Två tusen pund

av Nora Hämäläinen

 

Under vintern och våren har det pågått en debatt i universitetsvärlden om universitetsbibliotekens höga kostnader för sina prenumerationer på akademiska tidskrifter. Jag har egentligen inte följt med den, för att frågan är en smula torr och för att det egentligen bara finns en åsikt att ha (kostnaderna måste fås ner). Dessutom måste man akta sig noga för att dras in i alltför många universitetspolitiska frågor. Men sedan stötte jag på en artikel i Guardian (15 juli 2012) om en brittisk reform som syftar till att göra all offentligt finansierad forskning gratis tillgänglig på nätet senast 2014. Detta skulle möjliggöras genom att forskarna, d.v.s. deras institutioner, skulle betala en behandlingsavgift på 2000 pund som skulle täcka kostnaderna för publicerandet. Jag hittade artikeln via Facebook och tänkte på att för en gångs skull skriva in någon typ av kommentar om en dålig lösning på en bra fråga – men ju mer jag tänkte på frågan, desto mera illa till mods blev jag.

I nuläget går det alltså till såhär: forskare forskar, skriver och skickar in sina artiklar till tidskrifter som oftast redigeras av andra forskare. Artiklarna sänds på kollegial granskning till ytterligare andra forskare, ofta flera gånger om. Allt det här arbetet görs ur tidskrifternas synvinkel gratis, d.v.s. oftast på universitetspersonalens arbetstid, utan extra ersättning. I vissa fall görs det gratis på riktigt, av personer som har lämplig expertis men för tillfället är utan anställningsförhållande eller stipendium för akademisk verksamhet. Men det är det förstnämnda som anses vara huvudproblemet: universiteten betalar för innehållet och en stor del av det redaktionella jobbet, och så drar privata företag in pengar på att sälja produkten tillbaka till universiteten i form av prenumerationer (och det är så dyrt att inte ens Harvard anser sig ha råd).

 

Man menar att den brittiska modellen skulle innebära en stor sänkning av universitetens totalkostnader för tillgång till ny och äldre forskning. I stället för att betala höga prenumerationsavgifter skulle man s.a.s. bekosta publicerandet själv. För att detta skulle fungera som tänkt skulle det kräva att andra länder följer efter: eftersom det i allra högsta grad handlar om en internationell marknad kommer de brittiska universiteten även i fortsättningen vara tvungna att betala för prenumerationer för att forskarna ska ha tillgång till de material de behöver. Men det är inte det opraktiska och halvdana med reformslaget som gjorde mig beklämd, utan den totala bristen på förståelse för många forskares arbetsvillkor som reformen speglar. Den förutsätter nämligen att varje forskare har någon bakom sig som kan och vill lägga ut 2000 pund varje gång hon har en artikel färdig. Det är ganska enkelt att se att det här ofta inte är fallet.

Man kan jämföra med finska förhållanden och jag tar gärna mig själv som exempel. Jag jobbar för närvarande på heltid som forskare och har ett arbetsstipendium som till storlek ligger vid gränsen för skattefrihet för stipendier. Det räcker med lite biinkomster till att leva på, men inte t.ex. till den ”overhead” som min heminstitution skulle begära för arbetsutrymmen om jag skulle önska sitta där. Om jag mot förmodan ett lyckligt år skulle publicera fyra forskningsartiklar skulle de i en modell som liknar den kommande brittiska sluka hälften av stipendiet. Eftersom institutionerna allt mer sällan erbjuder gratis arbetsutrymmen åt anknutna stipendieforsare, kan man utgå från att intresset att betala för deras artiklar skulle vara ganska lågt. Inom det finska systemet är det här för många en relativt långvarig och återkommande situation, som varvas med robustare post-docs, projektfinansiering, tjänstevikariat eller arbetslöshet. Mitt intryck är att det finns mindre löst folk av den här typen kring universiteten i Storbritannien, men det finns likväl en stor mängd forskare, särskilt unga, som på eget bevåg försöker publicera så mycket de kan för att kvalificera för ett akademiskt jobb. (Se Mark Carrigans blogginlägg om detta: http://tinyurl.com/csp55sq). För att få ett jobb måste man publicera (allt mer), men för att publicera måste man alltså i framtiden ha ett jobb.

 

Också inom institutionerna leder den här typen av reform till intressanta situationer när man omsider ska bedöma vems forskning som får publiceras. Vem är beredd att sponsorera en doktorands publikation om den konkurrerar med professorns? (Ska det finnas öronmärkta pengar för t.ex. en artkel per doktorand?) Eller en prekär post-doc vars anställning ändå precis snart tar slut? Hur bedömer man när en artikel är ”bra nog” för att bekostas? Hur hanterar man det faktum att en del gör sin karriär genom att publicera stora mängder av ok text medan andra bara publicerar någon gång ibland. I kommentarfältet till artikeln i Guardian uttrycks en oro för att en stor andel av kostnaderna faller på forskningsintensiva universitet, trots att alla behöver materialet. Ett annat sätt att säga det är att det kan bli dyrt att ha många ambitiösa och aktiva forskare. Allt det här kan låta som praktiska problem som kan lösas, och det är de också delvis. Men de är också politiska problem.

En kostnad på 2000 pund per publikation är ett bra sätt att armbåga ut personer som sticker ut, är fel persons elever, konkurrerar med fel personer, har fel inriktning, publicerar i fel journaler. Ändå är det inom många discipliner av allra största vikt att forskare inte alltför mycket uppmuntras till konformitet. Det finns redan alltför många mekanismer i den akademiska världen som drar åt det hållet. Man kan inte rimligtvis vilja ha en forskar- och lärarkår som i första hand arbetar karriärstrategiskt och i andra hand intresserar sig för innehållsfrågor. Att välja forskningsämne enligt vad som allmänt anses centralt kan vara meningsfullt inom naturvetenskaper (ber om ursäkt för min okunskap här) men är fullständigt vansinnigt inom t.ex. humaniora. Den typen av artiklar som jag själv intresserar mig för eller kunde tänkas vilja skriva hittas för närvarande inte i så kallade A-rankade filosofitidskrifter.

Dessutom är det kanske inte orimligt att se en aspekt av förnedring i arrangemanget. Man kan presentera det som att universiteten återtar kontrollen över publicerandet från giriga privata aktörer. Men kan också se det som ett led i den mentalitet som säger att forskarna är en yrkesgrupp ska betala för att få göra sitt jobb. Det finns andra exempel på detta. En kollega ska tala på två konferenser under en vecka och båda begär en deltagaravgift. I vanliga fall skulle dessa, jämte resor, bekostas av arbetsgivaren, men inte i det här fallet eftersom personens ”projekt” formellt är avslutat trots att han fortfarande är anställd. En konferens som jag själv ska åka på för att hålla föredrag tvingar talarna att snarast köpa en ”ticket” för ca 200 euro via företaget Eventbrite. Med lite tur kan jag få denna obligatoriska biljett ersatt från det stipendium jag fått för ändamålet, men det är osäkert eftersom den inte utannonserades i samband med evenemangets ”call for papers”. Man kan ha överseende med en lite pinsam informationsmiss, men jag skulle föredra att Eventbrite hade en kategori som hette ”registration fee” i stället för biljett.

 

Det blir kanske lite för mycket smak av personliga prekariatfunderingar här, så jag ska försöka stava ut den vidare samhälleliga betydelsen av detta. Det här är dels ett smärre
arbetsmarknadsproblem men också ett problem som berör forskningens kvalitet. Ett system där forskare (alltså deras institutioner) ska betala för sig då de publicerar något, åker på konferenser eller symposier o.s.v. , gör att det främst är de med frikostigt betalande instanser bakom sig som kan konkurrera om lärartjänster och forskningsanslag. Det betyder att den forskning som finns tillgänglig blir snävare. De som har mindre fashionabla, osäkra eller vågade projekt faller oftast utanför systemet – liksom de som inte är bäst i klassen, de som går en krokig väg, och de som har svårt att ta sig an möjliga forskningsledares frågor. Men att man passar systemet, eller anpassar sig, är inte nödvändigtvis tecken på akademisk excellens eller innovativt tänkande. Ibland är det tvärtom.

Nora Hämäläinen
Illustration: Christian Aarnio

1 kommentar

Ernst Mecke 27 augusti, 2012 - 19:35

I like this article pretty much. It would be VERY good if also other (and more) official plans could be discussed tis carefully and analytically.
As to the 2000 pund -idea itself, I think (on the basis of my own impressions concerning scientific publications in biomedical science)the amount rather high (aside of leading to all those complications which Nora Hämäläinen is – justly – bringing up).
Thus, if the state is anyway spending so much money on research and development (indicating that results are wanted and welcome), why could it not still take the expenses for publication? One could even think of a system in which ANY article which is recommended for publication by, say, at least three experts of the field, would automatically be published at public expense. If one were afraid of a flood of rubbish to appear tis way, one could think of a demand that the names of the recommending experts should be published at the same – this way they would have to accept a risk to their own reputation and take care not to recommend carelessly. But if they were still accused of having promoted rubbish, they anyway would be the people best fit to give the reasons for their decision to promote.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.