Kärlekssymbios. Vanessa Paradis och Marin Gerrier i dramat Café de Flore.
Efter den stiliga drottningfilmen The Young Victoria satsar kanadensaren Jean-Marc Vallée på samma nisch som hans landsman Xavier Dolan: art house. Det gör Vallée med bravur. Café de Flore är ett exempel på förbluffande filmkonst där ingenting lämnas åt slumpen.
Möt den 40-årige Antoine (Kevin Parent), en stjärn-DJ i dagens Montreal. Han lever ett behagfullt liv med en sexig ung flickvän (Evelyne Brochu) och två döttrar från äktenskapet med Carole (Hélène Florent). Lycklig? Ja, menar en saklig voice over-röst. Ändå ränner Antoine hos hjärnskrynklare stup i ett.
Inte heller Carole, hans forna ”andra halva” finner någon ro. Hon är oförmögen att släppa Antoine fri. Om nätterna drömmer hon om en liten pojke – som visar sig vara en av huvudpersonerna i den parallella sagan.
Den utspelas i Paris år 1969. Den 7-årige Laurent (Marin Gerrier) som föddes med Downsyndrom är allt för sin mamma (Vanessa Paradis). Hon är fattig och övergiven av sin man, ändå hoppas hon kunna ge Laurent en bra utbildning och ett långt liv. Hennes moderskärlek är ingen mild låga utan en allt slukande besatthet. Lycklig? 365 dagar om året tänker hon på sin dröm, påpekar voice over-rösten. Det här kan bara inte sluta bra.
Café de Flore är en syntes av fantasier, lidelser, melodier, rytmer. Två fristående historier tvinnas samman och överlappar varandra. Ämnet är kärleken. En ”fransk” version, l’amour fou.
Den som låter sig tjusas av filmens rika språk irrar gärna i kärlekens labyrinter tillsammans med Antoine och hans kvinnor. Den prudentlige undrar om det är möjligt att bygga bestående lycka på någon annans olycka. Den skeptiske kan se Antoines lidanden och Caroles sökningar som en smula komiska.
Annat är det med mor och sonhistorien. Paradis spelar med en så tragisk intensitet att jag tänker på Ann Petrén i Björn Runges filmer och på Anna Magnani i Luchino Viscontis Bellissima.
Lite ansträngt blir det mot slutet, med idéer om reinkarnation och sådant. När sluttexterna börjar rulla inser jag att Vallées sensmoral är mig främmande. Sätter han likhetstecken mellan en mors och en hustrus kärlek? Går det att jämföra en framgångsrik 40-åring med en sjuårig Down-pojke? Befrias karlen från allt ansvar? Men vid det här skedet är jag så såld på Vallées talang att jag ser en ny Bertrand Blier i honom. Pierre Cottereaus skickliga foto bidrar till mina intryck.
Soundtracket då? Stjärnspäckat, men lite väl överdådigt. Varför ropa ut högt det som redan sägs på annat sätt?
Zinaida Lindén
