Sara Razai lyfter i sin debutbok Jag har letat efter dig upp ett aktuellt tema som mer sällan konfronteras ur den här synvinkeln. Det är fråga om en kärleksroman i det kortare formatet om en finlandssvensk ung kvinna och en muslimsk invandrarkille. Det är inte så mycket en berättelse om kulturkrockar som det är en ganska vardaglig historia om hur det kan gå då en vanlig finländsk tjej möter en mörk och mystisk främling från fjärran land. Men tvärtemot de gamla följetongernas orientaliska shejker, har främlingen inget palats fyllt med betjänter, utan vevar pizzor i en sunkig Åboförort.

Vi får följa med finlandssvenska Annika, 26 år gammal från trygga Kristinestad, numera bosatt i Åbo där hon efter studierna fått arbete på en bokföringsfirma. Av en slump blir hon av de tuffa killarna från föreläsningssalen indragen i baren Bailando, som främst frekventeras av invandrarmän och finländska kvinnor. Trots sina fördomar om blondiner som är ute efter ett exotiskt engångsligg, faller hon för den ensamme, tystlåtne Samim från låtsaslandet Tabestan (boken placerar det mellan Pakistan och Afghanistan). Förhållandet med Samim rycker Annika ur den bomullsbeströdda finlandssvenska tillvaron till – ja, och här blir det kanske inte så dramatiskt som bakpärmen utlovar. Höjden av kulturkrock är kanske då att Samim arbetar svart på en pizzeria i förorten och har en massa obetalda telefonräkningar.

Det här är inte en invandrarroman. Det finns inga berättelser från mottagningscentraler, inga oöverkomliga kulturkrockar och inga skräckhistorier om finländsk rasism. Rasismen ligger som ett töcken över samvaron, men mer som en grådaskig ridå än ett dramatiskt element. Samims bakgrund är nästan ett lika stort frågetecken då romanen slutar som då den börjar.

Det är snarare berättelsen om Annika och hennes möte med en man vars kultur och bakgrund är ett mysterium för henne. Vi får ta del av hennes kamp med sina egna fördomar och med ångesten som uppstår då livet inte tar den vändning som man planerat. På sätt och vis är det också en av bokens förtjänster, eftersom den avdramatiserar kulturmötet. Allt känns väldigt vardagligt och äkta. Den största delen av boken utspelar sig på barer, pizzerior eller i sängen på små enrummare, vilket gör att igenkänningsfaktorn är hög bland de unga vuxna som jag antar att boken riktar sig till. Men å andra sidan får man känslan av att Razai går som katten kring het gröt. Det finns antydningar och funderingar kring de krockande kulturerna, men de tar aldrig riktigt steget ut.

Jag har lite svårt att köpa vissa aspekter av figuren Annika, som diskrepansen mellan att hon haft tonvis med pojkvänner, men inte har en enda vän i sin gamla studiestad, eller att hon ofta reagerar som en 18-åring, snarare än en 26-åring. Boken ger oss inte heller några djupare insikter i karaktären Annikas själsliv eller drivkraft, utan hennes funderingar och kval stannar på ett ganska allmänmänskligt plan. Resten av karaktärerna i boken, inklusive Samim, blir snarast på schablonnivå.

Det som däremot är njutbart att läsa är Razais beskrivningar av situationer. Hon har ett känsligt sinne för de små gesterna, känslorna, spänningarna som försiggår mellan två människor som möts och stöts. Det är också som ungdomlig kärleksroman som boken skördar sina största lagrar. Och man måste säga att det är ett välkommet tillskott i den genren. Sällan läser man ungdomsromaner som är såpass förankrade i vardagen, med ett så realistiskt och igenkännbart tilltal. Till detta bidrar också Razais härliga språkkänsla, som speciellt tar sig uttryck i de partier där saker och ting sägs på engelska och finska (ofta finurligt översatt till svensk orddräkt). Det hade kanske inte skadat att göra karaktärer och omständigheter lite fylligare, men som debutbok är det här ett stilprov som ger mersmak.

Janne Wass

Sara Razai: Jag har letat efter dig. Roman. Schildts & Söderströms, 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.