Foto: Bank of England

I del två i serien om skatteparadisen behandlar Peter Lodenius Nicholas Shaxsons tankar om keynesianismens nedgång, offshore-markandens födelse och de systematiska kriser som dagens ekonomiska maktförhållanden orsakar.

John Maynard Keynes framstår för många kritiker av den globala finanskapitalismen som den viktigaste motpolen till det tänkande som denna representerar. (Heikki Patomäki ägnade t.ex. mycket utrymme åt honom i sin senaste bok Eurokriisin anatomia. Mitä globalisaation jälkeen?) Också Nicholas Shaxson ägnar honom ett kapitel i sin bok Treasure Islands. J. M. Keynes hade redan under förhandlingarna om fredsuppgörelsen efter första världskriget visat stor framsynthet, också om han då inte fick gehör för sina synpunkter – och han spelade en ännu viktigare roll när den ekonomiska världsordningen utformades efter andra världskriget i Bretton Woods. Med sitt nära samarbete mellan nationalstaterna och strama kontroll över kapitalströmmarna utgjorde den, konstaterar Shaxson, en motsats till det splittrade laissez-faire-skatteparadissystem som nu råder.

Keynes ju främst känd för sin modell för en aktiv konjunkturpolitik: vid lågkonjunktur ”lever staten över sina tillgångar”, d.v.s. satsar lite extra för att hålla hjulen i gång i samhället och bidra till sysselsättningen, medan den vid högkonjunktur lever mera sparsamt och undviker att bidra till överhettningen inom ekonomin. Budgetunderskotten under den förra perioden och -överskotten under den senare jämnar ut varandra. På detta sätt blir den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen stabilare. Detta är så självklart sunt förnuft att de flesta politiker förstår det.

Men konjunkturpolitiken är för keynesianerna en naturlig del av en allmänt aktiv ekonomisk politik, och här ser konservativa krafter speciellt i USA rött – enligt dem ska staten vara så liten och passiv som möjligt. Den aktiva ekonomiska politikens tid under den tredje fjärdedelen av förra århundradet ses numera, skriver Shaxson, allmänt som ”kapitalismens gyllene tid, en period av utbredd, snabbt växande och ganska problemfri välfärd”.  Trots omfattade kapitalkontroll och höga skatter växte ekonomin med i genomsnitt 4 procent om året i USA och 4,6 procent i Europa under tiden 1950-73. I u-länderna var tillväxten under 60- och 70-talen kring 3 procent om året, senare har den varit klart lägre.

Framför allt var välfärden jämnare fördelad under åren med keynesiansk politik. Den ”nordiska modellen”, med jämlikhet som viktig ingrediens, blev ett begrepp och ett ideal. Också om jämlikheten inte längre är ett lika centralt politiskt mål brukar de nordiska länderna fortfarande vara i topp i olika välfärdsmätningar.

En aktiv välfärdspolitik av detta slag förutsatte utom vilja också resurser och redskap i form av rimliga skatteintäkter och möjligheter att reglera penningströmmar. Det insåg Keynes, som nog stödde en fri världshandel, men ansåg att kapitalrörelserna bör vara strikt kontrollerade – annars kan t.ex. en plötslig valutaflykt skapa en kris som stör balansen och tilltron till ekonomin.

I dag upplever vi en allvarlig kris inom euroområdet just för att penningströmmarnas frihet inte alls uppvägs av möjligheter för de ansvariga att städa upp efter ödeläggelsen. Keynes insåg att det finns ett grundläggande motsatsförhållande mellan fria kapitalrörelser och demokrati. Han ansåg därför att kapitalets rörlighet över gränserna borde begränsas. Det skedde också genom Bretton Woods-avtalen.

 

En ideologisk öppning

för fria kapitalrörelser gjordes redan 1947, ett år efter Keynes död. Då grundades på en semesterort nära Genève Mont Pèlerin-sällskapet med uppgift att kämpa för liberala idéer, mot keynesianismen. I mötet deltog bl.a. Friedrich Hayek och Milton Friedman. Till finansiärerna för sällskapets verksamhet har från första början hört Schweiz tre största banker och två största försäkringsbolag samt landets centralbank. Bank of England bidrog med att finansiera den brittiska delegationen.

Det var också Bank of England som avfyrade startskottet för motrevolutionen mot den keynesianska välfärdsstaten genom att 1957 tillåta eurodollartransaktionerna inom den brittiska periferin och 1963 eurobonds eller offshore-innehavarskuldebrev. Eftersom de anonyma skuldebreven gärna används i skumma affärer har de förbjudits i många länder. Också i London hade man sina dubier, men sköt dem åt sidan: ”Oberoende av hur lite vi tycker om heta pengar, kan vi inte samtidigt bedriva internationell bankverksamhet och vägra ta emot pengar”, heter det i ett PM inom centralbanken från det året.

I juni 1963 införde president John F. Kennedy en skatt på ränteinkomsterna från utländska värdepapper. Hans avsikt var att göra det olönsamt att låna på utländska marknader och därmed bromsa valutaflykten från USA. Effekten blev dock den motsatta. Amerikanerna strömmade till Londons offshore-marknader, fria från skatter och reglering. Även om kapitalet inte har något fosterland kan man räkna med att en betydande del av dessa summor som dirigeras från City har sin bakgrund i USA. De viktigaste amerikanska bankerna och finansbolagen upprättade snart stora kontor i City.

Det var inte av en slump som den amerikanske presidentkandidaten in spe Mitt Romney nyss höll ett par kampanjinsamlingstillfällen i London. Vid det ena, en middag, skulle deltagarna betala 75 000 dollar för ett kuvert. Valfinansiering på detta sätt är endast tillåten för amerikanska medborgare, men det finns gott om högavlönade sådana inom finanssektorn i City. Deras arbetsgivare är nog angelägna om att bidra till att Romney blir president på ett program vars viktigaste punkt är fortsatta nedskärningar av de rikastes skatter. Romney själv representerar offshore-sektorn: han har sin ansenliga förmögenhet placerad i skatteparadisen, speciellt Caymanöarna, där bankhemligheten är strikt. Hans hårdnackade motstånd mot att ge ut sina skattebesked för mer än två år har gett näring åt påståenden om att han under tio år inte alls skulle ha betalat någon skatt.

Dessa innovationer på finansmarknaden fick samtidigt samhällspolitiska konsekvenser, men det störde kanske inte Bank of England. ”När euromarknaden hela tiden fick mera bensin i sina lågor inledde kapitalet sin attack mot den samhälleliga maktens fästningar och den demokratiska nationalstaten”, skriver Shaxson.

”Euromarknaden hade utvecklats till ett slags antikeynesianskt löpande band, som gjorde snabba kapitalrörelser ännu snabbare, spred ränteförändringar i ett ögonblick över hela världen och samlade så mycket pengar på ett ställe att attacker i stor skala mot valutor som spekulanterna bedömde som sårbara blev möjliga”, konstaterar han vidare.

Genom att göra det möjligt för heta pengar att samlas och förökas i sina egna fristäder utan någon som helst politisk kontroll har alltså Bank of Englands linjeval kring år 1960 möjliggjort både USA:s finanskris för några år sedan och vår pågående eurokris. Medan den förra delvis berodde på grova felbedömningar som kunde korrigeras är den senare en systemkris som är nästan omöjlig att lösa under nuvarande maktförhållanden.

 

Offshoremarknaden

i London växte explosionsartat, den uppfyllde finansfurstarnas vildaste drömmar. Den uppstod vid en tid när industriproduktionen nog fortsatte att växa, men en del av avkastningen av den sökte sig till finansvärlden, där ny bank- och datateknik, minskad reglering och nya produkter öppnade tidigare oanade möjligheter.

Depositionerna på denna marknad uppgick till ca 200 miljoner dollar i slutet av 1959, men redan år 1961 till över 3 miljarder. År 1970 beräknades omfattningen till 46 miljarder dollar och år 1975 var de redan större än hela världens valutareserver.

Bankverksamheten har traditionellt omgivits av solvens- och andra krav som ska säkerställa t.ex. att deponenter i alla lägen kan få ut sina pengar. Bestämmelserna gäller fortfarande i nationalstaterna. I offshorezonen gäller de däremot inte, och det är fritt fram för vildare spekulationer än på ”fastlandet”. När risknivån stiger blir också vinsterna större. Det nya kapital som alstras lämnas vanligen i skatteparadisen för nya satsningar. För att minimera riskerna utvecklar finansinstituten nya derivater av olika slag, men det hjälper inte när man inte hinner analysera vilken gris man köper i säcken. Den stora finanskrisen 2007-08 förorsakades ju framför allt av att man trodde att bostadspriserna i USA skulle stiga i all evighet och att man därför kunde bevilja bostadslån utan att bry sig om kundens förmåga att betala tillbaka eftersom man kunde sälja säkerheten och räkna med att få in minst den återstående skulden. För att förenkla hanteringen och jämna ut riskerna slog man ihop skuldebreven till stora paket som sedan såldes vidare, också till europeiska banker. Paketen försäkrades dessutom för att ytterligare minska riskerna.

Men det hjälpte inte. När sedan konjunkturnedgången i USA skakade låntagarnas ekonomi och bostadspriserna började sjunka hamnade många banker i svårigheter och en del klarade inte av dem. Några var ”too big to fail” och räddades av staten och centralbankssystemet.

 

Shaxson konstaterar

att han, när han grävt i arkiven från 60- och 70-talen, överraskats av att de reglerande myndigheter på olika håll i världen som försökt få ett grepp om skatteparadisfenomenet befarat just sådana problem som de som skakade världsekonomin 2007. De dominerande krafterna inom banktillsynen i USA och Britannien har ändå varit såpass nära lierade med finanssektorn att de inte protesterat. Det första skedet i denna process var dessutom så improviserat att det inte var så lätt att se hur stora proportioner fenomenet skulle få.

Det är fortfarande inte så lätt att se proportionerna, men efter flera års studier sammanfattar Shaxson:

”Jag insåg att skatteparadissystemet inte bara var en exotisk extra krydda i de rapporter jag skrev. Det var själva berättelsen. Skatteparadisen binder samman Libreville och Paris, Luanda och Moskva, Cypern och London, Wall Street, Mexiko och Caymanöarna; Washington och Riyadh. Skatteparadisen förbinder den kriminella undre världen med finanseliterna, diplomat- och underrättelsekretsarna med de multinationella företagen. Skatteparadisen ger näring åt konflikter, påverkar våra uppfattningar, skapar ekonomisk otrygghet och ger ofattbara belöningar åt dem som är tillräckligt viktiga. Makten verkar numera genom skatteparadisen, från skatteparadisen och i skatteparadisen.”

Peter Lodenius

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.