Utgående från Mario Vargas Llosas senaste bok, skriver Peter Landelius om kulturens påstådda förfall i den medialiserade världen.
Informationsteknologins inverkan på människa och samhälle blir alltmer ifrågasatt. Iakttagelser som häromåret kunde läsas i amerikanen Nicholas Carrs bok (The Shallows: What the Internet Does to Our Brains, Ytliga: hur internet påverkar våra hjärnor) har i dagarna fått stöd av den brittiska nervfysiologen Susan Greenfield: internet påverkar faktiskt vår hjärna, som på gott och ont är mycket mer flexibel och anpassbar än man tidigare trott. Det minskar vissa minnes- och tankefunktioner och vidgar andra. Sociologiskt orienterade kritiker påpekar att ett ivrigt umgänge med virtuella verkligheter kan hämma barns och ungdomars förmåga till social anpassning.
”The medium is the message”, citerade många även om de inte hade läst Marshall McLuhan (Understanding Media, Att förstå media, 1964) eller Herbert Marcuse (One-dimensional Man, Den endimensionella människan, 1964). Den gången gällde det TV, och Marcuse och hans kolleger var bekymrade över den konsumtionsmänniska som de såg födas i efterkrigstidens högkonjunktur.
Samtidigt tycktes antitesen vara på väg i form av sextiotalets studentuppror. I Nordamerika handlade det väl mest om Vietnamkriget, men i Västeuropa kombinerades rörelsen med protester mot ett utbildningssystem som tycktes ha stelnat i gamla former. Allt större delar av varje generation fick tillgång till utbildning, men vad skulle den användas till? Frågan blev ännu svårare att besvara när konjunkturen vek.
Från sextiotalet minns jag också en liten bok av den franske tänkaren Guy Debord: La société du spectacle (Skådespelets samhälle). I kryptiska formler försökte den sammanfatta en kritisk filosofi, ”le situationnisme”, kring ett samhälle som alltmera orienteras mot masskonsumtion, alienation, förtingligande. Jag är inte den ende som minns den: den dyker upp i inledningen till Mario Vargas Llosas i dagarna publicerade essäbok La civilización del espectáculo (Skådespelets civilisation).
*
I sin bok om skådespelets civilisation tar författaren avstamp i T.S. Eliot (Notes Towards the Definition of Culture, Anteckningar till definition av kulturen 1948) och George Steiner (In Bluebeard’s Castle. Some Notes Towards the Redefinition of Culture, I Blåskäggs slott. Några anteckningar till omdefinition av kulturen 1971) samt, om än med reservationer, ovannämnde Guy Debord. Den konservative anglikanen Eliot fann samtiden dekadent och väntade sig än värre av framtiden; kulturen var per definition en fråga för eliten och därför skadad av den massifiering som hade oroat många före honom (som Ortega y Gasset i La rebelión de las masas, Massornas uppror, 1930).
Steiner menade att dekadensen inleddes med den franska revolutionen: Guds död betydde att en avgörande förutsättning för all kultur—den religiösa trascendensen—var dömd att tyna bort. Samtidens postmodernism bara bekräftade en avhumanisering vars slutsteg varit Förintelsen: det var tydligen inte sant att bildning via en för alla tillgänglig skola utgjorde en garanti för framsteg, fred, frihet och demokrati. ”Vad hade vi för nytta av kulturen när barbariet kom?” Medan kulturen för Eliot måste vara ärende för en elit, beklagar Steiner att den alltmer förvisas till specialister. Och det allvarligaste är att det talade och skrivna ordet, som varit det mänskliga medvetandets ryggrad, har blivit alltmer underordnat bilden.
I inledningen hänvisar Vargas Llosa också till några samtida franska sociologer: Jean Lipovetsky, Gilles Serroy, (La culture-monde: Réponse a une société désorientée, Världskulturen: Svar till ett vilset samhälle 2010) och Fédéric Martel (Culture-Mainstream, Normkultur 2010), som beskriver hur nöjesindustrin har övertagit och omdefinierat kulturen. Det handlar inte längre om bildkonst, litteratur, dans och klassisk musik, utan om Hollywood, TV, rockkonserter, gadgets och varumärken. ”Finkulturen” har fått ge vika för ”populärkulturen”.
**
Ordet kultur har ofta tilldelats olika innebörder. Vargas Llosa använder det själv både i bemärkelsen specifika konstnärliga aktiviteter och i den vidgade betydelsen civilisation. Att kultur numera ofta får beteckna allt möjligt som karaktäriserar samhällslivet menar han bero på att antropologer och sociologer i sin strävan att undvika värdeomdömen jämställer de mest primitiva samhällen med de mest utvecklade. Redan användningen av sådana adjektiv blir förstås belastande, när man i denna relativistiska anda avstår från idén om universellt giltiga värderingar och dito föreställningar om framsteg.
Vargas Llosa ägnar en hel del energi åt att bemöta strukturalister som Lévi-Strausse, Jakobson och Lacan, men också postmodernister som Foucault, Baudrillard, Barthes och framför allt Derrida. Hos Foucault beundrar han iakttagelserna av förtryckets mekanismer men beklagar att de blåsts upp till en paranoid samhällsfilosofi. Genom att förneka textens relation till verkligheten förnekar flera poststrukturalister andra verkligheter än textens: och om ingenting existerar utanför texten och dess relation till andra texter—vad finns det då för anledning att alls lägga ut texten, frågar författaren.
Vargas Llosa vidhåller att konsten förutsätter en kvalitativ värdehierarki, men han svävar på målet när han konstaterar att Oprah Winfrey i TV idag spelar den roll som för några generationer sedan tillkom Edmund Wilson i The New Yorker eller The New Republic: ”Jag säger inte att det är fel, bara att det är så.” Det är inte så länge sedan som han själv tog Harry Potter i försvar med argumentet att det är bättre att barnen läser än att de inte gör det.
Men visst tycker han att det är fel att kultursidorna alltmer övertas av galapettrar. Reklammakarna har tagit den makt över konstvärlden som tidigare utövades av kritiker och kuratorer. John Gallianos modekreationer och El Bullis innovationer blir kulturevenemang av första rangen, och med Saatchis hjälp blir en konserverad haj det högst betalda samtida ”konstverket” i världen. Vargas Llosa försöker hitta en förklaring till sådana fenomen i att redan modernismen, som kulminerade i Marcel Duchamps ryktbara pissoar, skulle ha lett till att estetisk värdering slutligen blivit omöjlig. Trots tusentals Duchampsepigoner och naivt pretentiösa ”konceptkonstnärer” (och dito kommentatorer) är jag inte lika säker på den saken.
I luftgitarrernas tid har populärmusiken skjutit undan konstmusiken. Milan Kundera säger i L’insoutenable légèreté de l’être (Varats ohållbara lätthet 1984) att musiken ersatts av buller. För Vargas Llosa var det John Cages berömda 4.33 (1952, titeln berättar att stycket består av lika många minuters tystnad) som satte spiken i kistan. Sedan dess har rockkonserter och rave parties dessutom övertagit de religiösa kollektivens uppgift att skapa gemenskap, ge utlopp åt lidelser och skänka ett slags katharsis. Man har därmed återgått till primitiva former av magi för att nå extas, och den utbredda användningen av droger tjänar samma syfte, menar han. Idrottens masskådespel uppfattar Vargas Llosa som ett liknande sätt att skapa tillhörighet, religio: här kanaliseras aggressionerna effektivare än på politiska massmöten.
Det här är inte precis några nyheter. En svensk läsare behöver bara påminna sig trettiotalets ”dansbaneelände” eller Harry Martinsons korståg mot Hollywood i Den förlorade jaguaren.
***
För Vargas Llosas del rör det sig inte om något pryderi när han kritiserar tidens sexualfixering. Han har ägnat flera böcker åt erotiska ämnen, kanske inte alltid med framgång—det är svårt att skriva bra om erotik (Willy Kyrklund: Det är något visst med själva flickan). Erotiken inte bara spelar en stor roll i författarens liv och verk, han har också gjort mycket för att försvara de homosexuellas rättigheter i ett Latinamerika där de fortfarande förföljs och förlöjligas (t.ex. i pjäsen Al pie del Thamesis, Vid foten av Themsen).
Som ateist låter han sig naturligtvis inte enrolleras i den katolska kyrkans kamp mot ”lösaktighet” och preventivmedel, laglig rätt till skilsmässa, fattiga flickors aborter eller lesbiska kvinnors rätt att fostra sina barn. Men erotiken ingår liksom kulturen i en lång civilisationsprocess (tänk Norbert Elias) som har gjort samlaget till en uttrycksfull känslomässig kommunikation, präglad både av rit och av gränsöverskridande. Han försvarar erotiken mot en sexualitet som förgrovas inte bara av pornografi utan också av det rutinmässiga juckandet på popmusikens scener.
När det gäller begrepp som ”finkultur” och ”folkkultur” har han svårt att värja sig mot Mikhail Bakhtins berömda essä om folkkulturens roll i medeltid och renässans. Med hjälp av Bakhtins tolkning av Rabelais har marxistiska litteraturvetare försökt upphäva gränsen dem emellan eller rentav ställa Rabelais framför sin tids kulturelit. Vargas Llosa föreslår i stället distinktionen mellan ”highbrow” och ”lowbrow”: å ena sidan en Eliot eller en Joyce, å den andra en Hemingway eller en Whitman. Att båda tillhör den värdefulla litteraturen är uppenbart, och de senares värde blir inte sämre för att de kan läsas av oskolade läsare.
Däremot tecknar han en i mitt tycke onödig och missvisande dikotomi mellan de naturvetenskapliga och teknologiska framstegen och den humanistiska kultur som han vill försvara, fastän – eller därför att – den senare till skillnad från de förstnämnda utvecklas utan att det förflutnas produkter förlorar i värde. Bristen på kontakt mellan ”de två kulturerna” påvisades och beklagades av C.P. Snow i en uppmärksammad föreläsning 1959 och är minst lika kännbar idag. För Vargas Llosa är den emellertid irrelevant: det är den humanistiska bildningen som har företräde, eftersom filosofin bland mycket annat är vetenskapernas vetenskap. Det är ett självmotsägande argument, eftersom just det anspråket förutsätter insikter som de flesta humanister sedan länge saknar på grund av ett segregerat skolsystem. Men författaren har roligt åt naturvetarna Alan Sokals och Jean Bricmonts Imposture intellectuelle (Intellektuellt bedrägeri, 1997) där de driver med sina postmoderna landsmäns pretentiösa användning av naturvetenskapliga termer vars innebörd de inte alltid begriper.
****
Skådespelets civilisation skrevs under året som följde på författarens nobelpris, och boken bär spår av att ha skrivits i hast. Den utgörs av en samling essäer kring ett tema, vilket bekräftas av att varje kapitel åtföljs av en artikel i besläktat ämne som redan publicerats i El País, där Mario Vargas Llosa regelbundet publicerar artiklar om kultur och politik. (De artiklarna återges sedan i en rad tidningar i hela den spansktalande världen.)
För den som känner författaren kan texterna innehålla små självmotsägelser som åtminstone delvis kan bero på brådskan. Till att börja med själva titeln, som ju använder skådespelet i negativ avsikt; Mario Vargas Llosa älskar ju skådespel. Teater skrev han redan som tonåring. Det har blivit flera pjäser sedan dess, och på senare år har han gjort scenturnéer med egna uppsättningar och uppläsningar. Hans musiksmak må vara konservativ, och han förlägger höjdpunkten någonstans i Wagner – åtminstone reser han varje år till festspelen i Bayreuth. Men i måleriet beundrar han åtskilliga samtida konstnärer och tycks inte ha några svårigheter att värdera dem estetiskt.
Den som frestas sätta ideologiska etiketter på den här diskussionen bör framför allt besinna att kulturbegreppets nutida vidgning – vare sig man vill kalla det förflackning eller demokratisering – har drivits fram av mycket olika bevekelsegrunder. Liberala marknadsförare, cyniska politiker och idealistiska jämlikhetsivrare spelar alla en roll i sammanhanget: man vet inte alltid vem man tjänar. Den svenska arbetarrörelsens bildningsideal har traditionellt varit släkt med det som Vargas Llosa gör sig till talesman för, medan marxistiska tänkare som Georg Lukacs på sin tid blev förbjudna av ”den reellt existerande socialismen”.
Kulturen har alltid haft ett drag av exklusivitet, om inte annat så för att den kräver talang, resurser, engagemang, kunskap. Problemet är inte att kommersiell kitsch hotar en ”finkultur”. Det är att kulturen, trots enorma materiella framsteg, inte når ut till alla utan förblir en angelägenhet för eliter – konstnärliga när det gäller dess produktion, än idag finansiellt definierade när det gäller möjligheten att ta del av en del av dess produkter. Mycket riktigt landar Vargas Llosas kritiska betraktelse i skolans värld: det är här som förutsättningarna för att skapa och ta emot kultur borde grundläggas.
Den här diskussionen handlar främst om situationen i de utvecklade industriländerna. I många delar av världen kan den tyckas irrelevant för att inte säga absurd. Men de grundläggande frågorna är allmängiltiga, och med globaliseringen har detta blivit uppenbart i allt flera länder. Latinamerikaner är inte alls så olika oss europeer som exotiserande europeiska intellektuella vill tro. I muslimska länder blir frågeställningen dramatisk, eftersom utvecklingen så nyligen gjort vad marxister brukade kalla ”ett kvalitativt språng”: där ställs en kultur med starka religiösa traditioner oförmedlat inför den digitaliserade masskulturen utan att ha passerat någon period av sekularisering.
Peter Landelius
JK, översättare och författare, fd svensk ambassadör
Illustration: Kristin Lidström
Litteratur:, Nicholas Carr: What the Internet Does to Our Brains. New York Times 2011, Guy Debord: La société du spectacle. Buchet-Chastel 1967, Gallimard 1992, T.S. Eliot: Notes Towards the Definition of Culture. Faber & Faber 1948 och 1973, Milan Kundera: L’insoutenable légèreté de lêtre. Gallimard 1984, Jean Lipovetsky-Gilles Serroy: La Culture-Monde: Réponse à une culture désorientée. Odile Jacob 2008, Harry Martinson: Den förlorade jaguaren. Norstedts 1941, Marshall McLuhan: Understanding Media. McGraw-Hill 1964, Herbert Marcuse: One-Dimensional Man. Boston-Beacon 1964 José Ortega y Gasset: La rebelión de las masas. Madrid 1930 och 1937, Alan Sokal-Jean Bricmont: Imposture intellectuelle. Le Livre de Poche BiblioEssais 1997, George Steiner: In Bluebeard’s Castle: Some Notes Towards the Re-definition of Culture. Yale University Press 1971, Mario Vargas Llosa: La civilización del espectáculo. Alfaguara 2012
