I sin nya diktsamling ger Lina Ekdahl den gravallvarliga kulturdiskussionen en känga.
”Lek inte med språket”. I Lina Ekdahls nya diktsamling möts man redan på en av omslagsflikarna av uppmaningen. Tidigt i diktsamlingen får man klart för sig att språket inte är en leksak, att de som inte kan använda språket ska låta bli, att det gäller att prata rätt, inte fel, att man ska kunna språket. Det handlar om behärskning. Behärskning som i att behärska språket, men också att behärska sig själv i språkanvändningen.
De återkommande fetstilta dikterna fungerar som föreskrifter för den tilltalade att hålla efter. Men föreskrifterna luckras upp lika fort som de blir lästa. Diktsamlingen trotsar uppmaningarna och är, föga förvånande, just en vildsint lek med språket. Dikterna motsäger ledmottot och använder ideligen språket som leksak, blir en kollision med uppmaningarnas skitnödighet.
I Ekdahls kännspaka grepp är språket en byggsten som muras in mellan pricksäker humor, gravallvarliga samtidskommentarer förklädda till ramsor, och introspektiva undersökningar av vad det är att vara människa i Sverige idag. Borgerligheten får sig en spark på smalbenet, likaså det förvrängda frihetsbegreppet, den svenska midsommaren och lagomheten som är precis lagom.
Samlingens titel är i sig en lekfull gest. Likt en varudeklaration á la Konsums blåvit-serie från 90-talet fastställs genren på det enkla omslaget med titeln Diktsamling. Flera av dikterna har tidigare publicerats i olika tidningar och tidskrifter. Bland annat den kanske slagkraftigaste dikten lika självklart namngiven som hela diktsamlingen, ”Kultur”. Den vassa samtidskommentaren utgör en kontrast mot den lekfulla formen:
Om folk nu skall hålla på, varför kan de inte bara hålla på./ Med den lilla djävla kulturen./ Nu pratar jag inte om den stora kulturen./ Den stora kulturen!/ Den tänker jag inte prata om. Den har vi pratat om en gång för alla./ Den är bra. Den är snygg. Den sitter som gjuten. Den kostar, den/ kostar, men den betalar sig, den betalar sig./ Men den lilla, lilla, djävla kulturen, den betalar sig inte, nej, den bara/ kostar och kostar./ Suger ut oss allihop.
Sarkasmens avståndstagande formulerar i Ekdahls fall ett verktyg att bemöta kulturens nedmontering med. Kulturfjärmandet kan bara bemötas med mer kultur. Den ”lilla” kulturen håller sig själv om ryggen och arbetar med egna medel. Poesin som en spegelbild av samtiden kan inte bli tydligare än så här.
Essensen i Ekdahls dikt är som vanligt melodin. Diktsamling har ett sammanhållet ljudlandskap som gör sig bra i munnen. Uppmaningen ”lek inte med språket i munnen” blir en kongenial fond åt det faktiska resultatet. Dikterna behöver stoppas i munnen, smakas på, lekas med för att komma till sin rätt. Förbudet ter sig kittlande då man som läsare kommer på sig själv med att läsa högt och träda in i den ramsartade stämningen. När så Ekdahl krasst konstaterar att ”Det finns en melodi i språket/ Det är känt/ Det vet man” är man för länge sedan överbevisad.
Men trots att melodin är en så integrerad del av Ekdahls hantverk, är den inte alltid hennes starkaste sida. Formen ger ofta uttryck för en envist lallig inställning till seriösa teman. Ibland kan jag önska att det faktiska allvaret, också formmässigt, skulle ges mer plats. För det är i kontrasten som dikterna plötsligt bränner till, påverkar, går in. När Ekdahl laborerar med enkla medel som i dikten ”Natt” rubbas balansen: ”man har inte bara rättigheter, man har också skyldigheter, något sådant skulle jag vilja säga”. Leken ställs mot viljan att göra skillnad och detta ställs i sin tur mot rädslan att oförställt använda språket.
När så de fetstilta föreskrifterna mot slutet av diktsamlingen plötsligt vänder sig mot sig själva ”Språket är ett verktyg/Akta dig” förstår man att Ekdahls ramsor är en försiktighetsåtgärd. Det är fullt möjligt att använda språket som ett verktyg till förändring också försiktigt, liksom smygande. Ekdahl räds inte allvaret, hon har bara hittat ett annat sätt att tackla det.
Matilda Södergran
Lina Ekdahl: Diktsamling. W&W, 2012.
