Finlands största serieboksmässa, Helsingfors seriefestival, bredde ut sig i Helsingfors centrum under det förra veckoslutet. Temat för årets festival var Belgien, ett tema som man säkert borde utforska närmare. För mig personligen är Tintin allt jag behöver från Belgien och jag kände därmed ingen större dragning till den delen av programmet. Det som däremot fångade mitt intresse var en föreläsning om den makabra illustratören och skribenten Edward Gorey, kanske mest känd för allmänheten för sin abc-bok, där varje bokstav representeras av ett barn som går en horribel död till mötes. Ett smakprov: ”A is för Amy who fell down the stairs, B is for Basil, assaulted by bears. C is för Clara who wasted away, D is för Desmond, thrown out of a sleigh.”
Föreläsaren Jens Andersson från Sverige koncentrerade sig långt på att lyfta fram Goreys visuella influenser. Den amerikanska illustratören tecknade så gott som uteslutande i svart bläck i en stil som man i dag kunde kalla för goth, med starka influenser av surrealism.
– Edward Gorey älskade stumfilm, speciellt ”mysteriefilmer”. En av hans stora influenser var en fransk filmmakare som hette Louis Feuillade, som gjorde en serie filmer om en herremanstjuv vid namn Fantomas. Det finns en scen i en film där en kvinna frågar honom vad han sysslar med. Han ger henne ett visitkort och lämnar rummet. När kvinnan ser ner på kortet, upptäcker hon att det är tomt. Det gäller att titta noga i Goreys böcker, i nästan alla finns det någonstans ett tomt visitkort.
Stumfilmen med sin något klumpiga kamerastil, det teatrala och uttrycksfulla skådespeleriet och de ikoniska ögonblicken är en uppenbar influens i Goreys teckningar. På vissa teckningar kan man se nästan totalt kopierade scener ur bland annat Feuillades filmer.
– Bilderna är som uppställda på en teaterscen. Det finns inga tvetydigheter och det finns ingen värld utanför rutan. Det du ser är det du får. Det är också intressant att Gorey alltid tecknar sina karaktärer i helfigur, han sysslar inte med närbilder. Ibland kan han klippa av nån vid midjan, men det är väldigt sällan.
Goreys första serier trycktes i början av 50-talet, då han också publicerade flera av de böcker som han i dag är mest känd för, som The Doubtful Guest, The Hapless Child och The Beastly Baby. Han fick ändå ingen raketstart på sin karriär, utan är i dag säkert mer populär än någonsin, vilket bevisas av de astronomiska priser man får betala för diverse specialtryck och tidiga första utgåvor av hans böcker (Jens Andersson går mycket in på samlaraspekten, eftersom han själv är en av de stora Gorey-samlarna i Europa).
Att Gorey går hem i en tid dår vampyrer, zombies och övrig makaber populärkultur florerar är knappast en slump, men vad som inspirerade Gorey själv på ett mer intellektuellt plan är enligt Andersson oklart.
– Han påstod själv att han inte var speciellt dragen till det makabra, det var bara så saker och ting kom ut ur honom. Han klassificerade sina texter och idéer som litterärt nonsens.
Enligt Andersson har Gorey beskrivits som excentrisk och tillbakadragen. Frågor om ideologier eller moral intresserade honom inte speciellt mycket. När det gäller Goreys privatliv hade han veterligen aldrig en partner, och det har spekulerats i att han var homosexuell. Själv varken bekräftade eller förnekade han det här, utan beskrev sig som asexuell. Hans konst är också totalt renons på alla former av sexuella anspelningar, vilket är rätt ovanligt i den här typen av makaber konst. Kanske är det just den barnsliga, oskyldiga framtoningen i både text och bild, kombinerat med det horribla innehållet, som gör Gorey så fascinerande. Eller som mitt sällskap på föreläsningen påpekade:
– Edward Gorey är som en Marilyn Manson-version av Stella Parland.
text&foto Janne Wass