Boken En antisemits memoarer kan kännas vämjelig vid första anblick, men visar sig vara en smart, mångbottnad historia.

Gregor von Rezzoris (1914-1998) novellroman En antisemits memoarer börjar riktigt illa. Rälsen på järnvägslinjerna ”reflekterar månens getmjölksvita strålar” och ”firmamentets omätliga rymd där ovanför har sin motpol i det vidsträckta jordtäcket, mot vars ruvande svärta alla tecken på mänsklig närvaro försöker hävda sig med förtvivlans mod”. Denna syn, ett ruralt landskap i Bukovina (f.ö. Paul Celans hemtrakt) i Rumänien, är visst lika ”sentimentalt gripande som vissa av Chagalls bilder”. I mitt tycke för den snarare tankarna till dålig fantasy.

”I de beklämmande illusionslösa duvblå skymningarna upplevde jag, liksom i solnedgångarnas blodröda och svavelgula dramer, den omvälvning som kriget orsakat i mina föräldrars liv.” Så fortsätter det sida efter sida; det är lätt att förtvivla och lägga ifrån sig boken – inte minst för att berättaren i första novellen gör en stor sak av det ryska ordet skutjno (tråkigt) som han låter fungera som en stämningsskapande röd tråd – ett ord som inte bara är felstavat i svenska utgåvan, utan också missförstått av berättaren själv.

Den som emellertid låter sig nedslås går miste om ett verk som visserligen är långt ifrån problemfritt, men likväl anslående och svårt att skjuta ifrån sig. Därtill är det mycket mer kompetent än den skenbart svaga inledningen förespeglar.

Besatt av judar

Von Rezzoris kvasibiografiska bok består av fem fristående och påfallande ojämna noveller om en man som heter Gregor och de tecknar hans liv och leverne. Det är en våldsamt självsarkastisk uppgörelse med såväl arvet som miljön, både den blinda antisemitismen och den självgoda klappa-på-huvudet-toleransen. Texterna följer huvudpersonen från uppväxten i Bukovina efter första världskriget till Bukarest och Wien under Anschluss och mynnar så småningom ut i Venedig 1979.

Någon svavelosande, målinriktad antisemit är Gregor naturligtvis inte: han tröttnar aldrig på att påpeka att han blott är ett barn av sin tid, inte minst son till sin grovt antisemitiske far. Läsaren bombarderas med bevis därpå. Titta här, säger berättaren, som det heter, ”mellan raderna” (den kanhända största enskilda klyschan i västerländsk litteratur). Jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte att judar var konstiga. Men det var så det var. Det var så man tyckte på den tiden, i miljön där jag växte upp. Vad judarna än gjorde eller lät bli att göra tyckte vi att de var annorlunda och sämre.

I själva verket är Gregor mer eller mindre sjukligt besatt av judar och det judiska. De blir hans vänner och hans svurna fiender, hans förtrogna och hans älskare. Han dras till dem och söker sig till dem på samma sätt som han attraheras av sjaskiga krogar, fattiga zigenarflickor och dåliga liknelser: ett uppror mot den aristokratiska bakgrunden, en uppfriskande liten springa genom Louvren-revolt. Naturligtvis kommer han av sig så fort hans projektion slås sönder och samman av den egentliga, föreliggande realiteten. Han förblir en turist i fattigdomen och bohemeriet, en som kan fly när helst han önskar, slinka bildligt talat undan björnens (ja, det finns en björn!) eller nazistens grepp och fortsätta sin eleganta bildningsresa i skälmromanens fotspår.

Driver med tyskar

En bit in i boken inser man att det inte bara rör sig om personerna runt Gregor; texten som sådan formligen kryllar av referenser till judisk kultur. Inte ens allusionen på Chagall i början är en slump. Därvid blir det också tydligt att den grafomaniska inledningen och dess naturlyriska masturbation i grund och botten är ett komplicerat skämt: den raljante skälmen till författare driver här med den högstämda tyska romanen, dess vindlande meningar och dess andtäppa vid åsynen av vackra bergslandskap eller djupa urskogar (eller, för den delen, fjäll och öppna landskap). Mitt i denna hembygdslyrik skuttar en liten mini-hitler runt i en skurril uniform och väntar på att skära halsen av någon, medan smutsiga svartskallebarn leker i vägrenen.

I sina bästa stunder är denna bok faktiskt ganska rolig, emellanåt underhållande. Men trots den ypperligt genomtänkta, på gränsen till behagsjuka strukturen har berättelserna tydliga problem med tempot: grötiga passager, där man inte kan låta bli att undra varför man i hela världen ska fortsätta läsa, avlöses av rafflande, hurtiga beskrivningar av en ung herres amorösa storstadsäventyr, inte utan en smånätt liten impotensscen, för att så småningom mynna ut i banala poänger. I slutet av en novell får Gregor rådet att bli författare och skriva (ett ord som uttalas med samma andtäppa som åsynen av alperna framkallar hos somliga) – en novell! Denna förtjusande lilla historia som han varit med om bara måste bevaras för omvärlden!

Detta hejiga koketteri och blinkningar åt läsaren blir i längden olidligt irriterande. Man undrar varför någon egentligen gör sig så stor möda att skriva en så dålig bok, men det är då man inser att von Rezzori, medvetet eller inte, långsamt har kammat hem sin poäng. Genom sina naiva pastoraler, käcka eskapader i metropolerna och det smått gubbsjuka muttrandet på gamla dar har han tecknat ett fysiskt förnimbart porträtt av någonting i grund och botten oerhört hemskt, en skildring som får en att erfara hela smaklösheten i ryggmärgen. Boken som helhet blir en påtaglig gestaltning av denna djupt mänskliga osmaklighet och gemenhet; det som Nabokov kallade poshlost; denna arendtska ”ondskans banalitet” som ligger mitt i antisemitismens kärna – och för den delen inte bara i antisemitismens.

Maxim Grigoriev

Gregor von Rezzori: En antisemits memoarer. 2244 Förlag, 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.