Jag såg någon sorts utter i Maksimir (en gigantisk park som inhyser Zagrebs Zoo) luncha på en färsk fisk och kände äckel för dess ätande. Helt oblygt inför min åsyn höll uttern sin fisk i tassarna och käkade djuret systematiskt från huvud till stjärtfena. Jag var i och för sig fascinerad av utterns finmotorik, djuret uppträdde som en virtuos cirkusartist.
Jag har, i mitt trapphus till minne, under en sommartid försökt återbesöka mitt äckel för utterns fiskätande, som utspelade sig i kyska maj. Försökt förstå varför en utters ätande av en rå, ofjällad fisk med inälvor och allt stört och kvalt mig. På en undertrappa i mitt undermedvetna tycker jag mig fråga varför uttern inte fjällar sin fisk, skär huvudet av sin fisk – kanske för kommande bruk, lägger den i en kastrull, kör ett långkok till fiskbuljong. Jag irriterar mig på att uttern inte skär upp magen, river ut inälvorna, tar fram sin Weber-grill. Svär som en professionell kock när nånting enligt tradition inte funkar, men sen lugnar ner sig, anandes att det är ”Pimm’s o’clock” och ifall klockan är ur led häller upp en Gin & Tonic, för då kan man alltid gå enligt indisk förväg från Greenwich, helt koscher, why not?
Själv åt jag en hotdog senare på eftermiddagen i Maksimir, en påse fylld av sopat skit från golvet av en köttfabrik, inskjuten i en baguette med senap, majonnäs, och ketchup, serverad som ”French”. Jag är ett djur med kultur, uppjagas av ”the culinary seasoning”. Allt väl, caféet ligger mittemot Ap-paviljongen, där aporna äter nån sorts kvistar vilket också får mig att undra var deras jungfruolja och balsamico, salt och peppar lurar. Jag är ett djur med kultur.
Människan är ett underligt djur. Det finns ett replikutbyte på ett visst ställe i mitt minnes trapphus som etsat sig fast: ”Mästare, vi kommer för att be er säga oss varför ett så underligt djur som människan blivit skapat.” (Det hände sig nämligen i Voltaires satiriska odyssé efter den bästa av världar, att Candide, Pangloss och Martin vände sig till grannskapets ryktbaraste dervisch med just denna fråga ur Pangloss mun.) ”Varför blandar du dig i det? Svarade dervischen. Angår det dig?”
Kanske de tar en Beck’s och går vidare och efter en stund träffar Candide & Co en farmare som talar om det goda livet. Begeistrade av det naturliga bestämmer de sig för att slå sig ner lite längre bort och kultivera sin egen trädgård. Odla jord, göra kultur för sitt uppehälle, driva agrikultur, bli människor på nytt.
Upplösningen av Candide eller optimismen fångar metaforiskt det moment i historien då människan för första gången efter ett långt nomadliv börjar laga mat. Odla, arbeta, planera, kalkylera, dränera jord för sitt behov av mat. Göra kultur kring sin mat, göra agrikultur. ”Det är väl talat, svarade Candide, men låt oss nu odla vår trädgård.” Vilken triumf! Tillbaka till naturen, vi är upplysta människor! Men det är inte tillbaka till naturen de vänder sig, utan till kulturen.
Vi människor äcklas av vår egen djuriskhet, därav vårt behov av iscensatt natur, vilket inte är något annat än sublimerad rationalitet, också kallad kultur. I sin bok The Rituals of Dinner. The Origins, Evolution, Eccentricities, and Meaning of Table Manners gör Margaret Visser en observation som på en och samma gång lyckas fånga å ena sidan människans djuriskhet och å den andra hennes sadistiskt rationella natur (eufemiserad som kultur): ”Djur mördas för att frambringa kött; grönsaker skärs upp, skalas och finhackas; det mesta vi äter får utstå eld; och tuggandet är konstruerat för att obarmhärtigt slutföra uppgiften som mördandet och långkokandet påbörjade.”
Av alla mänskliga behov är det hungern som mest brutalt påminner oss om vår djuriskhet. Att i ensamhet och med furiös hunger slafsa i sig en delikatess är en upplevelse som samtidigt ger känslan av vällust och ångest. Att stilla mättnad ger njutning, men att ensam se sin djuriskhet i den uppslickade tallrikens spegelbild, som viskar obskyra meddelanden från tiden då människan ännu var den sjötunga du just ätit upp är, i ensamhet, demoraliserande.
Så när vi äter, när vi tillgodoser vår bestialiska drift att hållas vid liv, vill vi sällan vara ensamma. På vartenda sociala samkväm bjuds det på mat och dryck. Vi tillfredsställer vår hunger i sällskap, vi dukar upp med linne, porslin och silverbestick. Serverar djuret som ska ätas marinerat, grillat och fint uppskuret (detsamma gäller auberginen, för att inte utelämna vegetarianen). Vi skålar i böhmisk kristall. Och till skillnad från barn och vilda djur mår vi illa av vårt frosseri, men fortsätter äta ändå, för vårt kultiverande av maten har gjort den så oemotståndligt god att man inte kan sluta äta. Vi överlever ännu denna dag, för vi har ätit, och druckit kaffe och berusat oss i gott sällskap på likörer i lusthuset, och vi har varit extremt civiliserade, för vi har gottgjort vårt dagliga behov i sällskap med Delft-tillbringare, örtsåser och diverse annan kultur; ljus och blommor och lanternor.
Jag älskar hamburgare. Ingen skillnad hur många hamburgarsessioner jag fixar hemma, erkänner jag alltid till slut att McDonald’s gör det bättre.
Offentligt ska man hata hamburgare, åtminstone McDonald’s. Det är kultiverat att avsky McDonald’s för i denna restaurang tuggar och tiger man i ensamhet, trots sällskap, alltid skamsen efteråt. Du beställer en sådan meny du vill ha, betalar, äter och tvättar dig efteråt, går hem, tillfredsställd på ett konstigt sätt. Konceptet är som på en bordell. Du beställer, betalar, avnjuter och tvättar dig efteråt, går hem, tillfredsställd.
Ett annat mänskligt behov, på tal om bordeller, är sex. Det sägs dock att munkar klarar sig utan, men jag tror nunnor gör det mycket bättre. Associationen mellan sex och mat har långa anor, liksom tillfredsställelsen av mat på hunger påminner oss om vår djuriskhet, påminner kopulation om vårt animaliska väsen. Så vi konstruerar kultur kring vårt ätande för att distansera oss från djur, vi biter inte i en rå höna utan tillreder en Chicken Kiev. Vi frossar inte i en nyslaktad kalv, utan vi gouterar på en Saltimbocca. Och vad angår den sexuella akten virar vi in den i en tro på kärlek för att få till stånd kultiverat beteende. Förälskelsens roll i livet är att göra kultur av sex. Därav bordellens möjlighet att bjuda på annorlunda upplevelser, sex au naturel.
Men den gifta bordellälskande människa som läser den nionde berättelsen på fjärde dagen i Boccaccios Decamerone lär sig gärna en metaforisk läxa: En riddare upptäcker att hans hustru bedrar honom med en annan riddare, hans bästa vän. Den äkta mannen mördar sin vän, skär ut hjärtat, ger det till sin kock, ber kocken tillreda hjärtat som om han tillredde ett vildsvinshjärta. Ber sin hustru på middag, och efter att hon avnjutit rätten, förtäljer sanningen om hjärtats ursprung. Boccaccio tar så klart livet av hustrun men hennes slutreplik till sin man är integritetsfullt käck.
Människan är underlig, en kultiverad varelse, brutalare än djur.
Julia Knežević
