I den första överblicken om skatteparadisen skriver Peter Lodenius om journalisten Nicholas Shaxson och Storbritanniens betydelse för den globala grå ekonomin.
Det nya Kapitalet kunde man kalla den brittiske ekonomijournalisten Nicholas Shaxsons bok Treasure Islands. Tax Havens and the Men Who Stole the World, som nu har kommit ut på finska (Aarresaaret. Miehet jotka ryöstivät maailman, Into, 316 s.), men tydligen ännu inte på svenska. Jämförelsen är inte riktigt så lättsinnig som den verkar.
Shaxson har nämligen, liksom Karl Marx i tiden, suttit längre tider på bibliotek och i arkiv i London och läst sig in på sitt ämne. Medan Marx framför allt studerade industrikapitalismens uppkomst och logik under 1800-talet har Shaxson ägnat sig åt den globala finanskapitalism som växte sig så stark under slutet av 1900-talet. Genom att studera Bank of Englands interna papper från den tredje fjärdedelen av det förra seklet har han funnit nya nycklar till utvecklingen.
Shaxsons verk är förstås inte lika monumentalt som Marx, men så är tiden också en annan. Få orkar plöja genom tegelstenar som Das Kapital (inte heller jag har gjort det), medan Treasure Islands visserligen är resultatet av ett grundligt arbete, men ändå lättläst. Shaxson är framför allt journalist, och det märks. På senare tid har han ändå dragit slutsatsen av sitt arbete kring skatteparadisen och blivit medborgaraktivist, genom att jobba för Tax Justice Network (lite som Marx drog organisatoriska slutsatser av sitt forskningsarbete. Jämförelsen ska förstås inte dras för långt och absolut inte ses som en belastning för Shaxson.)
Han besökte Helsingfors i höstas för att tala om sin bok, som egentligen skulle komma ut på finska då (översättningen tog sedan längre tid än beräknat, när alla fack-
termer skulle granskas). Han gjorde ett övertygande intryck när han berättade om hur han så småningom hittade olika pusselbitar i sin jakt på förklaringar till vart de pengar som ändå alstras i världsdelen, t.ex. genom oljeutvinningen, tar vägen. Det var en lång process.
Han är britt, men född i Malawi, och har bott i många länder: Indien, Brasilien, England, Lesotho, Spanien, Angola, Tyskland, Holland och numera Schweiz. Han har arbetat som reporter för olika tidningar, som Financial Times, speciellt i Afrika, och inriktade sig för ganska många år sedan på Västafrika och länder som Nigeria, Gabon och Angola. I Gabon kom han att på nära håll uppleva den korruption som det franska oljebolaget Elf omgav sig med och som hade återverkningar också i Europa.
Han forskade i 14 år kring ämnet olja och politik i Västafrika och det resulterade i hans första bok Poisoned Wells. The Dirty Politics of African Oil (2007).
Skatteparadisen
aktualiserades för honom under arbetet med den första boken, då han i New York kom i kontakt med en amerikansk f.d. bankjurist. Han ville veta mera om korruptionen i Afrika, men juristen talade bara om bokförings-
regler, skattefria ränteinkomster och interna koncernpriser. Det handlade alltså inte främst om korruption, utan om att USA omvandlat sig till ett skatteparadis för att locka till sig utländskt kapital genom att bevilja skatteundantag och säkra sekretessen. Juristen hade talat om skatteparadisen också i FN, vilket fått en amerikansk diplomat att stämpla honom som landsförrädare.
– Jag insåg att skatteparadisen var en mycket större fråga än jag tänkt mig, det handlade inte bara om några små öar i Karibien.
Han förstod också att fattigdomen i Afrika hade ett direkt samband med västerländska bokföringsregler och skattelättnader. Bankerna överför stora summor från Afrika till Europa och USA. Enligt Shaxson är förhållandet det att för varje dollar som ges Afrika i utvecklingsbistånd förs tio dollar ut ur Afrika.
Skatteparadisen började Shaxson nu ägna sig åt, men inte som separata fenomen, utan som en central del av den globala kapitalismen. Han betraktar inte heller enbart de små östaterna, som framför allt förknippas med fenomenet, utan granskar också t.ex. Schweiz, Storbritannien, USA och Luxemburg. Det är ju inte så att Antigua eller Jersey själva skulle ha bestämt sig för att de ska ha låga företagsskatter och sträng bankhemlighet. Snarare är det något som ”beställts” av de mäktigaste kapitalkretsarna i City of London och på Wall Street.
City of London
har varit den pådrivande kraften, visar Shaxson. Själv har jag tidigare föreställt mig att den nyliberala ekonomiska politiken snarare var ett amerikanskt än ett brittiskt initiativ, trots att Margaret Thatcher tillträdde som premiärminister redan 1979, ett år tidigare än Ronald Reagan blev president. Men initiativet togs inte av dem, utan långt tidigare, i City of London inom det 2,9 kvadratkilometer stora område i centrum av London där finansinstitutionerna samlats.
City of London Corporation är en unik institution, världens äldsta kommunala förvaltning, med rätt till självbestämmande från tiden före den normandiska ockupationen 1066. Under seklernas gång har försök gjorts att begränsa självstyrelsen, mestadels utan resultat. En reformivrare under 1800-talet betecknade City som ”ett förhistoriskt vidunder som på ett oförklarligt sätt överlevt till nutiden”. Men förklaringen är inte så konstig, härskarna har behövt de krediter City kunnat ge och i gengäld har de gett finanskretsarna den frihet de begärt.
Detta gällde inte bara under kungamaktens tid. Också Labour, som i ord varit kritiskt mot Citys inte så demokratiska styrelseform, allierade sig med finansmännen när partiet kom till makten.
Liksom i City har ju den ekonomiska makten stärkt sin ställning i förhållande till den politiska makten i hela världen.
Folkmoot (eller Folkmote)
var det gammalengelska ordet för den folkförsamling, bestående av alla fria män, som för snart tusen år sedan fattade beslut i viktiga frågor. Dessa möten hölls på platsen utanför nuvarande St Paul’s Cathedral. Sedan dess har den direkta demokratin liksom på andra håll blivit representativ och också kvinnorna har rösträtt, men dessutom har företagen det. I själva verket är det de som bestämmer. Fast ca 300 000 mänskor arbetar i City är det bara ca 9 000 som bor här. Däremot har företagen 32 000 röster och därmed klar majoritet. Det innebär, konstaterar Shaxson, att t.ex. Goldman Sachs, Moscow Narodny Bank, People’s Bank of China och bokföringsföretaget KPMG röstar i det kanske viktigaste lokalvalet i Britannien.
Folkstyre kan man alltså inte längre tala om. Det sägs att hela det brittiska politiska systemet har sina rötter i City: överhuset har haft Citys åldermannaråd som förebild, medan underhusets modell varit Citys fullmäktige, som kallar sig alla parlaments mormor. Man får bara hoppas att världens övriga parlament inte utvecklas som Citys fullmäktige.
För att Citys speciella ställning ständigt ska beaktas har man sedan 1571 en post som Remembrancer, en person som sitter mittemot talmannen i underhuset, med uppgift att fungera som en länk mellan parlamentet och City. Denna ”påminnare” har kallats världens äldsta institutionella lobbare.
Citys förvaltning
har också i övrigt det för kommunala myndigheter unika uppdraget att bedriva global politik. De ska ”upprätthålla och stärka Citys ställning som världens ledande finans- och affärscentrum /…/ samt skapa relationer till beslutsfattare och inflytelserika mänskor på olika håll i världen”. Det sker framför allt genom att befrämja avregleringen av kapitalrörelser. Ambitionen är alltså att vara den globala kapitalismens huvudstad.
Ambitionen har naturligtvis funnits tidigare, men det var i slutet av 50-talet som den blev mer målmedveten.
Bank of England grundades redan 1696, som ett samordnande organ för Citys bankirer. Den förstatligades 1946, men har bevarat sitt oberoende. Detta demonstrerades i slutet av 50-talet. Politiskt hade Storbritanniens tyngd försvagats avsevärt under och efter andra världskriget, men ännu år 1957 användes pundet till ca 40 procent inom världshandeln. Men kolonierna frigjorde sig, imperiet krympte i kanterna och dollarn vann terräng. För att försvara Londons centrala ställning inom finansvärlden gick Bank of England in för att göra Storbritannien attraktivt för det internationella kapitalet genom att avreglera valutamarknaden.
När en konflikt uppstod 1957 om penningpolitiken mellan regeringen och centralbanken hotade centralbankens chef lord Cobbold med att driva regeringen i konkurs om den gick emot bankens vilja. Det var med Shaxsons ord ”ett klassiskt exempel på den eviga konflikten mellan å ena sidan finanskapitalet, å andra sidan demokratiskt valda politiker och andra sektorer av ekonomin”. Regeringen gav till slut efter, men fick igenom sin vilja på en punkt, den fick rätt att begränsa Londons investeringsbankers utlåning i pund.
Detta nederlag vände de dock till en seger. I stället för pundet tog de dollarn som valuta för sin internationella utlåning. Bank of England stoppade eller reglerade inte denna nya affärsverksamhet, utan krävde bara att transaktionerna av övervakningsskäl skulle ske utanför Storbritannien. Men eftersom denna handel i verkligheten ägde rum inom det brittiska väldets ramar kunde inte heller någon annan stats myndigheter ingripa. Transaktionerna genomfördes nämligen formellt sett i det brittiska väldets periferi i områden med minimal reglering av valutahandeln. De har kallats skatteparadis, eftersom skattenivån är mycket låg, men strikt bankhemlighet och avsaknaden av reglering har varit lika viktig.
Offshore-marknaden kompletterades 1967 med s.k. eurobonds, innehavarskuldebrev som ingen höll räkning på och som därför var praktiska när man ville undvika skatt. (De har ingenting att göra med dagens planer på obligationer för hela euroområdet.)
Eurodollarmarknaden
– som den kom att kallas – uppstod alltså på sätt och vis av en slump, men detta var en utveckling som centralbanken aktivt befrämjade bakom kulisserna, och den skulle uppenbarligen ha uppkommit med tiden på ett eller annat sätt. Kanske en något striktare kontroll hade blivit möjlig om brittiska regeringen klarare insett spelets karaktär. På sätt och vis är detta ändå en fortsättning på en urgammal historia. När så mycket av de gamla ceremonierna bevarats i City handlar det säkert delvis om att man vill understryka maktförhållandena.
Kronan har alltid varit beroende av bankirernas gunst och detta symboliseras fortfarande i dessa ceremonier: drottningen kan inte komma oanmäld till City och hon tas vid gränsen emot av Citys Lord Mayor (som omges av betydligt större glans än det övriga Londons borgmästare, som bara är Mayor), hennes följe får inte bära vapen. Den ekonomiska makten har varit starkare än den politiska.
Peter Lodenius
