Kampen mellan en engagerad sociolog som velat stöda de mest utsatta i Turkiet och ett rättsväsen som inte vill tillåta det har pågått i redan 14 år.
Kafka kan nog siktas då och då i Turkiet, men knappast någon har drabbats så hårt av en absurd process som Istanbulsociologen Pinar Selek. I åratal har hon plågats av rättegångar kring ett påstått brott som hon frikänts för redan tre gånger. Åtminstone jag, och säkert också någon annan, har flera gånger dragit en lättnadens suck över att eländet fått ett slut – trots att det inte fått det. Varje gång har man från högsta ort krävt en ny rättegång. Tydligen är Selek rikets farligaste person.
Nu senast skedde detta i början av augusti. En ny rättegång – den fjärde – skulle inledas, men det var semestersäsong och varken domaren eller åklagaren var på plats. Starten uppsköts till den 22 november. När augustidatumet fastslogs måste man ha varit medveten om semestertiden, men kanske ville man upprätthålla den psykologiska tortyren?
Pınar Seleks fall visar hur långt det fortfarande är långt till den dag då Turkiet kan kallas en rättsstat och hur mycket av den gamla andan som ännu lever kvar. Men lyckligtvis visar det också hur stor motståndskraft en mänska kan ha: Selek har inte krossats och fortsätter sitt arbete. Ju mer tiden går, desto tydligare framstår detta som en kamp mellan det gamla Turkiet och det nya. Den gamla kemalistiska staten erkänner sig inte besegrad och Recep Tayyip Erdogans regering ingriper inte ens mot så här absurda uttryck för det gamla systemets förtryck. Tydligen är man också på det hållet rädd för det nya.
Pınar Selek var 27 år när processen fick sin början. Den 9 juli 1998 inträffade en explosion i kryddbasaren i Istanbul och sju mänskor dödades. Hon var sociolog och arbetade då med en bok där hon intervjuade kurdiska aktivister om varför de gått med i PKK-gerillan och därmed valt väpnad kamp. Själv är Selek hängiven motståndare till allt våld och var inte ute för att stöda PKK, däremot ville hon förstå bevekelsegrunderna för dem som tar till vapen. Hon hade intervjuat PKK-medlemmar i sydöstra Turkiet, i Tyskland och i Frankrike och varit noga med att inte ange deras namn i undersökningsmaterialet.
Den 11 juli 1998 arresterades Selek av polisen. Alla hennes manuskript och kassetter beslagtogs och man ville få reda på namnen på de intervjuade och deras vistelseorter. Med hänvisning till forskningsetiken vägrade hon ge några namn.
– Jag har redan tidigare arbetat med marginaliserade minoriteter – med gatubarn, tiggare, romer, sexarbetare, homo- och transsexuella – och för mig ingår det i den självklara yrkesetiken som sociolog och journalist att skydda mina källor. Mitt förhållande till PKK var kritiskt, men samtidigt sakligt i vetenskaplig mening, konstaterar hon i en intervju för David Signer i den schweiziska tidskriften Du.
Tortyr blev följande steg
när det inte gick med lämpor.
– Jag satt med en uniformerad man i ett rum. Medan han läste mitt manuskript såg jag hur han blev alltmer ursinnig. När de började med tortyren funderade jag på hur jag skulle stå ut med den. Jag gav mig själv på nytt och på nytt en frist på två minuter. Jag sade mig: Under två minuter avslöjar jag ingenting. Så gav jag mig själv ytterligare två minuter. Sedan tänkte jag: Ytterligare två minuter klarar du nog av.
– Normalt är polischefen inte närvarande vid dessa förhör. Men bindeln för mina ögon gled ned när jag hissades upp med händerna bakom ryggen och då såg jag hur han kom in. Han sade: ”Du vill alltså vara en fredshjälte?” och slog mig i ansiktet. Sedan blev de allt brutalare.
Man band t.ex. hennes händer vid väggen och skuffade henne framåt så att armarna gick ur led för att sedan bända armarna i led igen på ett mycket smärtsamt sätt.
– De skötte dock sin uppgift illa och måste till slut kalla på en läkare. De försökte med löften och när inte heller det hjälpt gav de mig elektriska stötar i huvudet. Till slut förlorade jag medvetandet.
Seleks pappa, en känd advokat, hörde om arresteringen och ingrep.
– Han hade tidigare fått flera poliser bakom galler för tortyr. Nu rådde han mig att hålla ut ännu två dagar och inte ge ut några uppgifter. Det var säkert inte lätt för honom, han älskar mig. Men jag berättade inte för honom allt vad de gjort mig. Efter några dagar sade poliserna till mig: ”Vi har inte funnit någon information hos dig, men nog en bomb i ert tillhåll.”
”Tillhållet” var Gatuartisternas ateljé, en träffpunkt som hon startat för gatubarn och andra hemlösa och marginaliserade. Inte bara kurderna, utan också gatubarnen var alltså farligt stoff.
På basen av den anklagelsen förpassades hon till Ümraniye-fängelset, men man lovade att detta skulle vara glömt om hon rodde fram med de uppgifter torterarna ville ha.
Kvinnorna i fängelset
dit hon fördes efter en veckas tortyr var misstänkta för politiska brott och visade sin solidaritet och tog genast hand om henne.
– Jag märkte hur de tvättade mig och drog på mig rena kläder. Jag kunde knappt röra mig och hade ingen känsel i fingrarna, antagligen på grund av chocken. Någon gav mig vatten och satt något att äta i munnen på mig, säger Selek i en intervju i Die Zeit.
Kvinnorna i fängelset skulle bli en familj för henne under de följande åren.
– Jag delade cellen med 70 kvinnor. De var mycket hyggliga. Det var för dem mycket viktigt att jag kunde skriva. På kvällarna byggde de med handdukar upp ett slags tält för mig, så att vakterna inte märkte att ljuset var på. Jag skrev tre böcker under min häktningstid, men kunde bara rädda och publicera en, Barisamadik, om tendenser till våld inom den turkiska vänstern, berättar hon i intervjun i Du.
Tiden i fängelset använde hon bl.a. för att lära sig kurdiska och också kurdiska danser. Hon beskrev under den första rättegången 2006 vad hon ville göra genom att citera en fras av den franska sociologen Pierre Bourdieu: ”Jag vill tränga in i flera liv, det betyder att jag vill umgås och samtala med mänskor som lever dessa liv och skapa relationer mellan dessa subjekt.”
I TV-nyheterna fick hon sedan veta vad hon skulle anklagas för. Hon hade redan varit anhållen i sex veckor och enbart förhörts om sina kurdiska kontakter när hon plötsligt i TV fick se en bild av sig själv. En rapport påstod att undersökningarna av explosionen i Kryddbasaren hade visat att den förorsakats av en bomb utplacerad av henne med hjälp av en kurdisk ung man, Abdulmecit Öztürk. Selek hade aldrig hört talas om honom.
Vid ett förhör i rätten den 22 december förklarade också Öztürk och vittnena att de torterats att underteckna sina helt grundlösa bekännelser och att de aldrig träffat Pınar Selek. Ett vittnesmål av Öztürks moster som belastade Selek förlorade sin tyngd när det framkom att mostern enbart talade kurdiska och inte förstod vad som stod i hennes ”vittnesmål”, som skrivits på turkiska.
Framför allt hade polisens tekniska undersökningar visat att explosionen inte förorsakats av en bomb, utan av en läckande butangasflaska.
Åklagarens bevisföring vilade alltså på obefintlig grund. Men rättens kvarnar mal speciellt långsamt i Turkiet och det tog två och ett halvt år för den grupp jurister som stödde Seleks sak att få henne ut ur fängelset, i väntan på rättegång.
Process efter process
följde. Den 22.12.2000 beslöt rätten att hon skulle friges. Men inrikesministeriet och Istanbuls polisinrättning sände den 19.4.2001 en skrivelse till rätten där de uttalade sitt djupa beklagande över frigivningen. I regeringen satt vid denna tid två sekulära högerpartier.
Den rättegång som följde slutade i ett frikännande av Pınar Selek, eftersom det enligt domen inte fanns några klara och trovärdiga bevis för att hon begått något straffbart. Sedan domen upphävts av en högre rätt den 17.4.2007 inleddes en ny rättegång som slutade i en ny frikännande dom, på samma grunder, den 23.5.2008. Detta överklagades av överåklagaren vid högsta domstolen, som krävde en skärpt livstidsdom. Selek fick också ta emot anonyma dödshot och våren 2009 kom hon fram till att hon måste lämna landet.
Den 9.2.2011 frikändes Pınar Selek för tredje gången, men redan följande dag överklagades också detta frikännande.
Under alla dessa år har den enda direkta kopplingen mellan Selek och explosionen i Kryddbasaren varit Öztürks vittnesmål, framtvingat under tortyr. Efter en lång fängelsevistelse frikändes han till slut med hänvisning till att bekännelsen framtvingats genom tortyr. Frikännandet har inte överklagats och domen är rättskraftig. Ändå krävs fortfarande livstids fängelse för Pınar Selek med hänvisning just till detta vittnesmål.
Gatuartisternas ateljé
var det andra huvudmålet för makthavarnas raseri, vid sidan av Seleks forskning kring kurdgerillan. Hon hade redan under de sista skolåren i Taksim-området intresserat sig för gatubarnen, berättar hon i en intervju för Aysegül Sönmez.
– Mänskorna på gatan var väldigt annorlunda än jag: transvestiter, tjuvar, knarkare, alkoholister, mänskor som levde på det de hittade i soptunnorna, studerande och romer eller anarkister som sjöng på gatorna. […] Jag slutade skolan kl. 13.30 och vistades på gatan tillsammans med dem fram till kvällen. Därför hade jag många vänner bland dem.
– När jag sedan började studera sociologi sade jag att vi kunde skapa ett rum för möten mellan oss och då började vi skapa något fint. Vi byggde en ateljé för gatans artister, utan ekonomiskt stöd. Vi hade funnit ett ställe vid Galatasaray. Alla poliser kände mig mycket bra: när ett barn arresterats var det jag som gick till polisstationen för att reda ut fallet. Ledaren för vår sociologiska institution kände polischefen och jag brukade ge honom hans namn. Efter en tid kände poliserna mig mycket väl och behandlade mig som Moder Teresa.
Till slut började hon emellanåt sova på gatan tillsammans med sina vänner. Det började helt improviserat. Hon berättade en dag en historia för barn och de bad henne stanna med dem den natten. Hon måste klä sig så att man inte kunde se att hon var en ung kvinna, för då kunde det ha gått illa. Det en vana för henne att sova med dem en natt i veckan på gatan vid Galatasaray.
Ett attentat mot Eden kallar Pınar Selek i sin försvarsskrift från 2006 tillslaget mot Gatuartisternas ateljé, som polisen påstått vara en bombverkstad.
– Nej, aldrig skulle en bomb ha kunnat komma in i vår ateljé. I det lilla rum som vi förfogade över försökte vi tvärtom motverka alla former av våld och hela de sår som våld åstadkommit.
I ateljén tillverkades konstverk av skrot, där skapades gatuteater, där tillkom en tidskrift som såldes i 3 000 exemplar på gatorna. Polisen förstörde denna ”oas i öknen”, som aldrig kunde återskapas.
Peter Lodenius
