Foto: Atelieri O. Haapala

Bilden av den supande skogsfinnen tas upp i många av det här numrets artiklar. Men det finns också en motsatt bild, den om den mysiga muminfinlandssvensken, skriver Ylva Larsdotter.

En grannvandrerska, en invandrerska, en utländska. Jag är en rikssvenska/sverigesvenska som inte för så väldigt länge sen satte ner fötterna på de helsingforsiska gatorna, skrev ut mig från Sverige och in i Finland. Av kärlek, av rotlöshet, av hemkomst.  En av de 8 000 svenskar som färdats över Östersjön för att stanna en liten längre period än en 24 timmars helgkryssning.

Jag är också en betrakterska, en utböling – om än en tämligen väl integrerad. Jag är ganska dålig på finska partitiv. ”Kiva” ligger inte rätt i min mun men jag tycker ”talko” och ”juttu” är alldeles förträffliga ord.

Förra året släpptes antologin Enkel biljett? – från Sverige till Finland med längtan kärlek och vemod som jag är redaktör för. Där berättar elva svenskar om hur det är att leva och verka i Finland idag. Vissa längtar hem, andra har roligt. Min egen essä är en personlig betraktelse om hur jag fallit på plats i Finland, om hemlängtan och hågkomster. Naturligtvis går det att lyfta fram en rad olika aspekter om hur det att komma från ”storebrorsnationen” till Finland. För ja, det är annorlunda att flytta hit än till låt oss säga Tyskland eller för delen Danmark eller Norge. För här blir ens identitet ”sverigesvensk” i förhållande till finlandssvensk eller sverigefinländare. Det är något jag på det ena eller andra sättet måste förhålla mig till.

Med boken ville jag bland annat visa på ett Finland bortom fördomarna som många svenskar fortfarande bär omkring på och som gång efter annan – inser jag nu efter sex år i Helsingfors – reproduceras. Därtill en enorm okunskap och ointresse. Jag kan inget annat än att beklaga denna historielöshet och arroganta enfald hos många av mina landsmän. Jag ville fånga upp berättelser från människor som, liksom jag, gjort den lilla men stora resan över Östersjön, också i ett försök att förstå mitt nya hemland.

Om Finland överhuvudtaget lyfts fram i olika medier och inom populärkulturen i Sverige är det två återkommande stereotyper som ofta återkommer.

Motpoler

Den första och kanske mest framträdande är den alkoholiserade och förbittrade finske mannen ur arbetarklassen. För ett tag sedan fick jag frågan i Sveriges Radio om vad jag tycker om den finske mannen. En något märklig fråga eftersom programmet i övrigt hade handlat om att jobba i Finland. Nu var det just en finsk man som fick mig att flytta österut. Jag svarade att jag tycker om den finske mannen, i synnerhet en, fadern till min son. Programledaren skattade lite rått. Men vad är det för bild av finländska män som visas? Förra året kom filmen Jägarna 2 av Kjell Sundvall. Återigen reproduceras bilden av den finske mannen som smutsig, våldsam och galen. Och visst finns den finske karlakarlen som super och tiger på två språk. Ville Virtanen skildrar honom i Svinalängorna, Tanja Lorentzon berättar om honom i Dramatens pjäs Mormors svarta ögon.

Men få svenskar förstår hur det är att lämna sitt hemland, sin identitet, sitt språk. Att mötas med förakt och löje. Att få höra ”Finnjävel stick hem”. Jag skäms och förargas å det grövsta när svenskar gör sig lustiga över Finland, finska språket eller finskhet.

Den andra stereotypen är den motsatta – exotiseringen av finlandssvenskhet. Det är som om det nedmonterade folkhemmet varje decennium måste ha sin alldeles egna kändisfinlandssvensk att pyssla om –  Mark Levengood, Johanna Koljonen ”Åh vad bra svenska de talar med sin härliga, myyysssigga mumindialekt”. Journalisten Göran Skytte skrev för ett tag sedan en kolumn i Svenska Dagbladet (30.10.2010) med den signifikativa rubriken ”Svenska Finland, ett ljusbad för själen”. En sådan infantil exotisering som till och med skulle få Edward Said att baxna. Finlandssvenskar talar som ”poeter” får vi veta. Finlandssvenskhet finns i svenskars medvetande som reliker från en förfluten Sörgårdsidyll. Generad å Skyttes vägnar läser jag ”Det lever kvar i vårt kollektiva minne, men mest som en smak från något ur det förgångna. Vi känner det till exempel när vi läser Astrid Lindgren, och när vi hoppar groda på midsommaren”.

Det gemensamma

Numera bidrar sverigefinländare i allt högre utsträckning med sina perspektiv och historier för att nyansera synen på det finska i Sverige. Susanna Alakoski, tidskriften Sheriffi, musiker som Anna Järvinen och Markus Krunegård lyfter fram sverigefinländarnas erfarenheter och historier. För finländare är en invandrargrupp som var med och byggde välfärdsstaten Sverige men som också gick assimilationens öde till mötes. Jag har numera två länder, två språk, två kulturer.

När jag följer med en liten bit på avstånd och märker hur tufft, cyniskt Sverige blivit med ökade sociala och ekonomiska klyftor, hoppas jag innerligt att Finland inte sneglar mot Sverige då det gäller välfärdspolitik och barnskydd.

Jag bor i Finland. Det var ju inte så det skulle bli men  det är så det är. Det är ett privilegium med två länder, två kulturer och en vardag på minst två språk. Det som ger en ödmjukhet, en ökad självkännedom och kunskap om de bägge ländernas GEMENSAMMA historia. Fler svenskar skulle må bra av att åka över Östersjön för ett lite längre tag. För många svenskar verkar tro att trettioåriga kriget fortfarande pågår. I synnerhet när Helsingfors ska upptäckas efter en blöt natt på Viking Line.

Ylva Larsdotter

är bibliotekarie på Helsingfors svenska arbetarinstitut och litterturrecensent i Ny Tid.  Bosatt i Helsingfors sedan 2007.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.