I Sverige finns en institution som heter Svenskt militärhistoriskt bibliotek som bland annat ger ut tidskriften Pennan och svärdet. Den ges ut av SMB och boklubbens medlemmar erhåller den gratis. Det är vackert så tänker man tills man har bekantat sig med tidskriften och upptäcker att den vurmar för allehanda hjältar och dylikt.
Nr 8 / 2012 har som förmånsbok en volym om kontrafaktisk historieskrivning, som handlar om hur nära det enligt författarna var att tyskarna vann det andra världskriget. Frågan är befängd. I historien får man inte säga ”om”, heter det, och krig avgörs knappast av slumpen, vilket virrhjärnorna hävdar. Boken är skriven av amerikanska officerare, vilket förklarar dess låga intellektuella nivå.
Min historielärare, den finlandssvenske aristokraten och krigsveteranen Carl Kavaleff, lärde oss i Norra latin att krig avgörs av länders industriella kapacitet, råvarutillgångar och befolkning. Sovjetunionens och Förenta staternas industrier spottade ur sig krigsmateriel i en mängd och takt som Tyskland och Japan ingalunda kunde uppnå.
Resten av numret är fyllt av recensioner och de flesta av böckerna är krigspropaganda. Eller vad sägs om en tysk pilots berättelse från Vietnamkriget, eller saluförandet av tennsoldater i svenska uniformer från den karolinska tiden och den nya svenska arméns dito? Kavaleff var med i bägge krigen och fick i vinterkriget en kula i magen, en skada som han sedan fick lida av under resten av sitt liv. Under fortsättningskriget tjänstgjorde vår lärare i Mannerheims stab i S:t Michel. Någon krigsidealiserare var han ingalunda men inte heller pacifist.
I boken finns två artiklar av intresse. Den ena handlar om striderna i Suomussalmi och den andra om den tyska Ardenner-
offensiven. Striderna i Suomussalmi under vinterkriget var ett stort bakslag för Röda armén. Stalin hade räknat med att ta Finland på 14 dagar och den första spiken i den kistan var ryssarnas nederlag i Suomussalmi, där finnarna leddes av överste Hjalmar Siilasvuo, som sedermera blev generalmajor. I sin hemsocken Ingå kallades han för Hjalmar den grymme på grund av att han utan att tveka offrade sina soldater. Hans motsats var en annan Ingåpojke, generallöjtnant Hugo Österman, som ansågs vara feg. I själva verket var Österman bara mån om att spara sina soldaters liv.
Den andra artikeln, som behandlar Ardenneroffensiven i december 1944, är skriven av en svensk. Det är möjligt men icke givet, att han kan tyska. Det språket behöver eliten i Sverige inte längre kunna. I själva verket är svenska skolor och universitet föremål för åtlöje i dagens Finland, något som jag insåg redan för 40 år sedan att de skulle bli. I Finland lider de intellektuella av att tvingas bevittna den svenska bildningens sönderfall.
Ardenneroffensiven började mycket bra för tyskarna som satte in SS-förband, vilka var synnerligen överlägsna de amerikanska. Tyskarna såg att det skulle bli oväder och räknade med att det skulle hålla i sig, vilket var en felkalkyl. När vädret klarnade upp fick amerikanerna luftherravälde samtidigt som bensinen tog slut för tyskarna. De senare fick hoppa ut ur stridsvagnarna och gå tillbaka. Slaget om Ardennerna var avgjort och tyskarna hade förlorat sitt moderna materiel.
Under 1990-talet hade jag förmånen att få umgås med en före detta SS-officer som var med i Ardennerna. Han berättade mest som en vits att tyskarna snubblade på telefonkabeln mellan det brittiska och det amerikanska högkvarteret. Den kopplades till en telefonledning och man kunde sedan hela tiden följa samtalen mellan den amerikanska och den brittiska militärledningen.
Min bekant i Waffen-SS var löjtnant i Division Viking och en högt bildad människa. Han hade ett lager med 15 000 böcker som han inte kunde avyttra fast han redan var en bra bit över 80 år. Något mer krig ville han inte deltaga i.
På 1970-talet låg kriget så nära inpå att frontmännen inte ville tala om det. De berättade mest vitsar för oss unga. Dagens Nyheters legendariske Helsingforskorrespondent, Tor Högnäs, sade att det värsta under kriget var lössen som promenerade på näsan när man gick vakt.
En annan vits hörde jag för några dagar sedan av en finsk greve och löjtnant i reserven: Vad heter världens tunnaste bok? Svar: Svenska kigshjältar efter 1809.
Ulf Modin
Fri forskare
