Idén om deltagarekonomi är ett långsiktigt och visionärt vänsteralternativ till den kapitalistska marknadsekonomin. Det skriver Anders Sandström, ordförande för Parecon Sverige.
Vänstern i vid mening har, med några få undantag, sedan lång tid tillbaka förpassat diskussionerna om framtidsvisioner och alternativa samhällssystem till någon mörk vrå nere i källaren där ingen hör dem, eller också har de övergivits helt och hållet. Man har, framförallt efter murens fall 1989, till stor del accepterat högerdebattörernas mantra att det inte finns några alternativ till kapitalismens marknader och privata ägande, förutom den bankrutta statssocialismen, som ingen normal människa längre ser som ett alternativ.
I stället har vänstern i bästa fall fokuserat sina ansträngningar på att minimera orättvisor och andra negativa effekter som det ”ofrånkomliga” kapitalistiska systemet skapar. Detta är ett nog så viktigt mål på kort sikt, men avsaknaden av långsiktiga mål tillsammans med beslutet att acceptera det kapitalistiska systemets ofrånkomlighet gör att vänstern riskerar att bli stillastående och handlingsförlamad, ett lätt mål för politiska motståndare.
Vänstern behöver utforma långsiktiga mål för att kunna värdera och bedöma de kortsiktiga delmål som den dagliga kampen kräver och fylla dem med meningsfullt innehåll. En övertygande vision skapar dessutom entusiasm och långsiktig uthållighet. Detta har blivit allt viktigare under senare år då det blivit alltför uppenbart att marknader vare sig främjar demokrati, rättvisa eller ens effektivitet i allokering av knappa resurser, eller i fråga om att hantera den enorma utmaning som klimatförändringen ställer oss inför.
Det finns trots allt några få undantag från visionslösheten inom vänstern. Flera olika varianter av marknadssocialistiska lösningar såsom David Scheickharts ”ekonomiska demokrati” har fått viss uppmärksamhet på senare tid. Det gemensamma för dessa modeller är att det privata ägandet av produktionsmedlen avskaffas till förmån för ett gemensamt samhälleligt ägande. Däremot allokeras resurser och i vissa fall även arbetsinkomster fortfarande i stor utsträckning med hjälp av marknadslösningar.
Det senare är problematiskt om vänsterns mål är att skapa ett klasslöst samhälle baserat på ekonomisk demokrati (i betydelsen att inflytande över ekonomiska beslut fördelas i proportion till den grad man påverkas av besluten), och ekonomisk rättvisa (i betydelsen att konsumtionsmöjligheter skall fördelas utifrån ansträngning och uppoffring, och inte utifrån förhandlingsstyrka eller faktorer utanför individens kontroll). Marknadssocialistiska modeller tar oss i bästa fall ett litet steg framåt mot detta mål genom att avskaffa det privata ägandet av produktionsmedel men skapar i stället förutsättningar för en återgång till en annan typ av klassamhälle som inte baseras på ägande av kapital utan på tillgång till information, inflytande över beslut och stora skillnader i ersättningar.
* * *
Oavsett om ägandet av produktionsmedlen är privat eller kollektivt skapar marknader oundvikligen stora inkomstskillnader genom att de gynnar dem som besitter ett större ”humankapital” d.v.s. de friska, starka och intelligenta, de som bidrar mest till produktionen, de som har bättre arbetsredskap eller de som bara råkar arbeta inom branscher som tillverkar varor och tjänster som för tillfället efterfrågas extra mycket. ”Humankapitalet” bestäms i stor utsträckning av omständigheter utanför individens kontroll. På en marknad har dessa grupper goda förutsättningar att förhandla till sig en högre ersättning för sitt arbete än sina arbetskollegor, oberoende av hur ansträngande eller uppoffrande deras arbete är.
Denna snedvridning av ersättningar sker i en marknadssocialistisk modell både mellan olika branscher eller företag men även internt inom varje företag när vinsten skall fördelas mellan medlemmarna i kollektiven. Det är viktigt att poängtera att det inte finns något sätt att korrigera dessa orättvisor inom ramarna för marknadssystemet, utan att samtidigt skapa stor ineffektivitet. Om vi ingriper på arbetsmarknaden och lagstiftningsvägen sätter de lönenivåer som vi anser vara rättvisa, men fortsätter att tillåta marknaden att allokera resurser så kommer inte bara olika typer av arbetskraft att allokeras ineffektivt utan prisstrukturen i hela ekonomin kommer att ge felaktig information om olika varors och tjänsters alternativkostnader, vilket leder till ytterligare ineffektivitet. Med andra ord, i en marknadsekonomi (oavsett ägandeform) måste vi antingen tillåta marknaden att ersätta arbetare orättvist eller tolerera ännu större ineffektivitet, om vi försöker att korrigera orättvisorna.
Vidare, på arbetsplatser som agerar på marknader där vinstmaximering är det övergripande målet, tenderar beslutsfattande i praktiken att organiseras hierarkiskt, även om det i bästa fall formellt sker utifrån demokratiska principer. Eftersom den totala ersättningen till medlemmarna i kollektivet främst bestäms av vinstens storlek kommer det att framstå som förnuftigt, till och med för medlemmarna i ett arbetarägt kollektiv, att fördela arbetet så att ett fåtal särskilt begåvade medlemmar tar ansvar för att förbereda och fatta viktiga beslut och därmed inta chefspositioner, medan andra följer order och utför de monotona och repetitiva arbetsuppgifterna. Denna arbetsspecialisering kommer att öka den kortsiktiga vinsten och leda till högre lön för alla medlemmar av kollektivet. Resultatet blir en klassindelning där en s.k. koordinatorklass monopoliserar beslutsfattande, informationstillgång och inflytande över viktiga beslut medan en arbetarklass utför besluten och har marginellt inflytande över sitt arbete. De förra kommer snart även att argumentera för att de relativt sett är viktigare för kollektivets totala vinst och därför bör erhålla en större del av den.
* * *
Till sist: ett av marknadens mest karaktäristiska drag är att det endast är de direkta parterna i en transaktion, den enskilde köparen och den enskilde säljaren, som har inflytande över transaktionen. Övriga parter som påverkas ges inget inflytande alls.
De mest belysande exemplen på detta är klimateffekter av t.ex. tillverkning, inköp och framförande av bensindrivna bilar, som påverkar snart sagt alla jordens invånare men vars effekter enskilda köpare och säljare av bilar inte har någon direkt anledning att ta hänsyn till. Tvärtom, ju större kostnader som kan överföras till tredje part, desto större blir vinsten för köpare och säljare. Detta marknadens signum, d.v.s. att ignorera alla som påverkas av en transaktion förutom köpare och säljare, är den främsta förklaringen till att marknaden anses vara ett ”effektivt” och ”smidigt” allokeringsinstrument och är en av de stora källorna till vinst i marknadsekonomier och står i bjärt kontrast till principen om självförvaltning i den mening att inflytande över besluten skall fördelas utifrån den påverkan som besluten har på berörda parter.
Sammanfattningsvis leder ovanstående till slutsatsen att det finns stor anledning att vara skeptisk till långsiktiga visioner som bygger på marknadssocialism om målet är att skapa ett klasslöst samhälle baserat på ekonomisk demokrati och rättvisa. Även om man väljer att se marknadssocialism som ett delmål på vägen till något bättre finns en stor risk för cementering av nya klassformationer om man inte från början har en tydlig och mer långtgående vision där marknader inte ingår. Därmed inte sagt att man bör sätta marknadsekonomins avskaffande överst på listan över mål som bör prioriteras under de närmaste åren.
* * *
Finns det då något annat alternativ till kapitalismen än marknadssocialism? Ingen normalt funtad människa ser väl centralplanering modell Sovjetunionen som ett alternativ. Michael Albert och Robin Hahnel lanserade 1991 visionen om Participatory Economics (deltagarekonomi) som ett alternativ till både marknad och centralplanering. Sedan dess har modellen beskrivits i ett stort antal artiklar och böcker av vilka Economic Justice and Democracy (2005) och Of the People, By the People. The case for a Participatory Economy (2012) av Robin Hahnel är värda att särskilt nämnas.
På svenska och finska lanserades modellen först år 2004 med översättningen av Michael Alberts bok Parecon: Deltagarekonomi – Livet efter kapitalismen (Ordfront). Uppgiften som Albert/Hahnel föresatte sig var att definiera en minimal uppsättning institutioner som är nödvändiga för en klasslös ekonomi, varmed de menar en ekonomi som bygger på självförvaltning för både producenter och konsumenter utifrån deras egna intressen och en ekonomi utan inbyggd strukturell partiskhet eller dominerande grupper. Utöver den minimala uppsättningen av institutioner är modellen flexibel och erbjuder enskilda länder, regioner, industrier stor frihet att skapa egna lösningar med stora inbördes olikheter.
De fyra grundläggande institutioner som Albert/Hahnel anser vara nödvändiga för en klasslös ekonomi och som tillsammans definierar en deltagarekonomi presenteras här.
* * *
1. Beslutsfattande sker i självförvaltande arbetsplats- och konsumentråd.
Självförvaltning, i betydelsen att människor ges inflytande över beslut i proportion till den utsträckning som de påverkas, är grundläggande. Detta betyder även att olika beslutsregler, t.ex. majoritetsbeslut, konsensus och olika grader av kvalificerad majoritet kan användas beroende på omständigheterna för att inflytandet på bästa möjliga sätt skall spegla påverkan. När vilken regel skall användas är taktiska val och görs ifrån fall till fall.
* * *
2. Arbetsuppgifter organiseras i balanserade arbetskomplex.
I vårt nuvarande kapitalistiska samhälle finns två grupper av arbetare. Den första gruppen kallar förespråkare av deltagarekonomi koordinatörer, d.v.s. arbetare som till övervägande del sysslar med uppgifter som ger dem makt och inflytande, advokater, läkare, ingenjörer, ekonomer o.s.v. Genom sina arbetsuppgifter får de tillgång till information, blir vana att delta i beslutsfattande, får ansvar för att sätta dagordningar, ges ansvar för utveckling, utvecklar en hög kommunikationsförmåga, får självförtroende o.s.v. Den andra gruppen av arbetare kan vi kalla arbetarklass. Den utför till övervägande del arbetsuppgifter som förmedlar litet eller inget inflytande eller makt, är repetitiva, ofta utmattande samt lämnar människor med mindre självförtroende, mindre information, mindre sociala förmågor än andra uppgifter.
Koordinatorklassen dominerar resten av arbetsstyrkan eftersom deras uppgifter gör dem bättre rustade att göra detta. I frånvaron av en privat ägarklass lägger den händerna på en mycket stor del av samhällets makt och rikedomar. Även om vi inför arbetsplats- och konsumentråd som är uppriktigt inställda på att införa självförvaltning men behåller den gamla arbetsfördelningen kommer en liten del av arbetarna att sätta dagordningen och dominera debatten. De kommer att anse sig vara bättre och därmed värda mer ersättning och de kommer att se på de arbetare som utför deras instruktioner som mindre kapabla, i behov av vägledning och hjälp.
Balanserade arbetskomplex, deltagarekonomins andra institutionella åtagande, har som mål att få bukt med denna gamla arbetsdelning. Med balanserade arbetskomplex ser vi till att portionera ut arbetsuppgifterna så att varje jobb har en mix av arbetsuppgifter som ger alla arbetare en jämförlig situation med avseende på inflytande och makt. Alla deltagare i ekonomin blir genom sina roller och ansvarsområden förberedda på att delta fullt ut i självförvaltning.
* * *
3. Ersättningen för arbete eller fördelningen av inkomster baseras på ansträngning och uppoffring.
Deltagarekonomin förkastar att människor skall kunna erhålla stora inkomster genom att äga kapital och att människors ersättning skall baseras på förhandlingsstyrka. Deltagarekonomin förkastar t.o.m. att människor skall ersättas i förhållande till vad deras arbete tillför. Bättre verktyg eller medfödd talang skall inte ge rätt till större ersättning även om dessa saker innebär att man kan bidra med mer till produktionen. Om man kan arbeta skall man enligt den deltagarekonomiska modellen ersättas för hur länge man arbetar, hur hårt man arbetar och hur ansträngande och tungt arbetet är under förutsättning att man utför arbete som är samhälleligt värdefullt. Deltagarekonomin anser att denna fördelningsnorm är både ekonomiskt och moraliskt sund. Fördelning utifrån ansträngning och uppoffring måste naturligtvis kompletteras med fördelning av viss konsumtion utifrån behov så som idag – vård, skola omsorg m.m.
* * *
4. Resurser, varor och tjänster allokeras via en decentraliserad process som kallas deltagarplanering.
Om man kombinerar självförvaltande arbetsplats- och konsumentråd, balanserade arbetskomplex och det som vi kallar rättvis ersättning för insats, ansträngning och uppoffring, med en allokering antingen via marknader eller via centralplanering så omkullkastas målen med att införa de första tre institutionerna på grund av detta val av allokeringsmekanism. De gamla institutionerna som vi försöker att ersätta kommer mot vår vilja att etablera sig på nytt till följd av detta val.
Det är därför nödvändigt att ersätta dessa allokeringsprinciper med en decentraliserad, horisontell och deliberativ förhandlingsmodell där arbetsplats- och konsumentråd tillsammans planerar och beslutar om allokering av resurser, insatsvaror, kapital och slutvaror – en allokeringsmodell som anhängare till deltagarekonomimodellen kallar deltagarplanering.
Anders Sandström
är ordförande för Parecon Sverige.
Illustration: Kristin Lidstrom
