Mia Näslund ställer sin egen uppväxt i relation till Eija Hetekivi Olssons hyllade debutroman Ingenbarnsland och kallar den för en arbetarroman med feministiska förtecken.

Efter att ha läst Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland känns det som om jag har gjort en expedition i solkighetens förort bebodd av finsk arbetarklass i 70-talets Göteborg. Inom förortens skitiga krackelerade väggar sitter en rasande Miira och planerar uppror mot de etablerade makthierarkierna i skolan. Hennes formuleringar är verbala fyrverkerier som skapar ett okonventionellt språk.

Den finska arbetarklassens kulturella och sociala historia hade ända till 2006 och Susanna Alakoskis hyllade genombrottsroman Svinalängorna och en perifer status i det svenska folkhemmets mångkulturella historia.  Har det berott på att det inte har funnits ett intresse för de finska invandrarnas erfarenheter? Är det finska inte tillräckligt exotiskt för att kittla den svenska etnocentrismen eller alldeles för nära för att uppfattats som intressant? Eller beror det på att det inte har funnits sverigefinländare på den svenska kulturella och politiska arenan? Är det på grund av att finländarna assimilerade sig fogligt i det svenska samhället med den nationella identitetens dåliga självförtroende i bagaget?

Klass debatteras ivrigt på olika kulturella och sociala forum i Sverige. ”Överklassafari väcker het debatt” stod att läsa i våras i Dagen Nyheter, Sveriges Radio sänder en dokumentärserie om Sveriges white trash, på de svenska kultursidorna frodas klassdebatter och de senaste åren har det publicerats flera romaner som skildrar klassresor både uppåt och nedåt. Just nu visar svensk public service-tv en dokumentärserie med namnet Snyltgästerna i folkhemmet som handlar om den finska arbetskraftsinvandringen till Sverige på 1950-, 60 -och 70-talen och den klass- och invandrarfientlighet som finländarna möttes av.

Fysisk roman

Huvudpersonen Miira kokar av ilska och hennes upprorsmakeri tecknar ett inom arbetarlitteratur och litteratur överhuvudtaget unikt porträtt av en ung flicka. Vi får följa hennes uppväxt i förorten Gårdsten som det enda barnet i en finsk arbetarklassfamilj. Miira är ingen snäll duktig flicka. Hon ger käftsmällar i alla riktningar, både fysiska och verbala, för att upprätthålla sin dignitet i den (svenska) sociala miljön som betecknar henne som ”den andra”, en finsk arbetarklassnorunge till synes utan några utsikter för framtiden. Istället för att acceptera lärarnas språkliga och sociala pekpinnar skapar Miira sin egen förortsfinsksvenska med humor och uppstudsighet. Skolan skildras som en institution där normalisering är en dygd och de fint klädda svenska elevernas svala ignorans för sverigefinländare skapar en svennesfär, där de har sin egen mysiga tillvaro med fika på blanka parkettgolv i finrummen i pittoreska radhusparadis.

Hetekivi Olssons bok är en fysisk roman. Kroppen har en central roll i Miiras kamp. Ur ett genusperspektiv är det uppfriskande att läsa om en flicka som ifrågasätter sätter pojkarnas övergrepp genom att käftas med dem, slåss och använda sin kropp för att försvara sig, som ett konstruktivt instrument, istället för att gömma den, eller som hennes tjejkompisar med nervösa fnitter acceptera pojkarnas tafsande framför lärarnas likgiltiga ögon.

Hetekivi Olsson har fått mig fundera på skamkänslor och om kroppens varande i den sociala världen. Men även hur den sociala världen finns i kroppen. Miira skapar bland annat två nya begrepp som jag skulle beskriva som social smärta: argskämmas och stoltskämmas. Att tillhöra en social kategori som är stigmatiserad och stämplas som någonting annorlundai motsats till det ”normala”, att aldrig vara befriad från ”invandrarens förklädnader” och svenskhetens blick, att konstant bli misstänkliggjord på grund av de sociala etniska markörer som man inte ens själv har valt eller skapat. Det krävs inte enbart  att ”vi-et” erkänner sig som bärare av etnicitet utan också en återupprättelse av ”den andre” som jämbördig. Miira vill bli fri från Finland och invandrarskapet men vill ändå inte bli en ”svenne” utan förankrar sin egen identitet i förorten, i skolan och framför allt i ett eget jag som kan göra fria val utifrån sina egna premisser.

Febrig närvaro

Ett till synes trivialt exempel på hur social smärta kan uppfattats av den exkluderade, är när Miiras svenska skolkamrat frågar sina svenska kompisar inom hörhåll för Miira: ”Ska vi ta en fika i stan?” Denna fråga uttrycker en typisk svensk sociokulturell handling avsedd för ”det finare folket”. Det vill säga en social och symbolisk handling som innebär en klassdistinktion.

En annan fysisk dimension i romanen är skildringen av föräldrarna som kroppsligt nedbrutna av sina jobb på Volvo och som städare. De är ordkarga, förutom då det gäller finska svärord, som återges med all tydlighet. Deras smärta känns på sidorna men Miira postulerar stolt med en viss sorgsenhet att de aldrig klagar och att hennes mamma och pappa är gjorda av stål. Självömkan hör till svennarna.

Författarens sprängfyllda korthuggna meningar ger febrig närvaro, men tenderar ibland att bli lite väl effektsökande.

Jag växte upp samtidigt som Miira i 70-talets Sverige som andra generationens finska arbetsinvandrare i ett skånskt villasamhälle där medelklassidealen var rådande och vi var den ena av två invandrarfamiljer (den andra var en tjeckisk läkarfamilj). Hetekivi Olssons bok har fått mig att blicka bakåt på min egen uppväxthistoria som kännetecknades både av skamkänslor och av stolthet. Jag argskämdes när vi passerade finska bänkfyllon på stan och stoltskämdes när mina föräldrar spelade volleybollmatcher mot svennar med Suomi Seura-tröjor på sig.

Jag läste romanen som en emancipatorisk vidräkning av finsk invandrarhabitus i folkhemmets kölvatten. Den kan ses som en klassisk arbetarklassroman med feministiska förtecken.

Miiras optimism är charmerande och hennes orubbliga tro på att hon kommer ha en självskriven lysande plats i framtiden, utanför förortens besudlade betongväggar kan betecknas med ett ord. Sisu.

Mia Näslund

Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland. Nordstedts, 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.