Pınar Selek och rättvisan, del 2

av Peter Lodenius

I den andra överblicken om den turkiska sociologen, skriver Peter Lodenius om Pınar Seleks reaktioner på den absurda rättsprocess som drivs mot henne. 

Fallet Pınar Selek speglar det turkiska samhället, anser Etienne Copeaux, en fransk historiker som specialiserat sig på den turkiska världen, i en kommentar på webbplatsen Turquie Européenne. Han har länge följt med processen mot den turkiska sociologen och tidigare föreställt sig att det är någon enskild monoman åklagare som inte kunnat acceptera de frikännande domarna (se Ny Tid 36/2012). Men eftersom det nu är nya åklagare som driver samma sak, så det måste handla om något annat, menar han.

– Regeringarna har bytts sedan 1998, men affären Selek lever vidare – det verkar som om det är ”den djupa statens” förtrycksmekanismer som är drivande, skriver Copeaux.

Regeringen försvarar sig med att rättsväsendet i Turkiet är oberoende. Copeaux undrar ändå hur man kan tillåta så grovt missbruk av rättsväsendet som i fallet Selek, och vad som i så fall är vitsen med ett justitieministerium.

I Istanbuls kryddbasar synns inte längre några spår av den explosion som Pinar Selek – absurt nog – åtalades för. Foto: Peter Lodenius

I Istanbuls kryddbasar synns inte längre några spår av den explosion som Pinar Selek – absurt nog – åtalades för. Foto: Peter Lodenius

Det handlar bl.a. om den orimligt utdragna processen som skapar osäkerhet och gör det omöjligt att leva ett normalt liv. Det är en form av psykologisk tortyr, där ett av syftena är att krossa Pınar Selek, eller åtminstone få henne att ge upp tanken på att återvända till sitt hemland. När åklagaren efter den andra frikännande domen meddelade att han skulle överklaga utslaget och kräva en skärpt livstidsdom såg Pınar Selek det bäst att lämna landet. Hon verkade en tid i Köln och Berlin och flyttade sedan till Strasbourg för att bo i en enkel studentbostad och jobba med sin doktorsavhandling om emanciperande rörelser i Turkiet. Men helst skulle hon återvända till sitt hemland där hon har sina vänner och där hon fortfarande vill verka för de mest utsatta.

Copeaux understryker samtidigt att det inte bara är Pınar Seleks öde som står på spel, utan hela Turkiets. Nu verkar rättsväsendet blockera alla chanser till verklig demokrati.

En mardröm, en skräckfilm

som aldrig tar slut. Så har Pınar Selek beskrivit den process som pågått mot henne i Istanbul i 14 år. Den groteska processen har uppmärksammats också internationellt. Intervjuerna ger en samstämmig bild, och den motsvaras av fotografierna där hon mestadels ler och verkar se på omvärlden öppet och förtroendefullt.

”Hon ger ett intryck av att vila i sig själv, hon skrattar mycket” (Die Zeit), hon har fortfarande ”samma beslutsamhet, samma ögon fyllda av värme” (Marie-Claire).

Också hennes texter ger en tydlig signal. När jag skriver detta stöter jag på en ingress i The Guardian: ”Om George Orwell var skyldig till någonting var det inte att han var alltför långt till vänster, utan att han var alltför intellektuellt ärlig”, och den satsen kunde användas också för Pınar Selek.

Men naturligtvis har det hon utsatts för satt djupa spår. Überleben-centret för behandling av tortyroffer i Berlin undersökte henne år 2010 och konstaterade fortfarande allvarliga återverkningar av tortyren. I en rapport konstaterades att ”den tortyr som fr. Selek utsattes för i polishögkvarteret i Istanbul i juli 1998 har utlöst ett svårt stressyndrom som utvecklats till ett posttraumatiskt stressyndrom och kvarlämnat hos henne permanenta somatiska effekter. De traumatiska händelser som hon senare drabbats av (förhållandena i fängelset, återupptagandet av rättsprocessen o.s.v.) har återskapat och försvårat de posttraumatiska symptomen. Detta har lett till att den traumatiska processen blivit kronisk.”

Varför var det så viktigt

för de ”rättsvårdande” myndigheterna att driva igenom en så uppenbart grundlös dom? Pınar Selek har tydligen ansetts som samhällsfarlig och subversiv genom sitt intresse för PKK och sitt umgänge med gatubarn, prostituerade, transsexuella och andra tvivelaktiga personer.

En allmän uppfattning är också att man ville etablera ett varnande exempel också för andra samhällsvetare. ”Genom min person sändes en varningssignal till alla som söker en frihet i anden. Man pekade på sociologerna, samhällsforskarna och aktivisterna. Och jag hade valts som symbol”, noterar Selek i sin försvarsskrift.

Att åtalet var så uppenbart grundlöst var i det perspektivet inget fel, det visade tvärtom att vem som helst kunde drabbas.

”Det gamla, nästan gömda Turkiet med en stark militär och ett strängt rättsväsende, som ständigt och överallt vittrar faror för fosterlandet och kemalismen, framträder på nytt […] Framför allt vill de nationalistiska och sekulära domarna statuera exempel och visa: Det gamla systemet finns kvar. Och det ger inte upp utan kamp”, skriver Özlem Topcu i Die Zeit om processerien.

Speciellt absurd

var anklagelsen om ett bombdåd eftersom Selek konsekvent verkat mot våld. I sitt försvarstal 2006 förklarade hon först vad hon ägnat sig åt och vilka ideal hon hade. Hon lade sedan fram sin syn på åtalet:

”Jag har lärt mig att detta är spelets regler. Om man försöker säga lösenordet högt förklaras man skyldig. Men man anklagas inte för att ha sagt lösenordet högt, utan ses i stället skyldig till något man ägnat hela sitt liv åt att bekämpa. Om man t.ex. är en nunna anklagas man för prostitution. /…/ Den som är antimilitarist anklagas för bombattentat.”

Den anklagade tvingas därmed ge avkall på sina ambitioner och i stället försvara sig själv.

”Just som man steg för steg närmar sig en viss punkt, en viss infallsvinkel tvingas man plötsligt att börja ägna sig åt sig själv. Anklagelse följer på anklagelse och påståendena upprepar sig själva. Också om anklagelserna enbart är påståenden fastnar den smuts som kastas på dig och var och en som ser dig minns dessa påståenden. Från och med nu är det omöjligt för dig att bevara din gamla identitet. Du behöver inte anklagas för något tankebrott, du behöver inte stämplas som en ’fredsbrottsling’. Den krigshetsande organisationen ’terroriserar’ dig, gör dig till en terrorist och presenterar dig för miljoner mänskor med din nya identitet.”

Mina forskningsprojekt 

gjordes om till en bomb, skriver Selek. Hon upplevde det som en kränkning och sörjde förlusten av materialet.

”Forskningsprojektet som fråntogs mig var ett som, trots sina brister, sökte nya sätt att analysera våra problem, andra perspektiv än den nationella säkerhetens. Om det var rätt eller fel är en fråga för sig. Om ett fenomen är verkligt är det viktiga ändå att utforska denna verklighet på djupet. Vi måste göra något åt den våldsmättade atmosfär som vi levt i under 20 år. För att lösa problem måste vi förstå dem och för att förstå dem måste vi forska kring dem. Jag tror att vi kan hela såren och tillfriskna också med ganska små ansträngningar, om det sker med god vilja. Men vi kan fortfarande göra slut på detta, vi bara står och ser vattnet hela tiden bli allt smutsigare, medan vi långsamt fråntas all luft, tills vi inte längre kan andas.”

Varför inte ge efter

utan fortsätta att gå sin egen väg? Pınar Selek har svarat på den frågan: ”Jag gör det för min egen skull, för min heder, för min lycka. Och för att jag ska kunna se mig själv i spegeln och vara nöjd.”

Hennes familj har hjälpt henne att överleva vid sina sinnens fulla bruk, men det hon upplevde under sin uppväxt gjorde henne också beredd på fängelselivet. I sin försvarsskrift 2006 förklarade hon mer ingående varför hon inte kapitulerade för komplotten kring Kryddbasaren:

”Min hemlighet var kärleken. Framför allt har min familj alltid stött mig, gett mig sitt förtroende och sitt stöd utan gräns. Min pappa har, med pipan i handen, arbetat som en detektiv från första dagen. Jag föreställer mig att han lidit av samma nervositet som en kirurg som ska operera sin egen dotter, men han har aldrig visat något tecken på det. Jag kände hela tiden hans hand på min axel som tröst och stöd. Min mamma var en kvinna typisk för den republikanska perioden och just därför drabbades hon så hårt av det som hände mig.”

Med det menar Pınar Selek att hennes mamma tillhörde det republikanska folkpartiet CHP, kemalisternas parti, det som angav tonen för rättsväsendet och hela byråkratin och militären. I ett annat sammanhang har hon berättat att hennes mamma, vars apotek också fungerade som en social mötesplats, en tesalong, var medlem av CHP, men röstade på vänstern. Av henne och av kunderna i apoteket där hon ofta hjälpte sin mamma lärde Pınar sig vänskap och solidaritet mellan kvinnor.

Hennes farfar Cemal Hakkı Selek var advokat och parlamentsledamot och en av grundarna av turkiska arbetarpartiet TIP under 60-talet. Hennes pappa Alp Selek var också advokat och fick ofta försvara mänskor som förföljdes av politiska skäl. ”Redan i tidiga barnaår förstod jag att makten inte nödvändigtvis talar sant”, har hon sagt. De här upplevelserna ser Pınar Selek som en förklaring till att hon kunnat stå emot maktens attacker. Under 70-talet kom många vänstermänskor som ställts inför rätta hem till dem för att få råd.

– Hemma hos oss diskuterades och kritiserades det alltid, författare, politiker och fackföreningsfolk kom och gick ständigt. Därför lärde jag redan i unga år känna mänskor från olika vänsterorganisationer i Turkiet. Från 1980 framåt mötte jag inte få av dem i fängelset. Under flera år besökte jag tillsammans med mamma min pappa i fängelset och träffade också många av hans klienter på gården. Jag har vuxit upp utanför fängelseporten.

Militärkuppen 1980

ledde bl.a. till att fadern sattes i fängelse och fick sitta där i fyra och ett halvt år. Pınar gick i det franska flicklyceet Notre Dame de Sion, vilket räddade henne från den massiva indoktrineringen som juntan beordrade i de turkiska skolorna. I stället studerade man filosofi och litteratur och läste Camus och Sartre. Hon påstår själv att hon var den på klassen som fick de flesta bestraffningarna.

– Vi gav ut en tidskrift som vi gjorde reklam för på skolans väggar. Där publicerade vi Nazim Hikmets dikter under påhittade namn.

Hikmet var för regimen en förtappad kommunist som dog i exil.

Kuppen påverkade henne starkt:

– Den berörde mig mycket eftersom många mänskor som sökt friheten plötsligt försvann. Alla blev arresterade. Vi hörde hela tiden talas om tortyr, död och flykt. Friheten blev något du kunde ge ditt liv för. Efter denna period levde vi hela tiden i ett rus av frihet.

Peter Lodenius
Foto: Claude Truong-Ngoc & Peter Lodenius

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.