Opium för folket – ett omstritt uttryck

av David Brolin

Marx tes om religionen som ett folkets opium har förståtts på olika sätt i olika tider. David Brolin följer metaforens resa från Novalis 1798 till Lenin 1905.

Religionens frammarsch under de senaste decennierna har väckt en ateistisk och religionskritisk motrörelse som förkroppsligas av personer som Richard Dawkins och framlidne Christopher Hitchens. Bland nutida vänsterintellektuella och marxister, som den brittiske litteraturvetaren Terry Eagleton och den slovenske filosofen Slavoj Žižek, är intresset för religionen stort. Detta nyväckta intresse har beskrivits som en teologisk vändning inom marxistiskt tänkande. Det är dock ett teoretiskt undersökningsarbete snarare än ett bekännelsefenomen.

Den huvudsakliga anledningen till vändningen till religionen – främst kristendomen – verkar vara att mobilisera utopiska och eskatologiska energier, det vill säga gjuta nytt politiskt liv i en vänster utan framtidshopp. Dawkins och Hitchens – ”Ditchkens” kallade av Eagleton – med sin religionsfientlighet och militanta ateism är för Eagleton och Žižek måltavlor snarare än allierade. De anknyter istället till en marxistisk religionskritisk tradition med namn som Ernst Bloch och Walter Benjamin.

Det är en vanlig uppfattning att det råder ett antagonistiskt förhållande mellan marxism och religion. Det negativa omdömet om religionen brukar tillskrivas grundläggaren själv. Karl Marx hänförs således ofta till det religionsfientliga lägret. ”Opium för folket” skall ha varit hans dom. Men hur förhåller det sig egentligen med den saken? Vad ville Marx ha sagt med sin opiummetafor? För att lösa den gåtan behöver vi titta närmare på opiumets verkan och natur i 1800-talets värld.

Opiumkrig och missbruk

Opiumvallmon intar en central plats i 1800-talets kulturella, ekonomiska och politiska historia. Det hänger till stor del samman med opiumhandeln och Storbritanniens handelskrig mot Kina. Engelska köpmän suktade efter kinesiskt te och siden. I utbyte skeppade det brittiska Ostindiska kompaniet illegalt in indiskt opium i Kina. Följderna för det kinesiska folket blev förödande. 1839 förbjöd den kinesiska regeringen opiumhandeln. Tjugotusen opiumkistor förstördes. Detta utlöste det första opiumkriget (1839-42). Storbritannien var militärt överlägset och förintade en rad kinesiska städer. Resultatet blev den påtvingade freden i Nanking: fem kinesiska hamnar öppnades upp för handel och Hong Kong avträddes till Storbritannien. I det andra opiumkriget (1856–58) öppnades fler hamnar upp för handel och opium legaliserades i Kina. Missbruket exploderade. Efter ett par decennier var ett tiotal miljoner kineser drogberoende.

Men i det tidiga 1800-talets Europa förknippades opium inte med den beroendeframkallande drog vi tänker oss idag. Opium kunde inhandlas som medicin på apotek som botemedel mot bl.a. diarré, diabetes, ångest och sömnproblem. Mot den dödliga sjukdomen kolera var opium den enda effektiva medicinen. Preparatet intogs vanligen i flytande form; så kallat laudanum hade en smärt¬stillande effekt och blev populärt inom både arbetarklass och överklass. ”Opium för folket” översatt till 2000-talets språkbruk skulle ungefär lyda ”penicillin för folket”.

I Kina fanns som sagt mängder av opiumslavar; missbruk i Europa var ovanligt men förekom. Flera av 1800-talets romantiska poeter fastnade i beroende. Författaren Thomas De Quincey ger 1821 en bild av opiummissbruket. I Manchester informerades han om att arbetare med ”förvånansvärd snabbhet vant sig vid att äta opium”. ”Den omedelbara orsaken till denna vana vore de låga arbetslönerna, som ej tillåta arbetaren att berusa sig med öl eller spirituosa…”

Marx vapenbroder Friedrich Engels skriver för sin del i Arbetarklassens läge i England (1845) att ”vanan att ge barn sprit, och till och med opium” är ”mycket allmän”. Det var fattiga fabriksarbetande arbetarklassmödrar som lämnade barnen ensamma och höll dem lugna med opiumdroppar.

När vi kommer fram till 1800-talets slut har opiets medicinska användning i stor utsträckning ersatts av andra läkemedel. De sociala (missbruks)problem som De Quincey och Engels iakttagit ökade. Om opium i början av 1800-talet huvudsakligen associerats med något positivt så förknippades det nu med negativa fenomen.

Från Novalis till Marx

Den bildliga användningen av ordet opium var legio under 1800-talet. Det var innebörden av en smärtreducerande medicin som tidens tänkare och diktare anspelade på när opiumliknelsen först sattes på pränt. I Frömjöl (1798) riktade den tyske romantiske poeten Novalis ett angrepp mot ”filistrarna”. Här kan vi läsa: ”Deras så kallade religion verkar bara som ett opium: förtjusande, bedövande, ett stillande av svaghetssmärtor.”

Filosofen G.W.F. Hegel och de vänsterhegelianska kretsarna fastnade också för opiumbilden. Diktaren Heinrich Heine utbrister i en skrift om Ludwig Börne (1840): ”Välkomnad är en religion som i det lidande folkets bittra kalk häller några söta droppar andligt opium, några droppar kärlek, hopp och tro.” Och den tysk-judiske filosofen Moses Hess intar 1843 en kritisk men dubbeltydig position: ”Religion kan göra att den smärtsamma medvetenheten om slaveriet blir möjligt att uthärda […] på samma sätt som opium är till god hjälp mot plågsamma sjukdomar.”

Det här var intellektuella gestalter som starkt påverkade den unge Marx. (Heinrich Heine och Moses Hess var dessutom hans vänner.) Också i Marx föreställningsvärld representerar opium ett smärtlindrande tröstmedel (som han för övrigt själv brukade mot plågsamma karbunklar och hemorrojder). Opiumuttrycket hade blivit något av en kliché när Marx broderade på temat. Sin uppfattning om religionen lade han fram i inledningen till Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin (1844): ”Det religiösa eländet är på en och samma gång ett uttryck för det verkliga eländet och en protest mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos den hjärtlösa världen, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.”

Citatet ger prov på religionskritik men inte religionsförakt  och uttrycker heller inte att religionen är något ont.  Marx talar inte om ”opium för folket” utan om ”folkets opium” – en inte oväsentlig skillnad. Han utgår från vänsterhegelianernas synsätt – idén om religionen som uttryck för människans förfrämligande – snarare än upplysningstänkarnas förkastande av den som en konspiration från kyrka och präster. När Marx nedpräntade sitt berömda citat var han fortfarande hegelian och anhängare Ludwig Feuerbach. Religionsanalysen saknade därför klassperspektiv och historiematerialistisk inramning. Men med dialektikens hjälp kunde den motsägelsefulla karaktären ringas in. Marx framför en dubbel förståelse av religionens funktion som både hoppingivande och nedtryckande. Religionen är nödvändig för att lindra plågorna av att befinna sig i en svår livssituation. Samtidigt är den ett tecken på samhällets misär. ”Opium” är både ett ”uttryck” för världens elände och en ”protest” mot det. Sålunda både upphävs och bevaras religionen i det framtida klasslösa, kommunistiska samhället. Den negeras, men den fullkomnas också: ”Att upphäva religionen som folkens illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka.”

En klarare bild av Marx religions- och opiumförståelse får man om man bredvid det berömda opiumcitatet lägger några till. Föreställningen om opium som protest får sin förklaring om vi väger in Marx kommentarer till opiumkrigen för New York Daily Tribune. Marx följde med stort intresse den politiska och ekonomiska utvecklingen i Kina. I en tidningsartikel 1853 skriver han att engelsmännen med sina kanonbåtar påtvingat Kina ett ”sömngivande läkemedel kallat opium” som ironiskt nog sporrat till ett massivt uppror, det s.k. Taiping-upproret, mot den brittiska imperialismen. Marx hyste förhoppningar om de kinesiska bondemassorna, om en social revolution och en kinesisk socialism. (Han delade med andra ord inte den europeiska borgerlighetens negativa och ibland rent rasistiska syn på Kina som evigt stabilt, sterilt och oföränderligt.) Marx ”opium” gav således inte bara associationer till sömn och dvala utan också till sociala konflikter och krig. Detta kluster av mångtydiga och motsägelsefulla innebörder fick Marx att tala om religionen som folkets opium. Marx opiummetafor speglar både den tidigare (positiva) och senare (negativa) förståelsen av opiumvallmon.

Lenin och opiumliknelsen

Följer man opiummetaforens vidare öden i den radikala religionsdiskussionen hamnar man till slut hos Lenin, som i artikeln Socialism och religion 1905 utvecklar marxismens och de ryska socialdemokraternas ståndpunkt i religionsfrågan: ”Religionen är folkets opium. Religionen är ett slags andlig rusdryck, i vilken kapitalets slavar dränker sin mänskliga skepnad, sina krav på en något så när människovärdig tillvaro.”.

Ekon från Marx genljuder i citatet. Och otvivelaktigt finns paralleller. Lenin håller sig med en socialt grundad religionskritik och liksom Marx är han skeptisk mot den militanta ateismen för att den splittrar arbetarrörelsen. Men Lenins tanke om religionen som något förkastligt som makthavarna tvingat på folket från ovan har gjort sig av med protestdimensionen. Lenins opiumförståelse är – till skillnad från Marx – rent negativ. Opiummetaforen har därmed fullbordat sin resa från positiv medicin och berusningsmedel till enbart negativt berusningsmedel.

David Brolin

6 kommentarer

Ernst Mecke 11 september, 2012 - 20:35

Well, my impression is that this is a strictly historical kåseri. And what is a practising Marxist supposed to do with this in his efforts?
Of course one can discuss whether/when/where to support militant atheism. At the times of Marx, when most people were simply not aware of nonreligious possibilities to understand the world, militant atheism might not have been very helpful for the job of recruiting political followers. And the same might still be true in the USA, where an investigation in (I think) 1998 found that only 10% of the US adults were accepting the evolution theory (while more than 40%, among them more than 30% of those who had completed college, were of the opinion that man had been created, more or less in his present shape, at a time less than 10.000 years ago).
But when the Blair government intended to give state support to British schools where such US ideas could have been taught, then I think that it was a very good thing that at least Richard Dawkins was energetically fighting against this idea. Because I think that the possibility to agree on proven facts is the most solid basis of civilization …
In Finland I do at present not see much reason to start a public fight against the church – it talks and behaves in a very civilized manner, and in matters of development aid it is doing a remarkably good job. Still one has to be careful: the church still refuses to rid itself of the Old Testament, by that leaving the door open for all those opinions which we dislike so very much in the Christian Right of the USA (including Christian terrorism and the preaching of pretty harmful ideas in the Third World).
As to the idea of ”gjuta nytt politisk liv i en vänster utan framtidshopp”, Freudarxism was a suggestion how to do just that: it gives the Marxist analysis of the economy a basis in ideas (Darwin) which in Western Europe are generally accepted and also taught at school, and the addition of a deep-going psychology (Freud) should be a tremendous help for the understanding of the whole system (where we have, after all, at all levels to deal with humans and their reactions). There was not much of a reaction when Freudarxism was first launched in Ny Tid (was it in October 1997?), but one can of course always hope that somebody re-discovers it in situations where solutions are needed …

Reply
David Brolin 12 september, 2012 - 13:50

Ernst skriver: ”Well, my impression is that this is a strictly historical kåseri. And what is a practising Marxist supposed to do with this in his efforts?”

Ja, bortsett från det sanslöst dryga i kommentaren kanske detta: att just den ”militanta ateismen” inte har någon plats i den ”praktiska marxismen”. Detta var
en av poängerna med min idéhistoriska exposé,
att den marxistiska religionskritiken inte skall förväxlas med den position som
R Dawkins, C Sturmark och andra intar. Detta
finns således, för den som öppnar ögonen, lärdomar av dra av historien.

Reply
Ernst Mecke 12 september, 2012 - 20:40

”att just den ”militante ateismen” inte har någon plats i den ”praktiska maxismen” … .
Sorry. Considering the topics which religion tends to push, claiming that there were BIG PROBLEMS about all things sexual (sexual neurosis being cultivated already in the Old Testament, the resulting ”zeal” being highly praised – read the story of Pinhas, son of Eleasar in 4. Mose, 25/7ff), inviting people to get excited accordingly and, e.g., mob ”sinners” and ”deviants”, all of which does NOT push society in a direction which any ”practicing Marxist” could accept as ”positive” or ”progressive”, I do indeed think that ”militant atheism” (where needed!) IS in fact part of Marxist practice. Of course it should try to be convincing, by that efficient.
That Marx at HIS time saw reasons not to be a militant atheist does not mean that we, who are aware of the fury of the US Religious Right (and the political consequences), should also abstain from militant atheism (always: WHERE NECESSARY).

Reply
David Brolin 13 september, 2012 - 09:44

Mecke,

Men den ”militanta ateismens” problem är just dess militans, att den försöker påtvinga människor tros- och världsuppfattningar (se de s.k. humanisterna kring C Sturmark). Marx och Lenin insåg för det första att den militanta ateismen är odialektisk och för det andra att den skadar arbetarrörelsen. Det går
alldeles utmärkt att utifrån marxismens
materialistiska och förnuftsbaserade grundsyn kritisera den religiösa högern utan bli
en antireligiös korsfarare.

Reply
Ernst Mecke 13 september, 2012 - 21:06

It seems that this is on the way to turn into a debate about methods and adequate situations (how to fight IF one fights and when better not to fight religion …). But I do not really feel like continuing this debate as long as there are no comments from some third, fourth etc. side. Because I think that it is comments from further readers which could show how important it really is to continue. If there are just two people arguing it is extremely rare that one of them is changing his/her opinion …

Reply
admin 14 september, 2012 - 12:36

Som ett tips: Det kan vara lättare att få igång diskussioner med fler inblandade på Ny Tids Facebooksida. //Redaktionen

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.