriget och Francodiktaturen. Ett antal böcker om och av svenska och finska frivilliga i inbördeskriget har getts ut i olika omgångar. I år har en biografi över Francisco Franco, Roger Älmebergs Franco – Diktator på livstid, utgivits på Norstedts förlag. Älmeberg följer i boken Franco från barndomen i El Ferrol i Galicien till militärutbildningen i Toledo, och vidare genom den militära karriären under först kung Alfonso XIII, sedan den diktatoriska generalen Miguel Primo de Rivera och slutligen under den andra republiken. Älmeberg skildrar hur Franco under inbördeskriget manövrerar sig fram till en position som upprorets ledare och överbefälhavare för att sedan, när inbördeskriget är slut, axla rollen som statschef och envåldshärskare i en monarki utan monark.
Franco lyckades hålla Spanien utanför andra världskriget trots påtryckningar från axelmakterna som gärna hade sett att han återgäldat det stöd han fick under inbördeskriget. Och visst lät Franco en division spanska ”frivilliga” delta i Hitlers belägring av Leningrad. När andra världskriget var slut föll Europas fascist- och nazistregimer liksom deras lydregeringar i de ockuperade länderna. Men Franco satt kvar, räddad av kalla kriget. För väst-
makterna vägde stabilitet och antikommunism tyngre än demokrati och mänskliga rättigheter – de hade redan en gång svikit den spanska demokratin och republiken under inbördeskriget och svek nu det spanska folket en gång till.
El Movimiento
Den senare delen av Älmebergs bok handlar om Spanien under Franco. Han beskriver hur diktaturen utvecklades från de första årens hänsynslösa och blodiga uppgörelser med alla dem som på något sätt försvarat republiken, till ett grundlagsfäst autoritärt samhälle som inte ens försökte ge sken av demokrati. En grundlagsreglerad successionsordning som infördes angav att prins Juan Carlos som kung skulle efterträda Franco vid dennes frånfälle och därvid fortsättningsvis upprätthålla det samhällssystem som Franco infört.
Francos Spanien var en enpartistat. Det enda tillåtna partiet var ”Rörelsen” (el Movimiento), alla partier på vänsterkanten – socialister, kommunister, anarkister – var förbjudna. Inom Rörelsen fanns visserligen olika fraktioner och åsiktsriktningar: där fanns de spanska fascisterna, Falangen, där fanns monarkister av diverse schatteringar (som alla förde fram olika medlemmar av den spanska kungliga familjen som sina tronpretendenter), där fanns den katolska kyrkan, där fanns militärerna, där fanns så småningom moderna teknokrater. Alla dessa grupper hade sin vision om hur det spanska samhället skulle utvecklas. Spanien saknade alltså inte utrymme för politiska motsättningar och intriger, men sist och slutligen var det ändå Francos ord som gällde. Följande episod illustrerar detta:
En minister ville vid ett tillfälle avgå ur regeringen på grund av att han kände sig förbigången och motarbetad. Han begärde därför audiens hos Franco för att lämna in sin avskedsansökan. Franco vägrade acceptera hans avsked med orden: ”När en minister skall avgå, det bestämmer jag”. Därmed var den frågan avförd från dagordningen.
Det spanska samhället under Franco var typiskt korporativistiskt. Horisontella fackföreningar som skulle ha kunnat företräda arbetarnas eller enskilda yrkesgruppers intressen var förbjudna, i stället hade man en vertikal facklig organisation där både arbetsgivare och anställda tillhörde samma fackförening. Samarbete, inte konflikt, skulle prägla samhällslivet. Franco motsatte sig personligen varje uppluckring av systemet; enligt honom var det kommunister, frimurare och liberaler – dessa samhällets dödgrävare – som låg bakom all strävan efter förändring. Varje förändring skulle ofelbart leda till att hela det spanska samhällets blev sovjetifierat.
ända till döden
I Älmebergs beskrivning av Franco blandas bilden av en skicklig politisk manipulatör med lågmäld personlig framtoning, en kärleksfull morfar som leker och umgås med barnbarnen och en hänsynslös maktmänniska som inte tvekar att låta avrätta sina fiender och motståndare.
Bokens första del är intressant därför att den belyser Spaniens brokiga historia före republiken och inbördeskriget. Franco gjorde sin
militära karriär i de spanska kolonierna i Nordafrika och som officer i den spanska främlingslegionen. År 1934 då republiken hade en utpräglad högermajoritet som eftersträvade att upphäva många av de reformer den föregående vänstermajoriteten hade infört, utbröt en strejkvåg och ett socialistiskt uppror i Asturien. Som rådgivare i krigsministeriet lät Franco slå ner upproret med hjälp av trupper från främlingslegionen och moriska förband från Marocko. Dessa behandlade de protesterande arbetarna med samma brutala hänsynslöshet som de tidigare visat i kampen mot uppror i kolonierna. Franco kallas därefter republikens räddare.
Den senare delen av boken har en tendens att bli en enda lång uppräkning av namn på politiker som kommer och går i den spanska styrande eliten utan att deras politiska och idémässiga förankring någonsin blir riktigt tydlig. Detta gör skildringen ganska tungläst.
Som helhet kan man säga att Älmebergs bok fyller en lucka i den svenska litteraturen om europeisk nutidshistoria. Dess framställning är dock periodvis väl episodisk, centrerad kring Francos person utan att man som läsare ändå blir bekant med personen Francisco Franco. Samtidigt saknar jag de breda penseldragen kring de idéströmningar som bröt sig mot varandra i Francos Spanien och bland de spanska politikerna i exil, de som omedelbart efter diktatorns död var beredda att träda fram och ta del i utformningen av det nya Spanien.
En annan reflektion jag gör efter att ha läst boken är att trots Francos alla försök att kontrollera vad som skulle hända efter hans död – han tog själv ansvar för den blivande kungens utbildning, han lät Juan Carlos svära på att han skulle upprätthålla det spanska samhället efter Francos modell, han inrättade institutioner som skulle se till att Juan Carlos följde hans direktiv – så valde det spanska folket med kungen i spetsen att efter Franco låta Spanien utvecklas till en modern demokrati. Inte ens en diktator kan bestämma vad som skall hända när han väl är död.
Rabbe Kurtén
Roger Älmeberg: Franco – Diktator på livstid. Norstedts, 2012.
