I likhet med UV-strålningen, fästingarna och algblomningen är allemansrätten ett tema som ofta får medialt utrymme under sommarmånaderna, dels på grund av allmän nyhetstorka, dels för att motstridiga tolkningar av rätten aktualiseras när mycket folk rör sig ute i naturen.
På senare år har debatten ofta handlat om kommersiell bärplockning, äventyrliga aktiviteter arrangerade av företag i rekreationsbranschen och hur naturhamnar utnyttjas av båtfolk. Allemansrätten brukar beskrivas som en gammal sedvanerätt, som utvecklats genom praxis, och för den som kan läsa några kortfattade instruktioner innantill och använda lite sunt förnuft har det för det mesta varit klart vad som är okej.
Nu ger Miljöministeriet ut skriften Allemansrätten och aktiviteter på annans mark. Lagstiftning och god praxis (tillsvidare bara på finska) som på 140 sidor försöker relatera allemansrätten till lagar och paragrafer som reglerar markanvändning, hemfridsbrott och naturskydd. Rapporten förändrar inte allemansrätt, men har kanske en viss praktisk betydelse – den som rör sig i naturen kan nu lättare hitta vägledning då man inte riktigt vet vad som gäller. Några nedslag i rapporten visar också att magkänslan verkligen kan strida mot lagens bokstav. Den ökade tydligheten har sina fördelar i en tid där en allt större del av befolkningen är direkt ovan att röra sig i naturen. Samtidig finns det en risk att man förlorar något om man försöker ruta in tillämpningen av en sedvänja med alltför många regler och undantag.
Positivt är ändå att miljöminister Ville Niinistö säger att han inte ser någon orsak att inskränka allemansrätten. Det är vettigt också beträffande kommersiell verksamhet, så länge den inte skadar miljön. Kommersiell bärplockning, förutsatt att den sker ansvarsfullt, är exempelvis ett ekologiskt sätt att utnyttja en förnyelsebar naturresurs och betydligt hållbarare än industriskogsbruk och gruvdrift. Frågan om de utländska bärplockarnas arbetsvillkor hanteras hur som helst inte genom begränsningar av allemansrätten. Däremot kan man anta att stadganden om ersättning till markägare skulle minska bärföretagens marginaler och därmed stärka incitamenten att fuska med arbetskraften.
Att det också finns de som ser på allemansrätten med oblida ögon är uppenbart. På ett idéplan har tanken om alla människors rätt till naturen fortfarande ett starkt understöd men det finns en växande populär-kapitalistisk tankeströmning som betraktar den absoluta privata äganderätten som något heligt. Enligt detta synsätt uppfattar en del markägare och marknadsliberaler svamp och bär som någon slags ränta ägaren har rätt till. I större skala men i samma andra patenterar företag genetiska koder som de utläst direkt ur naturen och enligt samma moral vill nationalstater få sin (absoluta) äganderätt till oljerika områden i Arktis bekräftad.
Att den allt starkare, närmast totalitära, tanken om absolut äganderätt behöver motpoler är uppenbart. En sådan motpol, visserligen marginell men symboliskt viktig, kan den nordiska allemansrätten vara. Den exemplifierar knappast någon radikal socialisering av privat egendom, men den visar att mark inte är vilken egendom som helst, och att man egentligen aldrig kan äga mark utan bara ha varierande grad av nyttjanderätt till den. I slutändan är ju markägarens äganderätt begränsad också i förhållande till honom själv. Han får inte utrota fridlysta växter på sin mark, han får inte förorena den bara för att han äger den. Allemansrätten är ett konkret exempel som kan användas för att avslöja vår tids groteska vanföreställning om den isolerade, endimensionella och enkelriktade relationen mellan ägaren och det ägda.
Fredrik Sonck
