Den såkallade muthärvan i vilken Finnairs vd Mika Vehviläinen, Finnairs förra styrelseordförande Christoffer Taxell, Ilmarinens vd Harri Sailas och vd Timo Ritakallio stod inför hot om åtal resulterade i en pannkaka. Riksåklagaren beslöt att inte föra åtalet till domstol. Hela ärendet avfördes helt sonika från dagordningen, även om det här förelåg ett rättsfall som kunnat få en avgörande betydelse för framtida rättspraxis.
Det var kanske inte så märkligt, då till och med förra justitieministern, Akademikanslern och den i näringslivet ännu inflytesrike Taxell inte kunde dra sig till minnes ens några av de fakta som hade varit betydelsefulla i fallet. Men det är ju inte så märkligt då man på äldre dagar lätt blir mycket glömsk.
Jag tänker inte här gå in på någon analys av fallet, eftersom jag inte har tillgång till de handlingar riksåklagaren baserat sitt beslut på. I stället försöker jag lista några av de frågor som förhoppningsvis ger en bild av på vilka böljande vågor det juridiska skeppet ofta gungar. Det finns tyvärr ännu idag i vårt land en nästan oomkullrunkelig tro på att rätten vilar på en fast grund av hård betong. Inget kunde vara mer felaktigt.
Lagen, rättspraxis och den rättsliga argumenteringen, d.v.s. också de rättsliga besluten, är till sin språkliga karaktär lika öppna och i många fall konturlösa som det språk vi dagligen använder. Också det juridiska språket lider av obestämdhet, indeterminans som det heter i den fackliga terminologin. Ofta kan ett domslut vara lika svårtolkat som en bättre dikt. För juristerna kan detta vara en källa till glädje och njutning, men för den som beslutet gäller upplevs det för det mesta som enbart förvirrande.
Men än så länge har vi inte lyckats skapa ett exakt språk som för alla vore begripligt. Juristerna måste lära sig leva med en relativ språklig klarhet. Språkets obestämdhet, som ofta lämnar stort utrymme för det som bukar kallas rättslig prövning fastän denna ibland är ren maktutövning, är bara en av många juridiska resurser. Det faktum att de så kallade tolkningsreglerna är många och att det inte finns några absolut bindande normer för när och hur de ska användas ger naturligtvis juristerna och däribland domarna och åklagarna (vi behöver bara tänka på hur muthärvan avgjorts) ökade handlingsmarginaler i svårare fall.
Ännu större marginaler för rättslig prövning ger de rättsliga principerna som under de senaste decenniernas lopp fått en ökad betydelse i det juridiska beslutsfattandet. De kommer bland annat till användning då två eller flera rättsregler står i konflikt med varandra. Tidigare ansågs det allmänt att man i sådana fall måste välja en av de möjliga reglerna, medan man idag utgår ifrån att de motstridiga reglerna bör avvägas mot varandra. Den ena regeln utesluter inte den andra, utan man bör sträva till att optimera båda. Den här typen av ”optimering” är idag typisk framförallt ifråga om tillämpningen av grund- och människorättigheterna.
Personligen anser jag att detta är en av de stora vinningarna i modern juridik (rättstillämpningen blir flexiblare). Men det finns förstås ett aber också här. Optimeringen/avvägningen ger nämligen domstolarna och förvaltningsmyndigheterna ökad makt i och med att det inte finns några klara kriterier för hur optimeringen/avvägningen konkret ska ske. I praktiken är det därför svårt för dem som inte deltagit i själva beslutsfattandet att avgöra om beslutet verkligen är baserat på övertygande argument.
Men det finns flera problem. Varje rättsordning håller sig med en mängd rättskällor som anger vilken typ av rättsligt material t.ex. domstolarna och myndigheterna får använda sig av då de fattar beslut. Hos oss spelar lagstiftningen givetvis den centrala rollen. Lagarnas förarbeten har sin givna betydelse liksom också domstolsprejudikaten. Den rättsvetenskapliga litteraturen betraktas också som rättskälla i begränsad utsträckning, för att inte nämna sedvanerätten (bland annat den nu så aktuella allemansrätten).
Men hur står det egentligen till med moralen? Har domstolarna rätt att beakta moraliska uppfattningar och värderingar? Har de rätt att beakta politiska värderingar, vilka ju ofta ligger bakom all central lagstiftning? Får dessa bakomliggande värderingar och intressen lyftas fram i beslutsfattandet? Eller ska de förtigas?
Svaret på de frågorna hänger samman med till vilken skola man (juristerna) anser sig tillhöra. Det finns de jurister som menar att rätten är ett slutet system, vilket betyder att de i sträng mening ”äkta” rättskällorna (lag, förarbeten, prejudikat …) är de enda legitima. Men det finns också de (de är i vårt legalistiska system tyvärr en rätt liten minoritet) som menar att rätten är en relativt öppen ordning som i princip också kan tillåta sådana argument som i den konkreta situationen måste betraktas som såväl rättsligt som samhälleligt relevanta.
Man kan kanske här tala om skillnaden mellan traditionalister och pragmatiker, där pragmatikerna mer betonar betydelsen av rättens instrumentella karaktär, d.v.s. dess betydelse i samhällsförändringarna, än traditionalisterna som lägger huvudvikten vid förutsebarheten och rättssäkerheten. De facto är det den diskussionen som just nu är den mest intressanta och spännande i den finska juridiken.
Det finns dessutom en möjlighet att också de mest inbitna traditionalisterna så småningom inser att även rättsliga värderingar såsom frihet, jämlikhet och rättvisa kan ges ett rationellt innehåll. 30-talets rättsnihilister i Sverige menade nämligen i tiderna att alla värderingar i förnuftets perspektiv är innehållslösa – också de rättsliga – och att juridiken därför närmast är teologi. Gudskelov (!) vet vi idag att också värderingar kan motiveras rationellt; låt vara med andra typer av argument än de som används vid bedömningen av faktapåståenden.
Vad lära vi oss härav? Att vi i stort sett antagligen kan lita på juristerna, men att juridiken lämnar ett rätt stort utrymme för det vi kan kalla för ren och skär maktutövning. Har vi rätt att misstänka att viceriksåklagaren i muthärvan eventuellt gjorde någon liten politisk felbedömning?
Lars D. Eriksson
är långa linjens vänsterdebattör
Illustration Christian Aarnio
