Mark Levengood har muminifierat finländarna i svenska ögon, både på gott och ont. Men trots den lite ensidiga bilden är han en bra ambassadör, säger två mediepåverkare i Sverige.

”Det räcker att man öppnar munnen för att charma svenskarna, de tycker genast att man är ett mumintroll och vill kramas”, har Mark Levengood sagt i en intervju.

 

Mark Levengood har också sagt att han börjat bli irriterad över att uppfattas som så mysig och trevlig, ja som ett mumintroll. Men vad kan det då bero på? Kanske på att man upplever honom som mysig och trevlig om man inte personligen känner honom. Jag minns när jag en gång hastade förbi en författardebatt vid svenska Piratförlagets monter på Göteborgs bokmässa. Plötsligt smålog alla omkring mig och allt verkade så rofyllt. Och visst, det var ju Levengood alla stod och lyssnade på. Efter att ha lyssnat på några skämt hastade jag vidare, med en varm och positiv känsla inombords. Det är alltså lite komiskt att Levengood förundrar sig över hur folk tolkar honom. Det är förståeligt att han vill skaka av sig mysighetskoftan, den måste ju vara lite enerverande. Tydligen har bilderna från Levengoods första uppträdanden i Sveriges TV i programmet Mark och hans vänner där han sitter bland sköna mattor och dynor, etsat sig fast på svenskarnas näthinnor.

– Jag tycker han är en smart och intellektuell person. Och han verkar ju så mysig i det han säger, säger Sanna Posti Sjöman, chefredaktör för den finsk- och svenskspråkiga kulturtidskriften Sheriffi.

– Han förmedlar en bild av finlandssvenskarna som väldigt mysiga personer – vad heter det där programmet, Strömsö … det blir bilden av människor som lever på en ö, pysslar hemma och är intellektuella. Sen får man väl bestämma själv om den här väldigt generaliserande bilden är en nackdel eller en fördel.

Posti Sjöman påminner om att Levengood också säger saker som inte är så mysiga, men att hans käcka grepp kanske överskuggar det andra han har att säga, det som kanske inte är så mysigt, det som är allvarligare.

– Som exempelvis hur det är att höra till den finlandssvenska minoriteten eller hur det är att vara en del av den sverigefinska minoriteten i Sverige. För i Sverige blir ju alla lätt uppfattade som just finnar.

Börja nånstans

En fråga som man mer sällan stöter på är vilka budskap Levengood delar med sig om Finland.

I sin text i  Så bra svenska du talar. En antologi om finlandssvenskars möten med Sverige slår Levengood fast att Finland fortfarande betyder hem för honom. Både i antologin och i flera intervjuer beskriver han också Finland på 70- och 80-talet som grått och folket som tystlåtet och kuvat. De stereotypa adjektiven bäddas ofta in i ett positivt budskap. Som i en intervju för svenska Nöjesguiden: ”Lyssna på mig när jag säger att Finland kommer att komma starkt! Det är ett djupt originellt land som kommer att tjäna på sin glada töntighet och bonnighet i en värld som blir allt mer likriktad”.

Vad anser du om de stereotypa bilder Levengood målar upp om Finland?

– Det är för lätt att säga detta, många av oss sverigefinnar vill också göra det lätt för oss när vi beskriver Finland. Det är inte bara Mark Levengood utan det är en del av ett större sammanhang, säger Posti Sjöman.

Varför vill man göra det lätt för sig?

– En bra fråga. Vissa av de stereotypa sakerna som Levengood talar om tycker jag att stämmer. Dessa olikheter, det som gör Finland unikt. Det finns inte någon anledning att låta bli att lyfta fram det, jag ser exempelvis den finska tystheten, som förvisso håller på att förändras, som en rikedom, speciellt när man bor i ett ibland nervöspladdrande Sverige. I Sverige vet man så lite om Finland, så man måste börja någonstans. Det är lätt att börja i generella drag.

Christian Bertell, redaktör och producent på Sveriges radios finskspråkiga kanal Sisuradio, har också funderat på Levengoods berättelser om hur det minsann var hårdare att växa upp i Finland, det var jävlar anamma.

– Han tycker om att raljera i svenskarnas stereotypa bilder av Finland. Visst är han mysig, men han är bra på att sätta in vassa pikar och utnyttjar det i sina shower och i sina program.

Apropå att det Finland Levengood beskriver ofta handlar om 70- och 80-talet säger Bertell så här.

– Det är ju förståeligt, hans starkaste Finlandsminnen är ju från den tiden – och det att han är uppenbart subjektiv är förlåtligt. Det som var fint i Finland på 70- och 80-talet var väl inte en del av hans verklighet.

Levengood gjorde för ett år sedan en programserie för Sisuradio, Språkinformation från Finland. I serien späder han på ordentligt, exempelvis i avsnittet om svordomar.

– Han gjorde ett avsnitt på basis av ordet vittu (för övrigt ett av de populäraste av programmen i serien.) När han säger att svärande på svenska inte är någonting jämfört med att svära på finska nyttjar han den stereotypa bilden av finnarna. Man är lite hårdare. Har lite mera skit under naglarna.

Marks språknorm

Sanna Posti Sjöman håller med om att Mark Levengood väldigt länge varit något av en ensam ambassadör för Finland och han har minsann inte försökt överromantisera sitt hemland.

– Han har målat Finland på kartan i en lång tid nu och vissa bilder har han fått cementera, på gott och ont. Vi behöver olika bilder av Finland.

Via sin unika roll har han alltså i viss mån haft rollen som beskrivare av både finlandssvenskar och finskspråkiga?

– Jo det kan man säga. Men jag har aldrig blivit upprörd över det han sagt, han har hållit sig till sanningen. Jag har ju tidigare sett finlandssvenskar som ”glada och mysiga”, men jag förstår ju att det är en stereotyp bild av finlandssvensken, givetvis. Men man kan säga att han har muminifierat svenskarnas bild av Finland, säger Sanna Posti Sjöman.

Christian Bertell är inne på samma linje.

– Han är ju på många sätt helt ultrafinlandssvensk – hans språk framförallt, det är ju så totalt finlandssvenskt. När han målar upp en bild av finlandssvenskarna genom sig själv så kommer man aldrig in på t.ex. landsbygdens svenska. Hur de andra finlandssvenskarna ser ut och hur de låter, det kommer man aldrig in på.

Sanna Posti Sjöman påminner om att Levengood via sitt arbete nyanserat uppfattningen om finländare som knivskärande vodkadrickare. Dessutom menar Posti Sjöman att Levengoods uttal blivit något av en norm.

– Hans språk har till viss del definierat hur det låter när en finsk person talar svenska. Folk tror nu att så här talar alla finländare, alltså både finlandssvenskar, sverigefinnar och finskspråkiga finländare. Och när folk skojhärmar finska för mig, låter de precis som Levengood.

 

Marcus Floman

Fotnot: Ny Tid lyckades inte få tag på Mark Levengood för en intervju.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.