Skådespelaren Carl Alm blev handplockad till huvudrollen i en uppsättning av Kafkas Processen i Tyskland, trots att han inte talade ett ord tyska.
– Nog funderade jag en stund, men kom fram till att jag skulle ångra mig nåt fruktansvärt om jag tackade nej.
Det säger Carl Alm då jag träffar honom över en kaffe i centrum av Helsingfors. Det han talar om är huruvida han alls tvekade då han erbjöds huvudrollen i dramatiseringen av Franz Kafkas Der Prozess på Düsseldorfer Schauspielhaus. Pjäsen har premiär i mitten av september.
Själv trodde Alm ändå att han skulle på en audition, men det visade sig att regissören redan tidigare hade bestämt sig för att det var han som skulle spela Josef K. Och regissören är ingen annan än mångfaldigt prisbelönta Andrei Mogutji, av många ansedd som Ryssland främsta teaterregissör i dag.
Varför Mogutji valde en finlandssvensk, relativt okänd skådespelare som inte talade ett ord tyska att spela huvudrollen i en av teaterns största satsningar för året kan förstås bara Mogutji svara på. Men att det blev Alm beror dels på att de arbetat tillsammans under Alms sista år på Teaterhögskolan, med pjäsen Gusev, baserad på Tjechovs noveller, där han också spelade huvudrollen. Liksom i Der Prozess stod han också då på scenen från början till slutet av pjäsen.
– Jag frågade Mogutji, att nog vet du väl om att jag inte talar ett ord tyska? Men det var inget problem, tyckte han. Och jag kan förstå hans tanke. Hela Processen går ju ut på att Josef K är fullkomligt förvirrad av allting som pågår runtom honom.
Frihet att skapa
Att arbeta med Mogutji ser Alm som väldigt givande, och han gillade ryssens sätt att arbeta redan i Teaterhögskolan.
– Vanligtvis då man gör en pjäs, börjar man med ett färdigt manus, som man som skådespelare ska tolka. Mogutji arbetar i stället mycket med improvisationer. Under hela den första repetitionstiden sysslade vi nästan enbart med improvisationer, utgående från situationer i berättelsen.
Ett av målen med improvisationerna är att få skådespelarna att komma under huden på sina karaktärer. I stället för att mekaniskt öva in förutbestämda mönster ur ett manuskript, får skådespelaren möjlighet att utforska karaktärens reaktioner på olika situationer. Idealet är att man som skådespelare då arbetet är väl gjort inte ska behöva analysera hur den karaktär man spelar bör reagera i en ny situation, utan reflexen kommer från ryggmärgen.
Improvisationerna formar naturligtvis också själva pjäsen, och Alm är tacksam över att regissören ger skådespelarna så mycket frihet att själva utforska sina karaktärer, deras handlingar och berättelsen.
– Han ger en frihet att själv skapa och göra vad man vill med sin roll. Men nog regisserar han ju också. Han lyssnar på var och en av skådespelarna, ser vad vi gör på scenen och frågar sedan ”Vad var det du ville göra?” Efter det pratar man om hur saker och ting ska göras och hur man ska få allting att hänga ihop.
Själv säger Alm att han inte läst speciellt mycket Kafka innan han började arbeta med pjäsen, men har noggrant studerat författarens brevväxling för att komma under skinnet på Josef K. Det är nämligen så, menar Alm, att Kafkas berättelser till stora delar är beskrivningar av Kafkas egen förvirring i livet. Han var en paranoid pedant, vars liv var noggrant utstakat i exakta, ibland fullständigt huvudlösa ritualer. Han drevs av ett tvång att skriva, men ville att man efter hans död skulle bränna alla hans alster.
Tysk byråkrati
Lustigt nog, säger Alm, har hans egen process som skådespelare i Tyskland ibland speglat karaktärens förvirring. Teaterhusen sköter nämligen inte allt pappersarbete ”som i Strömsö”. Diverse byråkratiska hinder gjorde att han inte kunde inleda sina kurser i tyska då han borde och att han bland annat betalar 50 procent av sin lön i skatt. Å andra sidan blir det lättare då man vet hur man ska tas med de strulande tjänstemännen, menar han.
Ett annat problem man stöter på i Tyskland är repertoarens osäkerhet.
– I Tyskland fungerar det så att teaterchefen byts ut med ungefär 6 års mellanrum. I och med det byts också så gott som hela den konstnärliga personalen ut, och allting som har gjorts under den tidigare chefens tid är passé. Så varje gång startar man från noll med flera olika produktioner, och tanken är att de som är populära sedan hänger med ända till sexårsperiodens slut. Idén är alltså att teatern ska vara på topp under det sista året.
Det här betyder också att det är, för finländska förhållanden, ovanligt många produktioner i repertoaren på en och samma gång i början, så för de enskilda pjäserna kommer föreställningarna med långa mellanrum.
– För Processens del är det till exempel tre veckor mellan premiären och den andra föreställningen. Pjäsen kommer att spelas åtminstone under spelåret 2013 – 2014, men eftersom speldatumen beror på hur bra den lyckas, så vet jag inte när jag kommer att vara ledig.
Eftersom föreställningen ges med så långa mellanrum, skulle Alm i princip kunna göra andra produktioner vid sidan om, det blir ju också tråkigt att sitta sysslolös i veckor, även om lönen räcker till. Men få teatrar till exempel i Finland är redo att anställa en skådespelare som inte kan garantera när han kommer att vara tillgänglig.
Trots det här skulle han inte byta ut den enastående chansen att arbeta med Josef K i Mogutjis regi.
– Åtminstone kommer det att bli en unik föreställning. Jag kan inte minnas att jag skulle ha sett en föreställning där man har tagit allt som rör sig i huvudpersonens huvud och alldeles konkret satt det fram för påseende på scenen.
Som exempel tar han inledningen av boken, då Josef K vaknar upp och inbillar sig att hans sovrum har blivit större under natten. I Mogutjis regi betyder det att rummets dimensioner fullständigt förvrängs, och hela golvet lutar brant ner i ett hål i scenen.
– Som skådespelare behöver man inte anstränga sig desto mer för att hitta karaktärens motivation då man själv kämpar för livet för att inte ramla tre meter ner från scenografin.
Janne Wass