När jag 1993 var 26 år gammal hade jag ett hopp om ett gott samhälle, om ett folkhem. Jag trodde att det fortfarande fanns i Katrineholm. Göran Greider skrev i sin tidskrift TLM om staden som ett samhälle där man fortfarande satsade på den offentliga sektorn och där biblioteken dessutom var särskilt prioriterade. När jag flyttade till Katrineholm 1994 var jag övertygad om att det var rätt plats att utveckla den offentliga sektorn på, och jag fick många fräscha idéer under min akademikerpraktik som bibliotekarie där. Alla gick de ut på att utveckla verksamheten, starta nya filialer, bedriva utökad uppsökande verksamhet, satsa på poesibibliotekarie o.s.v.
Dock: det fanns inga pengar och på den socialdemokratiska arbetarkommunen där jag engagerade mig talade de ledande sossarna bara om entreprenörskap och vikten av att satsa på privata företagare. Men jag ville ju bygga upp samhället, vara biblioteksutvecklare i Katrineholmsexemplet som byggde välfärd när alla andra rev ner den. Det gick inte – det fanns inga jobb att få som bibliotekarie på åratal – och jag bytte efter en tids arbetslöshet bana till lärare.
Bakgrunden till de neddragna offentliga resurserna var den ekonomiska krisen. Denna skulle inte mötas med ökade satsningar inom den offentliga sektorn för att bibehålla en låg arbetslöshet. Arbetslösheten steg alltså rekordartat, många svenskar blev ruinerade. Många fick sin hälsa förstörd och gick sönder som människor, en del för gott. Men vi var många som protesterade, Dalauppror och demonstrationer i Stockholm. T.o.m. kändistandläkaren och premiärlejonet Alice Timander talade mot krispolitiken på socialistiska protestarrangemang. Spridd i samhället fanns en moralisk uppbragdhet över krishanteringens omänsklighet.
Idag, 20 år senare, sveper krisen på nytt över Europa. Bitterhet och fattigdom, nedrivande av offentliga strukturer och institutioner. I länder som Grekland och Spanien är fattigdomen redan ett faktum. Nu är det annat ljud i den svenska skällan än under vår egen kris 1994. Vi talar med glädje om finansminister Göran Perssons sunda sätt att sanera statsfinanserna år 1994 och verkar helt ha glömt dem som gick under just på grund av den hårda politiken. Vi är glada över att Sverige hittills klarat sig relativt väl under krisen och vi är stolta över den starka kronan (nästan lika stark som schweizerfrancen minsann). Samtidigt som vi på alla sätt vill undvika att stödja de ”lata grekerna”, som i allt har sig själva att skylla: ”som man bäddar får man ligga” säger vi förnumstigt.
Den stämningen är jag en del av. Vardagen rullar på och jag hinner inte med vare sig solidaritet eller kritisk analys. Det är nästan så att jag börjar stämma in i kören som berömmer vår finansminister Anders Borg för hans strikta finanspolitik. Men hur är det med välståndet egentligen? Arbetslösheten som under 70- och 80-talen i Sverige alltid låg under fyra procent låg så sent som 1990 på 1.5 procent. Nu ligger samma arbetslöshet konstant på mer än 8 procent. Antalet socialbidragstagare ökar och klyftorna växer mellan de rikaste och de fattigaste. Samtidigt är oron stor hos dem som har jobb att plötsligt hamna på botten igen. Det blir viktigare och viktigare att visa sig vara på ”den vinnande sidan”.
Något säger mig att när den ekonomiska krisen drabbar Sverige på riktigt igen så kommer den att vara än djupare än 1994. Med de klyftor som finns idag och den minskade solidariteten människor emellan, kommer knappast några protestdemonstrationer mot ökad fattigdom att fås igång. Kan vi inte vara solidariska mot de fattiga grekerna, varför skulle vi vara det med marginaliserade svenskar som tappat taget? Hur skulle vi ha tid? Vi har väl nog med att hålla oss själva ovanför vattenytan, eller?
Peter Björkman
