I Peter Lodenius tredje överblick om skatteparadisen behandlas frågor om superrika, internprissättning, och den kommande inriktningen på Asien.
Skatteparadisen drar till sig en allt större del av världens tillgångar. Tax Justice Network (TJN), som Nicholas Shaxson numera verkar för, publicerade nyligen en undersökning av värdet av de superrikas tillgångar i skatteparadisen, t.ex. Caymanöarna och Schweiz. På 80-talet uppkom ett ord för superrika på bankslang: high net-worth individuals (HNWIs eller hen-wees). Många banker började inrikta sig på just dem och aktivt medverka till att flytta över deras tillgångar till något lämpligt skatteparadis.
Den färska undersökningen, som gjorts av
James Henry, tidigare chefsekonom vid konsultföretaget McKinsey & Co (högsta möjliga sakkunskap, alltså), visar att färre än 10 miljoner mänskor äger tillgångar för tillsammans mellan 21 och 34 biljoner dollar i skatteparadis. Den lägre summan är lika stor som USA:s och Japans sammanlagda BNP. Den omfattar inte markegendomar, konst, guld, juveler eller lyxkryssare. Rikedomen är ojämnt fördelad: 92 000 personer (0,001 procent av jordens befolkning) äger tillsammans 9,8 biljoner dollar offshore.
Summan ökar snabbt. De 50 ledande privata bankerna skötte år 2005 om utländska tillgångar för tillsammans 5,4 biljoner dollar för privata kunder, men nu har summan stigit till 12,1 biljoner. Till bankerna hör många av världens främsta.
– Det handlar om mycket stora och välkända namn – HSBC, Citygroup, Bank of America, UBS, Credit Suisse – flera av världens största banker är inblandade … och de gör det i full vetskap om att deras klienter vanligen smiter från skatter, säger John Christensen, verksamhetsledare för TJN, och tillägger att en stor del av detta är lagstridigt.
Om man för tillgångarna på 21 biljoner dollar räknar konservativt med en årlig avkastning på 3 procent och tänker sig en skatt på 30 procent skulle den inbringa 189 miljarder dollar. Det är en hel del mer än vad OECD-länderna tillsammans ger i utvecklingshjälp.
De här medlen kommer inte bara från rika länder. Henry har räknat ut att de rikaste medborgarna i 139 u-länder sedan 70-talet fram till 2010 placerat mellan 7,3 och 9,3 biljoner dollar i skatteparadisen. Speciellt gäller det oljerika länder. Nästan 500 miljarder dollar har lämnat Ryssland sedan början av 90-talet, medan 200 miljarder har lämnat både Saudiarabien och Nigeria sedan 70-talet. För många u-länders del skulle det kapital som flutit ut sedan 70-talet mer än väl ha räckt till att betala deras skulder till omvärlden.
– Problemet här är att dessa tillgångar tillhör ett litet antal förmögna individer, medan dessa länders skulder vilar på ländernas vanliga invånare genom deras regeringar, skriver Henry i sin rapport. (99 procent av alla mänskor är inte rika nog att kunna smita från sina skatter…)
Ojämlikheten i världen
är större man vanligen antar, konstateras det i en annan rapport som TJN samtidigt publicerade. Offshore-tillgångar upptas nämligen för det mesta inte i studier av inkomst- och förmögenhetsfördelning – vitsen med att placera pengar i skatteparadis är ju inte bara att slippa skatt, utan att också slippa att uppge sina tillgångar.
– Vi vet redan att i USA fördubblades inkomsterna för den högsta procenten och tredubblades för den högsta promillen mellan 1980 och 2010, medan de sjönk med 5 procent för den lägsta 90 procenten av medborgarna. Men TJN-rapporterna visar att ojämlikheten skulle vara statistiskt ännu större om offshore-pengarna togs med i officiella studier, konstaterar Nick Mathiason från Bureau of Investigative Journalism i London, en av medförfattarna till den senare rapporten.
Han ser det som anmärkningsvärt att IMF, Världsbanken eller OECD inte ens försökt utreda skatteflyktens omfattning, med tanke på den stora inverkan på världsekonomin den har.
Londonsjukan
har man nu börjat tala om efter den senaste tidens finansskandaler i London City, konstaterar Nick Mathiason vidare. Exempel är bankernas manipulering av Libor-räntesatsen och hur man nyligen i den amerikanska storbanken JP Morgan uppdagade att en anställd vid Londonenheten varit alltför djärv i sina spekulationer och åsamkat banken en förlust på flera miljoner dollar.
Under finanskrisen var det likaså de enorma förlusterna vid det ledande amerikanska försäkringsbolaget AIG:s enhet i London som tvingade Washington till en räddningsoperation. Mathiason nämner vidare Lehman Brothers, Bernie Madoff och schweiziska UBS som exempel på att ödesdigra förluster gjorts just i London. Att de blivit så stora beror antagligen dels på en speciellt risktagande kultur på finansmarknaden i London, dels på mindre strikta regler.
Mathiason har, tillsammans med två kolleger på byrån för undersökande journalistik, nyss rapporterat om City of London Corporation i två artiklar och konstaterat bl.a. följande:
– I nästan tusen år har City of London Corporation stått emot praktiskt taget alla försök av monarker, regeringar eller undersåtar att begränsa dess stora finansiella välde och inflytande.
– Så stort är korporationens politiska och ekonomiska inflytande att det i dag finns de som anser att brittiska staten inte kontrollerar korporationen, utan snarare lyder under den.
City har för närvarande en andel på 37 procent av världens valutahandel, 70 procent av omsättningen av eurobonds och 46 procent av marknaden för derivater över disken. Nu försöker man dessutom övertala de kinesiska myndigheterna att tillåta handel med kinesiska valutaprodukter i City. Om detta lyckas skulle det enligt skribenterna innebära den viktigaste utvecklingen i City på 50 år (d.v.s. sedan tillkomsten av eurobonds).
Inriktningen på Asien
bekräftas i en rapport häromveckan av Hbl:s Londonkorrespondent Anders Steinvall under rubriken ”Från London ska världens tillväxt ledas”. Han hänvisar till Jim O’Neill från investeringsbanken Goldman Sachs, som för elva år sedan myntade begreppet BRIC om de framtida stora ekonomierna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina.
– Välkomna till Bric-ländernas huvudstad, inledde O’Neill sitt anförande i stadshuset i ”stora” London under OS-vimlets dagar, noterar Steinvall, som utförligt refererar hans argument för att London redan i praktiken är Bric-ländernas finansiella centrum, en ställning som ytterligare kommer att stärkas.
– Det här är möjligheternas århundrade framför allt för Asien och London är den globala stad som är bäst rustad för att dra fördel av detta, sade O’Neill.
Han hänvisade till att tidszonen mitt mellan Asien och Amerika underlättar handel åt båda hållen, liksom till det engelska språket och fortsatte:
– London har också kunskapen, den internationella arbetskraften, det öppna samhället, en flexibel marknad, tekniken och den lagstiftning som krävs för att fungera som internationellt finanscentrum, sammanfattar Steinvall hans argument.
I säljargumenten ingår däremot inte, noterar han, att London från kolonialtiden har erfarenheter av kontakter t.ex. med Indien, inte heller talar man mycket om EU. Allra minst tycks man i officiella sammanhang tala om City och dess ställning som centrum för arkipelagen av skatteparadis i det brittiska väldet, åtminstone nämner Steinvall inte detta med ett enda ord. Ändå är väl nog detta det starkaste inofficiella försäljningsargumentet.
Skatteparadiset Jersey
är en av de viktigaste öarna i denna arkipelag. Ön mellan Normandie och Bretagne lyder trots sitt läge under brittiska kronan, men tillhör däremot inte EU. Jersey är en av de ministater som med minimala skatter och maximal hemlighet tävlar om pengarna utan fosterland. I Helsingin Sanomat ingick den 2.8. ett två sidors reportage om ”skattetjuven vid randen av Europa” som tydligt belyste hur stort problem skatteparadisen utgör för omvärlden, som förlorar betydande skatteintäkter, och hur starkt motståndet mot en reform är i dessa områden.
Lari Malmberg berättar där om hur Jersey länge var ett av de ställen varifrån Britannien enligt statistiken importerade mest bananer från. På Jersey växer förstås inga bananer, men bolag som Fyffes och Geest låter sin bananhandel gå via Jersey. Förklaringen är internprissättningen inom multinationella koncerner, som vanligen fungerar så att dotterbolaget i producentlandet säljer produkten billigt till ett koncernbolag i ett skatteparadis som sedan säljer den dyrt till dotterbolaget i ett konsumentland. Då kan bolaget i skatteparadiset notera en vinst, som dock beskattas lågt eller inte alls i skatteparadiset. Hälften av världshandeln beräknas gå via skatteparadis.
Bl.a. Nokia, Wärtsilä, Outokumpu, Nautor, Kemira, Kone, Metsä-Botnia och Stora Enso uppges ha grundat dotterbolag på Jersey, som kan tänkas tjäna samma syfte. Malmivaara hittar dock inte några spår av dem.
Jersey fungerar som skatteparadis också på andra sätt. Lari Malmberg söker i Saint Helier upp det internationella men svenskägda riskkapitalbolaget Triton, som äger hälften av det nordiska vårdföretaget Ambea, som i sin tur äger finländska Mehiläinen, vårt största privata sjukvårdsföretag. Det väckte i höstas uppmärksamhet att Mehiläinen gjort en vinst på 35 miljoner euro, men ändå betalat bara 0,3 miljoner i skatt i Finland, tack vare att man betalat ett koncernbidrag på 36 miljoner till ägarbolaget Triton på Jersey (som f.ö. också äger Ovako). Han blir dock inte insläppt – en av fördelarna av att verka på Jersey är att man inte behöver ha något med journalister att göra.
Internprissättningen
inom multinationella koncerner är ett så stort problem att det behandlades vid ett mycket brett upplagt seminarium i Helsingfors i juni, arrangerat av Londonbaserade Tax Justice Network (TJN), Finlands utrikesministerium och Kepa, med bland annat Heidi Hautala och Erkki Tuomioja bland talarna. Tuomioja konstaterade att målet bör vara att skapa ett globalt skattesystem som återspeglar den globala handelns och finansmarknadernas nuvarande realiteter och resulterar i genomskinliga, jämlika och socialt acceptabla nya regler. Detta förutsätter att medborgarsamhället mobiliseras både i syd och i nord.
TJN:s John Christensen sammanfattade för sin del seminariet i några powerpointrutor som man hittar på nätet. En av dem visar tydligt, med bananhandeln som konkret exempel, på vilket sätt de multinationella bolagen dirigerar huvuddelen av sin vinst till olika skatteparadis, som t.ex. just Jersey.
Peter Lodenius
Illustration: John Christensen
