Phuket är en av våra thailändska favoritöar, men bakom idyllen döljer sig modernt slaveri. Burmeser utnyttjas för att bygga upp det Phuket som vi så gärna lämnar vinterkylan för.
Stanken är outhärdlig vid Phuket Fishing Port. Klockan är strax efter nio på morgonen och fiskebåtarna har kommit in i hamnen för att lasta av nattens fångst. Fiskarna är alla män med seniga kroppar, några med cigarettstumpar i mungiporna. De flesta är i 25-årsåldern, men här finns även några som inte ens kommit in i puberteten. Männen lastar över fångsten i olika plastlådor, beroende på vilken slags fisk det rör sig om. Allt övervakas av äldre thailändska män och kvinnor iförda gummistövlar – de för protokoll innan lådorna lyfts in i de väntande lastbilarna.
Soepaint är 43 år, men ser betydligt äldre ut efter att ha arbetat som fiskare till havs i tio år. Nu har han slutat sitt jobb eftersom det var alltför slitsamt, farligt och lågavlönat. För att försörja sin fru och dotter kör Soepaint nu istället motorcykeltaxi. Han berättar att hans thailändska arbetsgivare brukade betala ut lön åt fiskarna fyra gånger om året. Chefen gav dem förskott på lönen för att de skulle kunna överleva under tiden som de väntade. När det sedan var dags för utbetalning av lönen på rejäla 70 euro, var det ibland fiskarna som var skyldiga arbetsgivaren pengar.
– De utnyttjade oss. Om vi någonsin protesterade, vilket hände att vi gjorde, så tog de fram en pistol och sköt varningsskott genom fiskenäten. Efter det höll alla tyst, berättar Soepaint.
Färsk fisk och seafood är en turistattraktion i sig själv. Överallt i Phuket lockas turister till att äta av havets läckerheter. Ett fåtal av de åtta miljoner turister som varje år strömmar till ön verkar känna till omständigheterna bakom de lyxiga semestermenyerna.
Soepaint tuggar vidare på sin betelnöt som har färgat hans mun röd. Han kom hit från Burma 1998, eftersom ”man inte kan överleva på lönen där”. Trots att han har varit i Thailand i så många år känner han sig fortfarande inte som en del av samhället.
– De ser ner på oss burmeser, och behandlar oss som andra klassens medborgare, ja faktiskt lägre än så, berättar Soepaint.
– Jag tror att det beror på att vi kommer från ett fattigt land som Burma.
Trafficking och välgörenhet
Det finns emellertid de som kämpar för Soepaints och andra burmesers rättigheter i det thailändska samhället. En av dem är Lakana Sukhsuchit, som är nunna och som arbetar i den ideella organisationen Good Shepherd Sisters sedan två år tillbaka. Den lilla bastanta kvinnan berättar om hur hon och hennes sju medarbetare hjälper upp minderåriga pojkar från hamnen och flickor från fiskfabrikerna. De ser till att barnen istället får gå i skola och lära sig saker som att läsa och skriva. Lakana berättar att många av barnen som jobbar inom fiskeindustrin är runt tio år. Trots att det är olagligt för dem att arbeta ser den utbredda korruptionen i Phuket till att barnarbete är vanligt förekommande. Det rör sig om burmesiska familjer, ofta större än thailändska (4-5 barn per familj är vanligt i Burma), som kommit till Phuket genom trafficking. En del av burmeserna betalar stora summor pengar till sina ”agenter” som ser till att några får pass och arbetstillstånd, medan andra kommer in i landet på olaglig väg. I båda fallen får burmeserna arbeta under långa perioder för att tjäna ihop pengar för att kunna betala tillbaka åt sina agenter.
– De här människorna får slava under många år för att kunna betala till de personer som såg till att de kom hit. De kommer aldrig att kunna stå på egna ben, berättar Lakana.
Hon förklarar vidare att de fattiga burmeserna blir lurade av thailändska agenter som kommer till deras hembyar och lovar storslagna jobbmöjligheter. Agenterna talar om chansen att tjäna mycket pengar i Phuket, men de berättar aldrig om alla kostnader som tillkommer.
– De säger: vem vill ha jobb? Vad de inte säger är att det kostar massor av pengar att komma hit!
I dag tar Good Shepherd Sisters hand om 50 familjer i Phuket. Dessa får genom donationer se sina barn gå i skola, och organisationen försöker samtidigt också ge föräldrarna bättre och mer högavlönade arbeten.
Hotellbyggen matar arbetarströmmen
En bit ifrån hamnen pågår ytterligare ett hotellbygge. På Phuket byggs det nya turistkomplex i en rasande fart; efterfrågan på billig arbetskraft stillas igen av burmeser. Mayin är 51 år och har vitt träsot i ansiktet – ett vanligt sätt för burmeser att skydda sina ansikten från den starka solen. Området runt hotellbygget är som ett ghetto av plåtskjul och sopor i högar. Platser som denna har varit Mayins hem under de senaste åtta åren. Hon arbetar varje dag och tjänar knappa fem euro, lika mycket som hennes man och 14-årige son drar in under de nio timmar plus obetald övertid som de jobbar. Två dagar i månaden kan de ta det lugnt och vila ut, men då får de heller ingen lön. För arbetstillstånd, immigrantpass och resan hit från Burma betalade de motsvarande 365 euro per person till en thailändsk agent. Att kunna betala tillbaka den skulden är något som Mayin bara kan drömma om:
– Jag ber varje dag att jag ska vinna på lotteri, skämtar hon innan allvaret i rösten tar över:
– När vi har betalat tillbaka lånet är vi alla redo för graven.
Hennes familj och hundratals andra familjer lever i ett eget litet samhälle – en stängd värld, där de arbetar och har sina liv. Skulle någon vilja lämna området måste han eller hon ta med sig ett giltigt pass, och kan enligt Mayin räkna med att bli trakasserad och bötfälld av polisen, även om de skulle ha giltiga handlingar.
Hon har färdigställt några hotell och andra byggnader till den växande turistindustrin, och har en något annorlunda inställning till de verk som hon faktiskt har varit med och skapat.
– Jag blir lycklig varje gång jag har byggt klart ett hotell, även fast jag vet att det inte tillhör mig. Men jag har inget val, jag måste ju arbeta för att få ihop pengar, eller hur?
På en thailändsk restaurang i Phuket Town blir några franska turister betjänade av de burmesiska servitriserna. Sylvain Hoarau har själv turistat under många år i Thailand och har nu bestämt sig för att starta ett möbelföretag i Chiang Mai, i den norra delen av landet. Sylvain har många gånger själv sett hur illa thailändare behandlar burmeser, som han ser som hårt arbetande människor som han själv funderar på att anställa till sitt företag.
– Thailändare ser burmeser som sina tjänare, som jobbar stenhårt. Thailändarna själva är inte bra på att jobba – de är för lata!
Att prata om problemet med burmesernas låga ställning i det thailändska samhället är ett sätt att ta itu med problematiken, säger han, samtidigt som ämnet ändå måste tas upp på regeringsnivå.
– Thailand och Burma måste gemensamt fokusera på problemet, och stifta fler lagar och förordningar så att inte burmeserna blir lidande. Själv kommer jag att höja lönen för mina anställda, avslutar Sylvain. Han blir serverad ännu en thailändsk maträtt.
Text: Johan Augustin
Foto: Jonas Gratzer
Fakta:
Allt fler burmeser befinner sig numera lagligt i Thailand. 2 miljoner beräknas finnas i landet och 300 000 på Phuket. Antalet olagliga burmesiska immigranter är det ingen som riktigt känner till. Det är förbindelserna mellan regeringarna i Burma och Thailand som har gjort det lättare för burmeser att få arbetstillstånd. Problemet med de höga kostnaderna för tillstånden och byråkratin kring att på egen hand försöka ordna tillstånd kvarstår. Förutom Good Shepherd Sisters finns det tre andra ideella organisationer i Phuket som arbetar för burmesers rättigheter.
