Årets silverbjörn vid Berlinfestivalen gick till Barbara, vars handling utspelas ungefär under samma tid som Florian Henckel von Donnersmarcks drama De andras liv (2006).

Regissören Christian Petzolds fru och musa Nina Hoss är läkaren Barbara. År 1980 förvisas Barbara från huvudstadens universitetssjukhus till en lantlig klinik. Det antyds att hon ville lämna DDR för att förenas med sin västtyske fästman.

Den verklighet som hon hamnar i för tankarna till Alexander Sokurovs film Solförmörkelsens dagar (1988) där en ung läkare skickas till Turkmenistan. Vardagen i DDR var mera komfortabel än i Turkmenistan, ändå är det samma blandning av det kafkaiska, mardrömslika och det underligt avmätt harmoniska som finns här.

Barbaras läkarkollega (Ronald Zehrfeld) blir en självutnämnd vän till henne. Det lämnar henne oberörd: hon är medveten om att mannen skriver rapporter om henne. En Stasi-officer (Rainer Bock) övervakar Barbara som misstänks för att planera en flykt till Väst. Hon gör sitt bästa för att ignorera allt det fula och koncentrera sig på sitt läkarjobb.

Bland hennes patienter finns en tonårsflicka som rymt från ett straffläger, en metafor för livet i DDR. Ytterligare en metafor är en självmördare som lider av minnesförlust. Han jämförs med den till synes känslokalla, vaksamma Barbara.

Filmen är nästan olidligt långsam. I detta ”ingenmansland” finns inga lyckliga människor. Tiden går sakta i väntan på att hjältinnans ”riktiga”, västerländska liv ska börja. Synd att hennes fästman framstår än som en sugar daddy (när han lovar att hon inte kommer att behöva förvärvsarbeta i Väst utan bara ”sova hur länge som helst på morgnarna”) än som en blåögd idiot (när han vill flytta till DDR). Tonårsflickans historia berättas tyvärr inte.

Ändå berör Petzolds drama på ett oväntat sätt. Spänningen som uppstår mellan Barbara och hennes kollega (utmärkta rollprestationer!) är det mest intressanta och autentiska i filmen. Här blandas den tidlösa attraktionen mellan man och kvinna, läkarnas etiska dilemman samt den ständigt närvarande, krypande misstänksamheten: är mannen uppriktig med henne, talar han sanning då han berättar om sig själv?

Som berättare är Petzold lika reserverad som sin hjältinna. In i det sista visar han inga tecken på att hans film är lika mycket love story som politisk thriller. Observera den sista, stumma bildrutan. Den säger mer än tusen ord.

Barbara berör många viktiga aspekter i östblockets historia. Enligt den tyske opinionsmakaren Rainer Eppelmann (i Aftonbladet) var flertalet i DDR ”varken hjältar eller skurkar, utan helt enkelt försökte ta sig igenom livet med stora och små kompromisser, så upprätt och ärligt, kanske också så bekvämt som möjligt – ofta hämmade, förtvivlade och nedbrutna”.

Undertecknad som är född och uppvuxen i Sovjetunionen instämmer.

Zinaida Lindén

Barbara. Regi: Christian Petzold. Manus: Christian Petzold, Harun Farocki. Foto: Hans Fromm. I rollerna: Nina Hoss, Ronald Zehrfeld, Jasna Fritzi Bauer, Rainer Bock. Drama. Tyskland. 2011.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.