Susanna Majuris storformatsbilder hör till de mest intressanta på utställningen.
Trots att de stora affischnamnen egentligen bara är med på ett litet hörn, bjuder utställningen Polaroid på intressanta upplevelser.
Retrofotot upplever i dag en otrolig popularitet. Såväl mode- som konsttidningar fylls med urblekta bilder på allvarliga ungdomar i nittiotalsinfluerade kläder, och gärna ska bilderna ha några skönhetsfläckar som gör att de ser ut som personliga snapshots. Det finns en uppskattning för det analoga hantverket då den digitala tekniken gör framkallning och bildbehandling till en hobby för vilken medelsvensson som helst. Det är alltså inget sammanträffande att Fotografiska museet i Helsingfors väljer polaroidbilden som temat för höstens stora utställning.
Då polaroidkameran upplevde sin storhetstid blev den det ultimata sättet att fånga de vardagliga situationsbilderna. Framkallningskemikalierna gav också bilden en nästan technicolor-aktig matt, blekmurrig lyster, som vi idag så nära förknippar med just 60- och 70-talens bildspråk. Det föll sig naturligt att just popkonstnärer som Andy Warhol blev förtjusta i polaroiden – tanken om att varenda vardagligt ögonblick kan frysas och omedelbart göras till ett ironiskt konstverk måste ha varit lockande. Warhol är också namnet som Fotogafiska museet marknadsför utställningen med. Men de som går för att se på de stora konstnärerna Robert Mapplethorpes, Sally Manns eller Andy Warhols bilder, blir nog besvikna. Warhol och Mapplethorpe har två små polaroidrutor var uppnålade på väggen, Mann har visserligen lite fler, men också de upptar en försvinnande liten del. Däremot finns essäisten Antti Nylén precis överallt, av nån besynnerlig orsak.
Detta sagt, är utställningen en intressant upplevelse och med finns en hel del både konstnärligt kreativa och dessutom tankeväckande helheter, med tonvikt på det förstnämnda. Polaroiden är ett medium som gör sig utmärkt för att utforska vår vardag. Det beror förstås på att det är just vardagsbilder vi är vana vid att se mellan polaroidens fyrkantiga ramar, men också för att färgskalan bidrar till en avmättad, odramatisk intimitet. Genom hålet bjuder fotografen oss ofta att ta del av något personligt, det blir som ett titthål in i andras verklighet.
Speciellt förtjust är jag i Mark Mahers serie American Polaroids, som jag förut sett uppförstorade i bokformat, men radade i en fyrkant i sina ursprungliga storlekar ger de en humoristisk, men på samma gång ångestfylld bild av USA. Genom det bleka polaroidfiltret blir de plastiga reklamskyltarna och -dockorna på den amerikanska landsbygden ett slags nationella symboler, eller som han själv uttrycker det, de uttrycker äktheten i det konstgjorda. Andreas Thijssens bilder visar också på en konstruerad verklighet, men en som ändå verkar vara spontan. Allt och alla är fotograferade lite ur fel vinkel, skymda eller gömda, eller alldeles för nära. Det är en undanglidande vardag som vägrar att fastna på bild, rymmer då kameran dras fram. Det finns förstås många kollage, eftersom polaroidens kvadratiska format utmärkt lånar sig till dylikt. Mest gillar jag Kari Riipinens färgstarka tavlor från det kommunistiska Kina och Olli Lyytikäinens intima, fragmentariska porträtt av en naken gravid kvinna.
På utställningen har också en handfull unga finländska fotografer fått använda den polaroidkamera i storformat som turnerar runt världen. Nelli Palomäkis, Susanna Majuris och Helen Korpaks bilder bleknar inte alls i jämförelse med de stora namnens fotografier. Tvärtom utgör de några av utställningens allra mest njutbara inslag.
Janne Wass
