John Christensen. Foto: Ryan Morrison

I del fyra av Peter Lodenius serie behandlas John Christensens väg från insider i skatteplaneringsindustrin till ledare för kampen mot skattesmitare. 

John Christensen är verksamhetsledare för Tax Justice Net Network (TJN), som har tagit fram en stor del av bakgrundsmaterialet kring skatteparadisen. Då han har följt med verksamheten i dem på nära håll vet han vad han talar om. I mitten av 80-talet verkade Christensen i Malaysia som sakkunnig i utvecklingsekonomi och bekantade sig då med lokala sparandelslag som i åtminstone en del fall placerade insamlade medel i skatteparadis. Han forskade närmare kring detta och kom fram till att det hela var ett stort lurendrejeri, där vissa ansvariga i andelslagen tack vare sekretessen i skatteparadisen kom åt att plundra sparkapitalet. Till slut skrev han en artikel om detta och skapade skandal.

När Christensen sedan kom tillbaka till Storbritannien 1986 försökte han konsultera bibliotek och tala med alla tänkbara ekonomister och experter för att förstå vart pengarna hamnade och hur skatteparadissystemet riktigt fungerade. Ingen kunde hjälpa honom.

– Jag tror att ingen förstått hur förödande systemet blivit, säger han till sin nuvarande TJN-kollega Nicholas Shaxson, författare till boken Treasure Islands.

I en intervju i The Guardian 2011 konstaterade Christensen:

– Ännu för bara tio år sedan kunde jag räkna antalet mänskor med ett genuint intresse för frågan på mina fingrar. Vi var en trist och ensam hop som, fast vi förstod frågan ganska bra, inte hade något politiskt stöd och inte heller någon klar uppfattning om hur vi kunde skaffa oss det stödet.

Han själv drevs framför allt av insikten om att skatteparadissystemet försvårar u-ländernas utveckling, men såg också det hela som en moralisk fråga: hederliga medborgare och företag betalar sin skatt.

Kanalön Jersey där Christensen föddes hade efter Margaret Thatchers avreglering av finansmarknaden, tack vare sitt självstyre, förvandlats till ett internationellt finanscentrum. Arbetsmarknaden var överhettad och Christensen hade inga svårigheter med att få ett jobb där han kunde bedriva vad sociologerna kallar deltagande observation av hur ön förvandlats:

– Kombinationen av avreglering och teknologisk förändring hade öppnat nya marknader. Internationella banker och bokföringsfirmor köade för att få sin bit av kakan. De gamla bostadshusen och butikerna i Saint Helier höll på att ersättas av kontorshus och parkeringsplatser och öns arbetsmarknad var så överhettad att ungdomar direkt efter skolan kunde få en högre lön än vad folk med universitetsutbildning fick på brittiska fastlandet. Porsche, Jaguar och BMW var favoritbilarna på en ö som mäter 15 gånger 8 kilometer.

Christensen fick jobb på ett företag som administrerar utlandsägda företag och konton. Dagligen fick han instruktioner per fax från banker och advokatbyråer i alla delar av världen. Instruktionerna kom inte från de verkliga ägarna utan från mellanhänder i t.ex. Luxemburg eller Schweiz.

 

I skatteplaneringsindustrin

(som Christensen kallar det) ses det nämligen som en god praxis att upprätta en ägandekedja på t.ex. tre skatteparadis för att säkra att ägarna inte kan spåras.

– En av mina uppgifter var att sätta priser för varor och tjänster som överfördes inom multinationella bolag på ett sätt som minimerade den skatt de skulle betala. Denna prissättningsprocess gjorde det möjligt att plasthinkar importerades till USA från Tjeckien för ett nominellt pris på 972,98 dollar per styck, medan raketkastare exporterades från USA till Israel för 52,03 dollar per styck. Den vinst som uppstod dirigerades till ett skatteparadis.

Om det inte rörde sig om en affär inom ett multinationellt bolag kunde samma operation genomföras via en utomstående agent i ett skatteparadis. I andra fall användes sådana här anonyma bolag för insider-operationer på börsen. Christensen konstaterar att arbetet till lika delar tråkade ut och upprörde honom. Många av uppdragen kom från Afrika och tydligen beklagade han sig väl mycket över de skumma penningströmmarna därifrån, eftersom hans avdelningschef en fredagskväll före arbetskamraternas sedvanliga gemensamma krogsits förklarade att hon inte ville diskutera dessa frågor och i vilket fall som helst inte brydde sig ett skvatt om Afrika.

– Hennes inställning var typisk. Lönsamheten var skyhög och ingen gjorde någon koppling mellan sitt agerande och brottslighet och orättvisor någon annanstans.

Attityderna på ön hade förändrats starkt under tiden han varit borta, upplevde han:

– Jag märkte att extrema attityder av olika slag blivit vanligare: stark rasism, sexism, en kvävande allmän atmosfär, en kväljande och öppen konsumerism som jag inte upplevt någon annanstans liksom ett nästan fanatiskt motstånd mot alla framstegsvänliga tankar.

Det är ändå möjligt att det delvis är han själv som förändrats under studieåren och tiden i Asien. Jersey har nämligen alltid varit konservativt. Lagen som förbjöd homosexualitet och annat osedligt sexuellt beteende upphävdes i Britannien 1967, men i Jersey först 1990. Spöstraff, som Britannien upphävde 1948, fanns kvar i Jerseys lagstiftning till 2005. Båda gångerna skedde lagändringen i Jersey efter påtryckningar från moderlandet.

Men säkert har inriktningen på skattesmitning skapat ännu hårdare attityder.

 

En ö är ett akvarium 

där man inte kan gömma sig, konstaterar Shaxson om skatteparadisen som huvudsakligen är små öar. Man blir hela tiden sedd, man kan inte leva ett eget avskilt liv. Eftersom välståndet till stor del beror på skattesmitningen och bankhemligheten vill man inte höra kritik av dessa. Christensen hade svårt att leva på liknande villkor och blev deprimerad.

– Allt jag såg som viktigt kändes obetydligt. Det fanns ingen att vända sig till, säger han till Shaxson.

Han höll på att lämna ön, men forskaren Mark Hampton övertalade honom att stanna. Hampton var liksom Christensen född på Jersey och hade kortvarigt arbetat i offshore-banksektorn där, men höll nu på med en avhandling om ekonomin på skatteparadisöar. Jersey fick agera exempel, och det var viktigt att förstå systemet inifrån. Christensen gick med på uppdraget, eftersom han själv fortfarande inte förstått systemet ordentligt, liksom inte heller någon av de forskare som han tidigare talat med. Så han blev som han själv uttrycker det en ”hemlig agent”.

Uppenbarligen gav agentverksamheten resultat. Hampton skrev sin avhandling och har senare skrivit mycket om samma tematik, ensam eller tillsammans med andra, bl.a. just Christensen. Denne är också en av Shaxsons främsta källor, även om han fortfarande inte kan avslöja några detaljer som omfattas av tystnadsplikten.

Ekonomisk rådgivare för självstyret i Jersey blev Christensen år 1987. Han märkte snabbt att bank- och finansverksamheten reglerades med mycket lätt hand. Politiker ansvariga för banktillsynen satt i styrelsen för de banker de skulle övervaka och ledande tjänstemän tolkade lagar och bestämmelser till förmån för ledande politiker och deras allierade.  Det fanns ändå en konkurrens mellan de olika kretsarna. När han blivit rådgivare var det många som försökte få honom att ansluta sig till just deras frimurarloge.

– Tänkandet baserar sig på bästa bror-nätverk. Du är antingen för eller emot. Detta innebär att man litar på att folk gör vad de ska göra utan att det ens sägs ut – ’förtroendet’ får en ganska förrädisk innebörd. Jag klassades som opålitlig. Jag hörde ofta det sägas att jag inte var ’en av dem’. Ingen sade ändå det direkt åt mig, säger Christensen till Shaxson.

Han försökte kamouflera sig genom att ägna sig åt lite udda verksamhet; han blev ordförande för öns filmklubb och han tävlade med katamaraner.

Bankhemligheten är i många fall viktigare än skattefriheten när de som förfogar över mycket kapital sänder det till öar som Jersey. De vill sopa igen spåren av vad de gjort och tvätta smutsiga pengar rena. Man kan alltså säga att öarna ägnar sig åt häleri. Christensen skriver i LRB:

– Under 80-talet hade en stor del av de pengar som kom till Jersey sitt ursprung i Främre orienten, Afrika söder om Sahara och Sydostasien, men Sovjetunionens fall ledde snabbt till en ström av kapital från Ryssland och Östeuropa. I början av 90-talet berättade en bekant med en liten företagsagentur i Saint Helier att han ingått avtal med en rysk klient med tillgångar på mer än 100 miljoner dollar.  Ingen kan verkligen ha trott att någon samlat sådana pengar på laglig väg.

Men ingen protesterade heller.

– Mikrostater och små öekonomier – isolerade och ekonomiskt sårbara – utgör en idealisk miljö för offshore-finansernas hemlighetsfulla värld. De har en omfattande autonomi i politiska, skattemässiga och rättsliga frågor, de agerar på ett sätt som innebär att de säljer sin autonomi genom att anta lagar som gynnar dem som vill minimera både skatt och reglering. Här kan därför svarta pengar slussas in på den globala finansmarknaden. I skatteparadisen kan de som förfogar över miljoner som de kommit över på tvivelaktigt sätt vara lugna.

– De härskande klasserna vet att de inte behöver vara rädda för att demokraterna kommer till makten i USA eller socialdemokraterna i Tyskland eller Labour i Britannien. De har förstått att de inte behöver föra en politisk kamp i sitt hemland. De förfogar redan över bitar av imperiet spridda över jordklotet, bitar med röda postlådor och en engelsk livsstil, bitar som otroligt långt underkastar sig den engelska överklassen. På Jersey förbluffades jag av hur de lokala politikerna ödmjukt bockade för utlänningarna med pengar. Tanken gick ungefär såhär: ”Vi kan erövra våra egna små ställen, där de lokala invånarna visar oss sin tacksamhet. Här finns inga maktorgan som kontrollerar varandra och ingen press. De är negativa till utomstående som blandar sig i deras angelägenheter.” Gentlemännen från City har hittat en omväg runt det demokratiska hotet, säger Christensen till Shaxson.

 

Slutet kom för Christensen 

på Jersey en tid efter att Wall Street Journal 1996 avslöjat att en valutahandlare på ön som verkat i maskopi med en lokal dotterbank till den schweiziska jättebanken UBS lurat investerare på 26 miljoner dollar. Tidningen ansåg att det möjliggjorts av att man på Jersey hade så slappa regler och att också politikerna såg igenom fingrarna och närmast inbjöd till penningtvätt. Därför varnade WSJ för att placera pengar på ön. Skribenten hänvisade till en tjänsteman i hög ställning och man antog allmänt att det rörde sig om Christensen. Många betraktade honom efter detta som en förrädare och han såg snart sig tvungen att lämna ön.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.