Lördagen den 11 augusti klockan 5.30 satt jag i en bil på väg mot Olkiluoto. Vi omgavs av gröna ängar medan morgondimman låg kvar som ett vitt täcke i det gröna. Landskapet bröts då vi passerade den första kraftledningen.
Olkiluoto Blockade ordnades i år för tredje gången. Kärnkraftsmotståndare strävade efter att stänga vägarna till kraftverket.
I Olkiluoto är två kärnreaktorer verksamma. En tredje reaktor, Olki- luoto 3, håller fortfarande på att byggas av det skandalomsusade franska företaget Areva. Även en grotta för slutförvaring av högradioaktivt avfall skall färdigställas. Riksdagen har gett tillstånd för ytterligare två reaktorer trots att opinionsmätningar visar att en knapp majoritet av finländarna inte vill ha mera kärnkraft. De nya projekten har också mött stark kritik.
Olkiluoto Blockade yrkar på att kärnkraften avvecklas, vilket självklart betyder att även besluten om att bygga två nya kärnkraftverk skall dras tillbaka – också bygget av Olkiluoto 3 bör upphöra. Rörelsen motsätter sig hela kärnkraftskedjan från uranbrytning till anrikning, transporter, kärnkraftverk och kärnavfallsgravar.
Anna Kontula påpekade för ett par år sedan att det är utländska byggnadsfirmor med arbetare från många länder som bygger Olkiluoto 3. Detta märks också i trafiken under lördagsmorgonen: det är många polska och lettiska registerskyltar på minibussarna som svänger av till Olkiluoto.
Den stora demonstrationen hölls vid korsningen av riksväg 8 och Olkiluotovägen. Flera personer var på plats redan klockan 6.00. Polisen lät dock ingen gå på vägen trots att t.ex. Mannerheimvägen i centrala Helsingfors stängs av vid demonstrationer. På eftermiddagen lyckades ett flertal personer blockera vägen, men de fördes bort av polisen.
Mindre grupper blockerade andra vägar på morgonen. Riksväg 8 var stängd i ungefär 30 minuter. En person skadade sin axel när polisen oförsiktigt flyttade honom.
I polisens pressmeddelande på demonstrationsdagen stod det att man i en av blockaderna hade fällt träd på vägen. Även media snappade upp historien om de fällda träden. Enligt de fem kvinnorna i blockaden var träden de facto nio stockar som man hittat nära diket. Kvinnorna hade inte några redskap att fälla träd med och ifrågasätter också sättet som massmedia rapporterat om händelsen.
– Vi borde vara rätt så duktiga trädhuggare för att på kort tid klara av att fälla träd utan såg och dessutom kvista dem, säger Birgitta som deltog.
– I och med denna kompetens väntar vi på att trädbolagen kontaktar oss snarast, skrattar hon ironiskt.
Man kan fråga sig om polisen i sitt pressmeddelande medvetet först tog upp den finländska heliga kon, skogen, för att skapa motvilja mot blockaden?
Polisen anhöll 35 personer under dagen. De fick böter för att de inte följt polisens order och för att ha försvårat trafiken. Polisen talade inte heller svenska. När jag frågade om det fick jag höra att det bästa språket är kroppsspråket.
Vid Olkiluotovägen träffade jag Gerd Söderholm, miljöjournalist och veteran inom antikärnkraftsrörelsen. Hon är oroad över den “livsfarliga och onödiga elproduktion som kärnkraften innebär” och förespråkar förnybara energikällor.
– Sådana här resor är stimulerande och man lär sig alltid något nytt, säger Söderholm.
Hon anser att antikärnkrafts-
rörelsen nu visar en positiv mognad. Däremot kritiserar hon medierapporteringen.
Enligt Olkiluoto Blockades pressmeddelande deltog 150 personer i demonstationen. Alla åldrar och flera olika nationaliteter var representerade. Troligtvis kommer blockaden att ordnas även nästa år.
På kvällen efter blockaden kunde jag instämma med Gerd Söderholm: det var inspirerande. Det färska minnet av fatastrofen i Fukushima påminner oss om vad som händer när saker går fel.
text&foto Freja Högback