Då och då dimper det in små lokalhistoriska skrifter i Ny Tids postfack. För det mesta är det ganska träiga historier utgivna av någon hembygdsförening, som visserligen har ett betydande dokumentariskt värde, men som sällan lämpar sig att granska med en klassisk recension. Ibland får vi ändå syn på en del intressanta grejer. En sådan är Svanvit Björkqvists bok Skomakar-Lasses dotter.

Björkqvist är intressant bara på grund av det faktum att hon debuterar vid 85 års ålder. Det är visserligen inget mammutverk med sina 70 sidor storstilad text, men boken är en intressant och personlig skildring av en tid som flytt.

Skomakar-Lasses dotter är en självbiografisk skrift om en liten flickas uppväxt i Helsingfors i början av 1930-talet. I ett tiotal korta anekdoter berättar Björkqvist om händelser hon minns från sin barndom. Genom ett barns ögon får vi ta del av det vardagliga livet i en stad som känns betydligt mindre och intimare än i dag, en tid då klyftan mellan arbetare och adelsfolk var påtaglig. Det är på samma gång en berättelse om en arbetarklass som i dag kan kännas fjärran – hantverkare och industriarbetare – som tyvärr i allt större grad är arbete som köps in från utlandet.

Med ett självklart och enkelt språk skriver författaren till exempel om den gången då hon av pappa fick pengar att köpa läckerheten ärtsoppa i soppköket, och beställde två portioner fast hon bara hade pengar för en, eller om glädjen över att för första gången i livet få åka hästspann över stadens gator. Med kärleksfull blick beskriver hon den stränga, religiösa mamman som tar hand om det fattiga hemmet och alltid på något magiskt sätt får de små slantarna att räcka till mat på bordet, och den saktmodiga, munsharpsspelande skomakarpappan med en viss dragning till spritflaskan.

Över ett gap på 80 år har Björkqvist lyckats få fatt i barnets storögda nyfikenhet på världen och självklarheten i språket. Men boken är ändå tydligt skriven som en återgivning och i bakgrunden finns alltid det äldre jaget som förklarar och ibland ursäktar barnets naivitet. En av behållningarna med skriften är också den skärpa med vilken trettiotalets Helsingfors beskrivs. De små detaljerna i det vardagliga livet frammanar dofter och ljud från en tid som gått och beskrivningarna av hus och gator är trevliga för dem som är bekanta med staden.

Något litterärt storverk är det inte fråga om, men den här typen av anekdotskrifter kan, när de är som bäst, berätta något väsentligt om historien. I stället för att belamra sidorna med faktauppgifter, kan de på ett lättläst och underhållande sätt frammana bilder ur ett liv, en tid och en plats.

Janne Wass

Svanvit Björkqvist: Skomakar-Lasses dotter. Egen produktion, 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.