Vart tar tiden vägen? Det verkar som om den försvinner i en allt mer rasande takt. Och nu talar jag inte om min egen tid utan framför allt om arbetstiden, även om gränsen mellan dessa två i dagens värld ofta ter sig som rätt diffus. Det är som om man befann sig i en tunnel med tjockare och tjockare väggar och där den tid man har till sitt förfogande är den allt mer smalnande, mörka gången.
De tjocknande väggarna består å sin sida av metaarbete, det vill säga allt detta pynjande KRING kärnuppgiften, som de flesta, men i synnerhet lärare, universitets- och vårdpersonal, klagar på. Man hinner inte sköta sitt jobb för alla administrativa uppgifter. För alla rapporter som ska finnas till pappers för att någon med säkerhet ska kunna kontrollera vad man gjort, vad man beslutit, hur man använt sin tid under arbetsdagen. Krångliga dataprogram med formulär som tar evigheter att fylla i för minsta nödvändiga införskaffning, resa eller frånvaro.
Problemet med alla dessa rapporter är förstås att ju mer tid som går åt till att man beskriver sin tidsanvändning, dess mindre arbetstid har man kvar.
Men det är naturligtvis inte bara individen utan också helheten som är föremål för granskning. I transparensens namn måste allt finnas nedtecknat – vad vi gör för miljön, vad vi gör för säkerheten, vår IT-plan, samarbetsplan, jämställdhetsplan … Planer ska författas på löpande band, för att med säkerhet finnas till handa den dagen någon däruppe får för sig att granska verksamheten.
Det betyder naturligtvis att man får bilda arbetsgrupper, sitta på möten och åter möten … och att ännu mer tid tas bort ifrån kärnuppgiften.
I takt med att större och större enheter skapas blir allting dessutom ännu mera uppifrånstyrt och rapporteringshysterin tar absurda proportioner. Argumentet att sammanslagningar leder till inbesparingar faller på att halva arbetstiden sen går åt till att beskriva för en fjärran ledning vem vi är och vad vi riktigt gör.
Därtill kommer naturligtvis marknadsföringen. Inte nog med att vi arbetar, nu måste vi dessutom blogga, twittra och facebooka om det – ännu ett slag av metaarbete, nu i gränslandet till det personliga och privata.
Mitt i allt detta rapporteringsvansinne skulle man tro att folk slöt sig inom sitt skal och vägrade säga ett knyst om vad de gör på fritiden, men paradoxalt nog har rapporteringshysterin spritt sig till det privata planet. Jag funderar på vad det är som gör att jag, som borde ha händerna fulla och inte en minut över för metaverksamheter, måste logga in på Facebook femton gånger per dag för att rapportera om vad jag tycker, var jag varit, vad jag ätit – nåja, så lågt har jag kanske inte sjunkit, men ni förstår poängen. Vad är det för ett behov som tvingar mig att exponera mitt liv för ett främmande allseende öga? Varför har jag i ökande grad börjat tänka på mitt liv som det ter sig utifrån, i termer av uppdateringar, gilla-markeringar och bilder?
På något sätt tror jag att det har med transcendens att göra, vår i dag sorgligen försummade hunger efter mening. I människan finns inbyggt ett behov av metaperspektiv, av någon som ser oss och finner det gott. Förr fanns det en Gud som hörde mina böner och såg till mig som liten är. I dag finns inte Gud på samma sätt, men det verkar som om Zuckerberg har uppfunnit hans motsvarighet. På Facebook får vi äntligen bekräftat att det är någon vits med att vi äter, jobbar, lever. Fågelperspektivet ger en högre mening åt våra handlingar – vilket naturligtvis inte hindrar att metaarbete suger.
Jenny Kajanus