När arméns och den kemalistiska elitens makt över Turkiet bröts innebar det en viss breddning av demokratin. Men inte heller den nya islambaserade regimen tycks klara av sociologen Pınar Seleks uppror underifrån.
Att stöda de förtryckta har alltid varit ledstjärnan för Pınar Selek. Hon inriktade sig först på de mest marginaliserade: gatubarnen och andra hemlösa, homo- och transsexuella, prostituerade. Med tiden såg hon allt större grupper som i olika avseenden var utsatta, som kurderna.
När hon frigavs i december 2000 genomförde hon projekt som hon och medfångar hade utvecklat i fängelset. Hon utnyttjade det ”kändisskap” som myndigheterna gett henne för att organisera Kvinnors möte för fred i Diyarbakir. Liknande möten följde sedan i Istanbul, Batman och Konya.
År 1992 började hon studera sociologi eftersom hon tänkte sig att man ”borde analysera samhällets sårigheter för att kunna bota dem”. I sin försvarsskrift formulerade hon sig såhär:
”Ända från min barndom har jag försökt komma underfund med hur ett lyckligt, moraliskt rakryggat och emanciperat liv kunde vara möjligt. Jag studerade sociologi för att finna svar på dessa frågor, för att förstå mig själv och samhället och för att öka mitt fria rum. Jag trodde att sociologerna, på samma sätt som läkarna, borde ha förmågan att läka samhällets sår. Sedan jag slutfört min undersökning av hur de transsexuella drevs ut från Ülkergatan och lade fram den som min pro gradu kunde jag inte bara överge de mänskor vars liv och problem jag delat, bara för att jag ’fått vad jag ville ha’.”
Därför fortsatte hon att arbeta med dessa och andra mänskor i Gatuartisternas ateljé, som var öppen för alla. Hon gav ut studien kring transvestiterna och de transsexuella på Ülkergatan som bok 2001.
För Selek var det viktigaste inte vad man läste sig till, utan vad man själv gjorde, ändå hade hon utbyte av Foucault, Bataille och Deleuze, liksom av Sartre och Genet. Kanske denna franska inriktning bidrog till att öka avståndet till den auktoritära kemalismen.
– I fängelset försökte jag leva på samma sätt som jag levt utanför det. Jag läste och jag arbetade. I stället för att krossa murarna försökte jag leva som om de inte existerade. Jag försökte mycket starkt att inte tänka på dem och göra psykologiskt motstånd.
Mot våld
har hon alltid varit, likaså har hon alltid varit vänster. Den kombinationen har inte alltid varit så enkel i Turkiet, som upprättades genom befrielsekriget och där militären ända till våra dagar mer eller mindre styrt landet. Också inom vänstern är nationalistiska strömningar starka.
Türk Solu (Den ”nationella vänstern” eller ordagrannt den turkiska vänstern) är en grupp som, enligt kolumnisten Etienne Copeaux, driver en linje som är ”nationalistisk, rasistisk, xenofob, militaristisk, kurdfientlig, Atatürkdyrkande; den hatfyllda tonen och retoriken är den samma som hos den yttersta högern”. Denna gruppering förvränger enligt honom orden, svart blir vitt, det som är demokratiskt kallas fascistiskt, förtryck utmålas som frihet och rättvisa, de som verkar för grundläggande rättigheter eller klagar över att de begränsas av turkisk lag stämplas som neoidealister, medan de som söker stöd hon europeiska institutioner kallas kollaboranter.
I Turkiet ska man vara försiktig med begrepp som höger och vänster, de förvirrar mer än de förklarar. Därför är det speciellt skönt att läsa intervjuer med och texter av Pınar Selek, orden har samma innebörd som man själv ger dem.
Naturligtvis accepterar Türk Solu inte henne, hon är för dem en av dessa medlemmar av den ”fascistiska eliten” som gått i en av Istanbuls utländska skolor och fortsatt till utländska universitet och lärt sig förakta turkiskheten. Liksom Murat Belge, Orhan Pamuk, Oral Çalı¸slar och andra frisinnade stämplas hon som medlemmar av ”ett band terroristiska intellektuella”, ”Pentagons intellektuella”.
De konservativa lägren
i Turkiet lockar henne naturligt nog inte. I en intervju för Gérard Biard i franska Charlie Hebdo säger hon att kvinnorna i landet hamnar i kläm mellan två typer av konservatism, den militaristiska och kemalistiska konservatismen och den neoliberala konservatismen. Kemalisterna säger sig stå för sekularitet och modernism. (Men de är också nationalister och den mycket starka nationalismen ser hon i en annan intervju som ett av landets och hennes största problem.)
Regeringspartiet AKP är ett parti som försvarar islamiska värden, medan det driver en liberal politik som gynnar ekonomisk globalisering. Regeringen talar nog om friheter, samtidigt som den begränsar dem.
– Jag tror att de som kommer att avgöra demokratins nivå i morgondagens Turkiet framför allt är föreningarna som försvarar de mänskliga rättigheterna, de feministiska, antimilitaristiska, antiheterosexuella rörelserna, de lokala organisationerna. Deras krav har blivit tillräckligt synliga och viktiga för samhället. De demokratiska förändringarna i Turkiet kommer att utgå från kvinnorna, de homosexuella, de förtryckta grupperna.
Oförmögna till fred
blev namnet på den bok Pınar Selek publicerade 2004 utgående från det enda manus hon kunde rädda från fängelset. Den handlade om den militaristiska kulturen i landet, problemen i fredsrörelsen och vänsteroppositionens oförmåga att gå med i den. Våldets innebörd för PKK-kämparna var namnet på den undersökning som polisen beslagtog när hon i tiden arresterades. Tematiken har alltså haft en central betydelse för henne.
Feminismen upptäckte hon under studietiden och år 2001 grundade hon och andra föreningen Amargi (ett fornsumeriskt ord som lär betyda både ”frihet” och ”tillbaka till modern”) för att mobilisera mot våldet mot kvinnor, för fred och mot alla dominansförhållanden. Föreningen upprätthåller ett feministiskt bibliotek i Istanbul och ger ut en tidskrift som Pınar Selek fortfarande är chefredaktör för.
Det är inte förvånande att kampen mot våld, i detta sammanhang familjevåld, varit central för henne. I Turkiet sker hustrumord nästan varje dag och man har de senaste åren börjat uppmärksamma detta. Pınar Selek har deltagit i kampanjen mot sexuellt våld och också suttit med i en kvinnotribunal. Hon säger att hon ser alla områden där maktrelationer och dominans struktureras som viktiga, men att kampen för kvinnorna engagerar henne personligen mest.
Hrant Dinks mördare
såg Pınar Selek i TV just efter mordet i januari 2007 och han verkade egendomligt bekant. Hon hade blivit god vän med den turkietarmeniske journalisten Dink sedan de båda hamnat i händerna på de nationalistiska krafterna. Hrant Dink hade liksom t.ex. Orhan Pamuk ställts inför rätta för antiturkism och utsatts för diverse hotelser. Medan Pamuk blev rädd och gick i landsflykt fortsatte Dink att verka som tidigare, tills han sköts av en ung man, värvad av gendarmerikretsar i den starkt nationalistiska Svartahavsregionen. Pamuk hade all orsak att vara försiktig, det framgick senare att han var nummer två på en dödslista. Men mordet på Dink utlöste inte den häxjakt på oturkiska element som männen bakom planerna hade väntat sig. Det blev i stället en vändpunkt i utvecklingen, reaktionerna på mordet var så starka att det gav stöd för en upprensning i intrigernas träsk.
Det kunde Pınar Selek naturligtvis inte se genast efter mordet. Men hon såg en ung man som tittade in i kameran och försökte ge sitt ansikte ett hårt uttryck. Han höjde armen och skrek: ”Se dig för och var förnuftig!”. Det berättar hon för en tysk intervjuare, Karen Krüger, som fortsätter:
”Hon kände inte den unge mannen. Ändå var han djupt bekant för henne: hans manliga åtbörder, hans ord, hans hotfulla ansiktsuttryck, hans genom manligheten legitimerade anspråk på att med våld ställa sig över allt och alla. Sådana män träffar man i tusental i Turkiet. De begår hedersmord, utövar blodshämnd, utfärdar mängder av förbud mot sina döttrar och söner. De bestämmer hur deras väninnor och fruar ska uppföra sig. De är när som helst redo att slåss.”
Pınar Selek bestämde sig för att försöka ta reda på hur män blir sådana de blir och inriktade sig på värnplikten. Hon gjorde tillsammans med två manliga kolleger knappt sextio intervjuer med värnpliktiga.
I Turkiet kallas inryckningen i militären ”att ge sig”. Och så fungerar det också, enligt Pınar Selek: inte heller efter hemförlovningen återhämtar sig ynglingarna ordentligt. Den turkiske mannen lämnar kasernen som ett ”skadat väsen”, inklämt i en trång korsett av plikter, regler och maktanspråk, och bär med sig sina upplevelser in i samhället. ”När han gör anspråk på att som familjefar slå och älska sina barn gör han sist och slutligen det som överfadern staten demonstrerat för honom”, refererar Karen Krüger, som både talat med Pınar Selek och läst den tyska översättningen av hennes bok.
En rent manlig hierarki
socialiseras de värnpliktiga in i, och där gäller det att lyda de överordnade blint. De lär sig att alla goda egenskaper är manliga: härdighet, styrka, kampanda, förnuft. På hierarkins lägsta nivå återfinns kvinnorna och egenskaper som tillskrivs dem – känslighet, inlevelseförmåga, medlidande – ses som negativa.
Alla arméer är hierarkiska och socialiserar sina medlemmar på ett visst sätt. Turkiet har dock präglats av sin försvarsmakt starkare än de flesta andra länder, av historiska skäl. Armén har sett sig som garant också för den inrikespolitiska linjen. När den har varit rädd att förlora sin hegemoni har den genomfört en kupp. Denna makt har brutits först under de allra senaste åren.
Antimilitarismen skaffade Pınar Selek många fiender redan i ett tidigt skede. Inte heller en forskare tillåts ha en neutral hållning till den kurdiska gerillan, som ses som ett allvarligt hot mot landets enhet. (Frågan har igen blivit speciellt känslig de senaste månaderna när kurdiska rörelser blivit starka i norra Syrien och turkar befarar ett flernationellt Kurdistan, men den rädslan har hela tiden funnits under ytan, fast mindre synlig än nu.) Speciellt illa är det när en ”vit turk” som hon, en från västra Turkiet, förhåller sig neutralt till kurdisk aktivism, om kurder gör det förstår man det bättre.
Egentligen behöver man inte förvåna sig över att Pınar Selek väckt så starka reaktioner i Turkiet. Hon har på så många plan gått emot den rådande samhällsordningen, redan i skolåldern instinktivt och genom sin rättskänsla, senare till följd av en medveten samhällssyn. Man kan se henne som en symbol för det nya Turkiet som så småningom träder fram.
Peter Lodenius
Foto: Wikimedia Commons
