Scen: sommarstuga på en holme i den finlandssvenska skärgården. Personer: man och kvinna. Tema: gräl.
Han: Eftersom vi inte kommer överens tar jag bilen och far till stan.
Hon: Ha, ha. Det är min båt, och utan att jag kör den kommer du inte till bilen.
Gräl ställer alltid ett intresse mot en relation. Frun vill se på balett, mannen på en western. Den som värderar relationen högre än sitt eget intresse ger efter. Den som hävdar sitt intresse högre än relationen riskerar att bryta förhållandet.
Alla konflikter i världen har en gemensam nämnare: människor kan inte komma överens med varandra. På alla andra områden har mänskligeten gjort enorma framsteg. Men när det gäller att lösa konflikter är hon på samma nivå som under antiken: i parförhållanden, familjer, syskonrelationer, mellan grannar, nationer, mänskor med olika hudfärg, religiösa trossatser och mellan olika modeller för hur samhällen skall ordnas.
I det första numret av Ny Tid 2009 frågade Rainer Knapas i denna spalt varför inte människornas tänkesätt, moral och handlingar utvecklats under
2 000 eller 3 000 år? ”Samma dödande, samma krig, även om det sker med elektronikens alla framsteg. Gäller evolutionismen alls människans icke-biologiska liv?”
År 1776 skrev en briljant filosof en bok som fastslog principerna för den materiella utvecklingen för ett par hundra år framåt som saknar motstycke i mänsklighetens historia (Malthus, eat your heart out). Men Adam Smiths Folkens välstånd hade också förödande konsekvenser för människors sätt att komma överens med varandra. Han skrev att det är ”… inte av slaktarens, bryggarens eller bagarens godhet som vi förväntar oss vår middag, utan av deras omtanke om sitt eget intresse. Vi vädjar inte till deras människovänlighet utan till deras egennytta och talar aldrig med dem om våra egna behov utan om deras vinning.”
Denna utsago har sedermera tagits som en fullmakt in blanco för rätten att i allt mänskligt handlande hävda det egna intresset. Rentav också skyldigheten, eftersom Smith påstod att det själviska handlandet sammanlagt skulle leda till det högsta goda för hela samhället och mänskligheten.
Omkring ett hundra år efter Adam Smith kom en annan vetenskapsman med en briljant och revolutionerande teori om människans utveckling. Det var Charles Darwin, som 1838 läste Thomas Malthus teori om att befolkningen alltid ökar mera än tillgången på mat. Detta gav Darwin följande grundläggande snilleblixt:
”[Det slog] mig genast att under dessa omständigheter gynnsamma variationer skulle tendera att bevaras, och ogynnsamma utplånas. Resultatet av det här skulle bli bildandet av nya arter. Här hade jag till slut fått en teori att utgå ifrån”.
Sedermera utvecklade Darwin sin teori i boken Om arternas uppkomst. Huvudtesen har komprimerats i slagordet ”survival of the fittest”, ibland travesterat som de fittigastes överlevnad. Darwins teori gäller uttryckligen arternas överlevnad, inte individens, inte den starkares utan den mest lämpades, inte seger utan anpassning. Men den har, liksom Adam Smiths grundsats, tagits som fullmakt för individers, nationers och rasers själviska handlande.
Så småningom kom vantolkningarna av Smiths och Darwins teorier, ibland kryddade med Sigmund Freuds lustprincip, att höjas till en rang av naturlag för människor som ville rättfärdiga sitt eget eller sin grupps själviska handlande. Om de anklagades för brist på moral kunde de alltid svara: ”Vad rår jag för min natur?”.
I Coderlos de Laclos sedeskildring Farliga förbindelser ger La Marquise de Merteuil sin födärvade medbrottsling Vicomte de Valmont alla synders förlåtelse med samma logik. En förförare ursäktar sig inför sitt offer med att säga ”sådan är naturens lag, det är icke mitt fel.” När han sedan överger sin älskarinna skyller han igen på sin natur: ”Sådan är världens gång. Det är icke mitt fel”.
Detta var moralen hos 1700-talets libertiner. Den är nära besläktad med tänkesättet hos dagens ekonomiska libertarianer.
Under de senaste 30 – 40 åren har det själviska intressets filosofi dominerat världen. Resultaten är avskräckande. Man skulle tro att det skulle leda till en anpassning till förmån för människoartens överlevnad. Men 30 års indoktrinering i ekonomiska högskolor och managementkurser utplånas inte över en natt. I dag säljer konsultfirman Alexandria Group en bok om bonussystem. Pris: 7 000 euro.
I stället gräver man upp gamla profeter som stöd för sina läror. Senast har den amerikanska vicepresidentkandidaten Paul D. Ryan fräschat upp den österrikiska nationalekonomen Friedrich von Hayek. Han var Milton Friedmans föregångare som den fria marknadens överstepräst och predikade att all statlig inblandning i marknadens mekanismer bara gjorde saker och ting värre.
Ryan beundrar också Ayn Rand och hennes bok Och världen skälvde från 1957. Den hyllar ”andens folk” som driver samhällets tillväxt och produktivitet. De strejkar mot att bli utnyttjade av samhällets ökande beskattning och regleringar. De vill visa att en värld där individen inte är fri att skapa är utdömd, att civilisationen inte kan existera om varje individ är samhällets och statens slav. Om vinstmotivet avskaffas kollapsar samhället. Bokens hjälte John Galt säger: ”Jag svär vid mitt liv och min kärlek till det att jag aldrig skall leva för en annan människas skull, eller be en annan människa leva för min skull”.
Vår egen chefslibertarian Björn Wahlroos avslutar sin bok Marknader och demokrati med en trosbekännelse till Ayn Rand.
En fabel om paddan och skorpionen, som oftast placeras i Mellanöstern, lyder i en allmängiltigare variant så här:
En skorpion ville komma över en flod. Eftersom han inte kunde simma vände han sig till en padda:
– Kan du bära mig över floden på din rygg?
– Nja, det kunde ju hända att du sticker mig så att jag dör, svarade paddan.
– Är du galen, det är ju inte i mitt intresse. Då skulle jag själv drunkna och vi skulle båda dö, sade skorpionen.
Detta övertygade paddan, som tog skorpionen på ryggen och gav sig i väg över floden. Men halvvägs över till andra sidan gav skorpionen paddan ett dödande sting.
– Du är ju vansinnig, varför gjorde du det där, hann paddan säga innan de sjönk i djupet.
– Jag kan inte rå för min natur, svarade skorpionen.
Om människan inte lär sig att det är hennes art, inte individerna, som skall överleva kommer det att gå likadant för henne. Den överlevande arten blir de blågröna algerna. Det var där allting började.
Per-Erik Lönnfors
är ekonomiemagister och författare
