1,K

Orsakerna till de våldsamma protesterna som ledde till 34 personers död i platinumgruvan i Sydafrika står att finna i landets korrumperade politik. 

Häromveckan skakades omvärlden av nyheten om att 34 protesterande gruvarbetare skjöts ihjäl och 78 skadades av polis i Marikana i Sydafrika. En video från incidenten visar hur tungt beväpnad polis öppnar eld mot en grupp gruvarbetare som går till attack med machetes och andra tillhyggen. De flesta dödades ändå strax efter den här incidenten, då de hade sökt skydd bakom en kulle. Videon som cirkulerat på internet visar från polisens synvinkel hur poliser först uppmanar en grupp av protesterande arbetare som närmar sig dem att stanna, varpå ett första skott hörs, och hur polisen sedan mejar ner så gott som hela fronttruppen av arbetare.

Blodbadet den 16 augusti var ett våldsamt klimax på en mer eller mindre olaglig strejk som inleddes på Lonmins platinumgruva i Marikana, som ligger i gruvdistriktet Bojanala i nordvästra Sydafrika, den tionde samma månad. Vad som egentligen hände den dagen är fortfarande delvis höljt i dunkel, och en utredningskommission har tillsatts för att reda ut det. Det som står klart är att flera av  platinumjätten Lonmins arbetare i Marikana avbröt arbetet den 10 augusti i protest mot låga löner och undermåliga arbetsförhållanden. I bakgruden fanns också en komplicerad tvist mellan olika fackförbund. I det här skedet hade redan flera förhandlingsförsök gått i stöpet och de förbittrade arbetarna vägrade att lämna platsen innan deras krav uppmärksammades. Konflikten började med strider mellan medlemmar av två fackförbund, NUM (National Union of Mineworkers), med kopplingar till det styrande partiet ANC, och nykomlingen AMCU (Association of Mineworkers and Construction Union), som hörsammat arbetarnas krav, men inte getts förhandlingsrätt. Redan under strejkens första dag skadades fyra NUM-medlemmar och den trettonde dödades två poliser som kallats till platsen för att försöka upprätthålla ordningen.

Det var alltså inga fredliga protester som urartade på grund av polisens agerande, åtminstone till att börja med, och det eskalerande våldet förklarar delvis polisens brutala gensvar. Den 16 augusti samlades uppskattningsvis 3 000 arbetare vid gruvan, många av dem beväpnade med olika tillhyggen, och vissa med gevär och skjutvapen de tagit från de tidigare dödade poliserna. Efter att demonstranterna trots uppmaningar vägrat lägga ner vapnen, inhägnade polisen området med taggtråd. En liten grupp demonstranter lyckades ta sig ut genom en fem meter bred öppning i stängslet, och det är den gruppen som man kan se mejas ner av polis på videon. Polisen har förklarat sitt agerande med att en av demonstranterna öppnade eld mot dem först. Vissa ögonvittnesrapporter bekräftar det här och på videon kan man höra ett skott gå av strax innan polisen öppnar eld på bred front, men om det var polis eller demonstranter som skjöt först är omöjligt att avgöra. Det här var första gången under kravallerna som polisen sköt skarpt, fram tills dess hade de upprepade gånger försökt kväsa protesterna med tårgas, vattenkanoner och gummikulor.

Intrikat rivalitet

Till en början försvarade ANC-
regeringen med president Jacob Zuma i spetsen enigt polisens agerande med att protesterna var olagliga och brutala och man menade att polisen hade rätt att försvara sig. Senare har åtminstone en av ministrarna bett om ursäkt för blodbadet å regeringens vägnar. Lite mer överraskande är det kanske att fackförbundet NUM tagit polisens och inte arbetarnas sida i debatten. Men i bakgrunden ligger här en intrikat rivalitet mellan NUM och AMCU, som av många anses vara den organisation som i första hand inspirerat till våldsamheterna. Och det är här det blir lite invecklat.

I grunden ligger först och främst gruvborrarnas krav på högre löner. Borrningen är det farligaste och kanske tyngsta arbetet i gruvorna, men trots det är de arbetare som sysslar med det de lägst betalda. Enligt Greg Marinovich på tidningen Daily Maverick är en av orsakerna till att gruvbolagen kunnat hålla deras löner på så låg nivå (4 000 rand, eller runt 380 euro i månaden) att gruvborrarna till största delen inte är sydafrikaner, utan medlemmar av basothofolket från lilliputtstaten Lesotho. Marinovich menar att det för dem är en stolthetsfråga att de klarar av att göra det smutsigaste, tyngsta och farligaste jobbet i gruvorna utan att klaga. Men i två gruvor, Implats och Lonmin, är det infödda sydafrikaner som till största delen sköter borrandet. Och de har nu tröttnat på att arbeta för slavlöner. Efter en 17 veckor lång strejk på Implats gruva, lyckades borrarna nästan fördubbla sin lön, och det har sporrat borrarna i Marikana, där Lonmins gruva finns, att kräva tre gånger högre lön än de har i dag, en höjning från 4 000 rand till 12 500 rand, eller drygt 1 100 euro.

Men dessa krav på högre löner har inte hörsammats av fackförbundet NUM, som har nära band till regeringen. NUM hade länge absolut dominans inom gruvindustrin, men under den senaste tiden har allt fler arbetare tröttnat på att förbundet inte lyckats förhandla fram fördelaktiga kontrakt med arbetsgivarna, och hoppat över till andra förbund. Det snabbast växande är just AMCU, som lovat att driva igenom kravet på en lön på 12 500 rand för borrarna. NUM har vägrat att ens föreslå en dylik höjning, eftersom den enligt NUM är fullständigt orealistisk. Anklagelserna om att NUM går i arbetsgivaren Lonmins ledband började klinga allt högre och tidigare i somras föll deras medlemsantal i Marikana till 49 procent av arbetsstyrkan. Många av arbetarna hoppade över till AMCU. Enligt NUM är löftet om högre löner endast ett trick för att öka förbundets medlemsantal. I och med det här beslöt resten av arbetarna, som nu hade majoritet, att exkludera NUM ur förhandlingsprocessen. Men det gjorde inte saken bättre. Lonmin har visserligen erkänt AMCU som ett fackförbund, men endast då det gäller förhandlingar kring praktiska detaljer i det dagliga arbetet. Lonmin vägrar att föra några löneförhandlingar med AMCU, utan förbehåller den rätten för NUM, som i det här skedet alltså är ogiltigförklarat av över hälften av gruvans arbetare. Det var alltså i och med det här dödläget, med ett förbund som exkluderats av arbetsgivaren, och ett som exkluderats av arbetarna, som storstrejken och våldsamheterna tog vid.

Påtagliga klyftor

Det som skedde var alltså till en början inte kravaller mellan polis och arbetare, utan våld mellan medlemmar av de olika fackförbunden, och AMCU:s ledare har också anklagats för att hetsa till våldamheter. En annan som hetsade på arbetarna var den politiska hetsporren Julian Malema (utkastad ur ANC för sin radikalism), som under ett brandtal i Marikana uppmande arbetarna att ”dö för sin sak”. Efter massakern har Malema vänt blicken mot Jacob Zuma, som han anser att är ansvarig för polisernas agerande, och därmed måste avgå.

Zuma har för sin del pekat finger mot gruvbolagen. I ett anförande efter den 16 augusti, krävde han att bolagen i första hand åtgärdar arbetarnas boendeförhållanden. Många av arbetarnas inkvarteras i inadekvata baracker eller bor i hastigt uppslängda läger av ruckel. Han kritiserade också de låga lönerna och hotade med att dra in utvinningslicenserna för de bolag som inte sköter sig. En hotelse som klingar väldigt tomt, med tanke på att gruvindustrin står för runt 10 procent av landets inkomster.

Det skulle vara enkelt (och för många beslutsfattare bekvämt) att skriva av incidenten som rivalitet mellan fackförbund. Det är visseligen en faktor i konflikten, men den går djupare än så. Att någon ens kan föreslå en tredubbling av lönen som en ”skälig löneförhöjning” visar hur illa saker och ting fortfarande är ställt i Sydafrika. Blodbadet i Marikana kastar en lång skugga över det gamla oppositionspartiet ANC:s hundraårsjubileum och ställer otvivelaktigt frågan om hur det har förvaltat sina 18 år vid makten, i ett land där de sociala klyftorna är lika påtagliga som rasklyftorna var i tiden. Den gamla fackförbundsarbetaren Jay Naidoo klär i Daily Maverick problemet i ord:

”Det jäser i vårt land. Folket i våra städer, på landsbygden och i ruckel-
lägren är förbittrade över att demokratin inte har levererat de frukter som de ser en liten elit avnjuta. Våra ledare över hela spektret vägrar att tala med sitt folk, de arbetar inte systematiskt med dem för att lösa deras problem och erbjuda ett hopp om att saker och ting en dag, ens under deras barns livstid, kommer att bli bättre. Allt de ser är den chockerande rikedomens obscenitet och hur klyftan i samhället växer. Platinumgruvorna de arbetar i för en spottstyver producerar en ädel metall som blir till exklusiva smycken som hänger runt halsen på de inflytelserika i samhället, och till katalysatorer i de dyra bilar som medelklassen kör. Arbetarna bor i uthus, i informella ruckelbyar, omgivna av fattidgom och utan grundläggande bekvämligheter. Allt de ser är den politiska arrogansen hos ledare som för det mesta bara samlar på sig rikedomar på folkets bekostnad. De är arga och otåliga.”

Janne Wass